Israel - Palestina

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Källor:

www.mediearkivet.se
– En bra adress med mycket fakta. Men tyvärr är det bara artiklar som står här. Och dessa artiklar bygger ofta på journalisternas värderingar och egna tankar. Många av de artiklar jag läste var antingen Israel kritiska eller Palestina kritiska.
Artikeln jag har använd mest var:
Så när man ändå så långt bort av: Britt-Marie Mattsson

www.ne.se
– Denna adress var bättre än den övre. Gav mer ”riktig” information och en mer objektiv syn på konflikten.

Konflikter mellan araber och judar i det omstridda området Israel/Palestina har funnits länge. Men det är inte bara en konflikt om deras olika religioner, det också om att ha så mycket mark och vatten som möjligt. Att ha ett eget hem, en egen stat att bosätta sig i. Judarna har drömt om det sedan 70 f.Kr. då romarna tog över det dåvarande Palestina. Efter det så började det judiska folket splittras mer och mer, till 1948 då Israel bildades.

Palestinierna har inte heller haft det så lätt i Palestina. Landet har varit ockuperat av ett antal imperier, det senast var det turkiska väldet. De intog makten 1517, och släppt inte greppet förrän 1917, då de anfölls och jagades bort av britter med hjälp av arabiska nationalister.
Så de lyckades tillslut ”befria” Palestina, inklusive Jerusalem. Men de fick inget eget land, utan det blev ett brittiskt mandat under NF, Nationernas Förbund (nuvarande FN).
Judarna ville också till Palestina, också redan 1917 hade Storbritannien ställt sig positiv till ett ”nationellt hem” för alla judar. Detta förslag hade arbetats fram av sionisterna, en grupp nationalistiska judar, som ville att det judiska folket skulle återvända hem till Sion, Jerusalem. Denna grupp startades under den senare halvan av 1800-talet, och påverkade det judiska folket att börja flytta tillbaka till sitt forna hemland. Detta gjorde att fler och fler judiska familjer började packa sina grejer och flytta ner.

Redan 1882, så utgjorde judarna 13 % av befolkningen och 1946, efter kriget så var 33 % judar. Denna växande invandring av judar, gjorde att man i princip startade en egen stat, innan man utropade Israel. Den judiska byrån Jewish Agency, kan man säga agerade som en slags regering. Där i satt flera män som senare skulle leda Israel, främst då Chaim Weizman och David Ben Gurion. Man lyckades även bygga upp en underjordisk försvarskår, som man kallade Hagannah. Detta militära försvar skulle senare få stor betydelse i kriget mot araberna.
Men medan judarna flyttade ner så blev relationen mellan judar och palestinier bara sämre. De två judiska terroristorganisationerna Irgun Zvai Leumi och Sternligan började göra små attentat här och var, mot saker som de tyckte var ”anti-judiska”, de sprängde bl.a. det kända hotellet: Hotel King David.

1936 bröt en palestinsk revolt ut mot det brittiska styret, man tolererade inte deras sätt att styra. Men upproret slogs ner och man hade kontrollen runt 1939.
Nu när kriget bröt ut så ändrades världens syn på judarna och deras krav. Hat och ilska växte fram bland folk, när man såg hur judarna blev behandlade. 6 miljoner blev utrotade under kriget, detta på grund av Hitlers rasutrotning.
När kriget slutade så gav Storbritannien bort sitt mandat till FN, som blev en utveckling av det gamla NF. FN la fram ett förslag om att man skulle dela in Palestina i två stater, en judisk och arabisk, där de båda skulle samarbeta ekonomiskt. Men det blev det genast motsättningar. Den judiska staten skulle få 10 % mer mark än den arabiska. Den skulle täcka 55 % av Palestinas landyta. Araberna skulle få 44 % av den, och de 1% som var kvar skulle utgöra den staden Jerusalem.

