Från anarki till demokrati: vägen mot politisk stabilitet i Afghanistan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Under slutet av november 2001 samlades, på Förenta Nationernas initiativ, flera betydande afghanska grupperingar i Bonn i Tyskland med syfte att dra upp riktlinjer för Afghanistans framtid. På dagordningen stod framförallt inrättandet av en ny demokratisk regering, vilken också skulle vara väl förankrad hos det afghanska folket och representativ för de många intressena Kabul sågs som ett steg på vägen mot politisk stabilitet i det av krig i landet. Det påföljande inrättandet av en interimsregering i huvudstaden härjade landet. Denna uppsats syftar till att utreda om förutsättningarna i landet tillåter införandet av det tänkta demokratiska styret eller om premisserna istället torde innebära att ett annat styrelseskick bättre passar landet samt vilket styrelseskick detta då kunde tänkas vara. Detta är intressant eftersom de rätta förutsättningarna inom landet måste finnas om resultatet av ett demokratiskt styre ska bli acceptabelt. Införande av demokrati i Afghanistan kan, om premisserna inte är de rätta, istället för fred och stabilitet innebära en fortsättning på inbördeskriget i likhet med händelserna under 1992. Fyra frågeställningar används för att leda fram till uppsatsens slutsatser:

1. Hur bör den afghanska statens tillstånd beskrivas och definieras?
2. Hur bör en demokrati i ett land, splittrat mellan rivaliserande religiösa och etniska intressen, utformas för att politisk stabilitet ska infinna sig?
3. Vilka förutsättningar krävs för att ett land, med gott resultat, ska kunna införa ett demokratiskt styre enligt ovan och
4. finns det i Afghanistan dessa förutsättningar?

Uppsatsens tonvikt ligger på de två senare frågeställningarna. För att besvara frågorna och strukturera lösningen på Afghanistans problem bygger uppsatsen en teoretisk modell, grundad på tre politiska teorier. Thomas Hobbes naturtillstånd används för att karaktärisera Afghanistans situation som ett tillstånd av anarki, där fred och den egna överlevnaden är människans primära mål. I en sådan situation är sammanslutandet under en stark, absolut och beskyddande centralmakt det enda sättet för människorna att komma ifrån den rådande anarkin. Rawls adresserar problemet med demokratiska samhällen där befolkningen är splittrad av olika, religiösa och ideologiska, uppfattningar om utformningen av staten, något som verkar destabiliserande på alla demokratiska samhällen. Lösningen blir ett allmänt accepterande, en överlappande konsensus, rörande vissa specifika politiska rättviseprinciper som sedan kan ligga till grund för de demokratiska institutionernas struktur. Lijpharts problem är också det relaterat till pluralitet och multietnicitet. Dessa karaktärsdrag innebär att en demokratisk stat, för att bestå, måste ordnas på ett sätt som motverkar risken för ett majoritetsförtryck och ett påföljande sönderfall i inbördeskrig. Lijpharts consociational democracy visar hur minoriteternas preferenser tillgodoses genom ett samarbete mellan landets politiska elit i en grand coalition, samtidigt som landets alla olika grupperingar ges hög frekvens av självstyre. Denna teori sammanfaller relativt väl med de demokratiseringsförsök som nu görs i Afghanistan. Uppsatsens empiriska del visar att Afghanistan genom historien varit drabbad av instabilitet och konflikter, mycket på grund av den rivalitet som präglar förhållandet mellan de många etniska grupperna, klanerna och stammarna som utgör den afghanska befolkningen. Under de senaste tio årens konflikt har befolkningen splittrats än mer och utgör nu ett komplicerat mönster av etniska, religiösa, ideologiska, geografiska och ekonomiska uppdelningar. En demokratisk lösning för landet måste därför med nödvändighet ta pluralitetsproblemet i beaktande, något som Rawls respektive Lijphart också gör. Vidare framgår det klart att den nuvarande situationen i Afghanistan, utan en allmänt accepterad regering med kontroll över landet, mycket väl samstämmer med det hobbesianska naturtillståndet av anarki. Uppsatsens slutsatser blir att varken den rawlsianska eller den lijphartianska demokratiska lösningen bör användas på dagens Afghanistan, eftersom förutsättningarna i landet inte är de rätta. Situationen i landet riskerar därmed att återigen förvärras då ett nytt inbördeskrig mycket väl kan utbryta, detta hände exempelvis under 1992, då FN: s fredsplan misslyckades. Uppsatsen föreslår istället en period under starkt central...