Det var tänkt att Jerusalem skulle vara en öppen stad som skulle administreras av FN.
Judarna gick självklart med på denna överenskommelse, men araberna motsattes sig den. De hävdade att de skulle ha rätt till hela Palestina. Palestina skulle vara en odelad arabiskstat.
Men förslaget verkade ändå gå igenom, började palestinsk-arabiska gerillaförband anfalla judiska mål, detta med stöd från Syrien och Transjordanien(nuvarande Jordanien).
Det båda judiska gerillorna Irgin Zvai Leumi och Sternligan svarade med samma metod och genomförde bland annat den hemska massakern i byn Deir Yassin, där 100-tals människor fick sätta livet till.

Sedan kom enligt mig, det ganska idiotiska beslutet att gör utropa Israel till en stat. Eftersom FN nu var tvungna att ta bort sitt mandat. Kriget låg precis bakom knuten, och palestinierna hade samlat styrkor från både Egypten, Syrien, Transjordanien, Libanon och Irak. Dessa styrkor vågade inte göra några större anfall mot en stat som hade FN-mandat och dessutom militär kvar från Storbritannien. Men nu när de judiska ledarna utropade Israel till en stat den 14 maj 1948, så var det ganska själv skrivet vad som skulle hända. Dagen där på så upphörde det brittiska mandatet, som de givit bort till FN.

De arabiska styrkorna anföll nu Israel. Men Israel lyckades vinna detta krig, och till och med utöka sitt landterritorium. När man sedan slöt vapenstillestånd, 1949 så hade Israel lyckats erövra 77 % av det forna Palestina. Vapenstilleståndet hölls av FN, men det började inte så lyckat eftersom två FN:s medlare, Bunche och svensken Folke Bernadotte blev mördade av judiska terrorister i september 1948. Under denna förhandling försvann FN:s administration över Jerusalem och den östra delen styrdes nu av Jordanien och den västra av Israel.
Dessa förhandlingar som nu slöts, innebar att palestinierna, nu i sitt nederlag 1948 inte längre fick vara med i politiska och diplomatiska förhandlingar om Palestinafrågan. Deras tilltänkta stat fick de inte heller, utan den delades upp mellan Israel, Jordanien och Egypten. Ilska och vrede väcktes bland folket, de hade inte bara förlorat sitt styr, de 2/3 av det palestinierna hade gjorts till flyktingar, det vill säga 726 000! De bodde på israelisk mark och var tvungna att fly från sina hem. Den resterande tredjedelen hamnade under antingen jordansk styre (280 000) v eller egyptisk styre (190 000). Denna palestinska flyktingfråga förblev olöst och gjorde att de palestin-israeliska relationerna förstördes.

Sedan dessa åren har en antal sammandrabbningar mellan dessa parter skett.
Den första stora var Suez-krisen, 1956 där israeliska, franska och brittiska styrkor gick till angrepp mot Egypten. Detta efter att Egyptens president Nasser meddelat att man skulle nationalisera Suezkanalbolaget. Israeliska styrkor erövrade då både Sinai och Gaza, men efter påtryckning från FN så lämnade man tillbaka området redan ett år senare.
1964 så bildades en av de största palestinska motståndsrörelserna mot Israel, PLO
(Palestine Liberation Organization). En rörelse som senare skulle få stor betydelse för palestinierna.

Samma år genomförde även den första attacken av palestinska befrielserörelsen al-Fatah, en
rörelse som skulle gör sitt namn kände under de senare åren.
1967 utbryter ett sexdagarskrig, då Israel angreps av Egypten, Jordanien och Syrien.
Men efter hård press lyckas Israel trycka tillbaka motståndet, och dessutom erövra Golanhöjderna, Sinai, Västbanken och östra Jerusalem.
1972 hände det kända gisslandramat i München, då 11 israeliska idrottsmän mördades på sitt hotell under OS-spelen. Gärningsmännen var från gruppen Svart september, en palestinsk ytterlighetsgrupp.

1973 utbröt det så kallade oktoberkriget, då syriska och egyptiska trupper gick till anfall under den judiska högtiden Yom Kippur. Men de lyckades inte med att inta något land, utan tvärtom de förlorade. Israeliska trupper tvingade sig fram och erövrade Suezkanalen. När man sedan slöt eldupphör hade de israeliska trupperna nästan nått Syriens huvudstad, Damaskus.
Under detta krig förändrandes en hel del, de båda supermakterna, USA och Sovjetunionen hade börjat ha ett finger med i spelet. De båda hade via luftbroar sänt in vapen till både Israel, Syrien och Egypten. Sedan under fredsförhandlingarna, i december samma år så tog USA över rollen som medlare, FN hamnade nu i bakgrunden. Under denna fredsförhandling fick Israel att dra tillbaka sina trupper till de gränserna som var 1967, man skulle även upprätta en buffertzon av FN-trupper mellan israeliska och syriska trupperna på Golan. Där med slöts nu eldupphörlinjer, och de har inte än så länge inte brutits. Men israelisk-syriska strider har inte upphört, de utkämpades hädanefter på libanesiskt område!

Några år efter denna fredförhandling, 1978 så slöt Israel en ny, denna gång med Egypten. Det var, vad man nu brukar man kalla Camp Davidavtalet, efter namnet på platsen där det slöts. Israel skulle nu dra tillbaka sina trupper från Sinai, så att de gamla gränserna mellan Egypten och forna Palestina skulle kom fram. Freden mellan Egypten och Israel har faktiskt hållit, även om man räknar det som en ”kall fred”.

Mellan 1987-88 hände en stor förändring. Det hela började med den så kallade intifadan, då det palestinska folket gjorde uppror mot den israeliska ockupationen av Gazaremsan och Västbanken. Året efter, 1988 så gick PLO-ledaren Yasser Arafat med på det tvåstatsavtal som man vägrat gå med på 1948, detta efter intensiv diplomati från bl.a. den svenske utrikesministern Sten Andersson. Arafat erkände även Israels rätt att existera som stat och att han skulle överge terrorismen. Detta var ett stort framsteg, men inte lösningen på problemet.
Ännu ett stort framsteg skedde, när man i Norge 1993 hållit ”hemliga möten”. Israel och PLO hade då slutit avtal, om att Gaza och Jeriko skulle få palestinskt självstyre. Detta innebar nu att Gaza och Västbanken skulle återlämnas till det palestinska folket. Under 1993 slöt man även en fred mellan PLO och Israel. Man gjorde upp en tidtabell, som innefattade ett stegvist självstyre på Västbanken och Gazaremsan. Sedan mellan åren 1994-99 så slöts ytterligare några avtal om det palestinska självstyret.

1996 så började man inleda förhandlingar om de slutgiltiga lösningarna, om gränsen mellan Israel och Palestina, Jerusalems status, de judiska bosättarna i Palestina samt flyktingfrågan. Men dessa förhandlingar gick efter ett tag i baklås, då Benjamin Netanyahu blev president för Israel. Förhandlingarna återupptogs sedan, 3 år senare då Ehud Barak tog över presidentplatsen. Men även han misslyckades, trots intensiva förhandlingar med översyn av USA. Det hela slutade med palestinsk befrielse revolt, i skiftet 2000-2001. Den utlösande faktorn var att den ny valda israeliska presidenten Sharon gick upp på Tempelberget, palestiniernas heliga berg. En fortsättning på intifadan var nu igång, och den har nu hållit på i snart ett år!

Man kan ställa sig många frågor varför denna konflikt inte löstes, men det är inte så lätta att svara på den frågan. Ett av svaren kan vara att palestinier och israeler inte vågar lita på varandra. De kan inte dra tillbaka sina trupper, för de är rädda för angrepp.
Det är så många som är mot denna försoning och som aldrig skulle vilja att judar och palestinier skulle kunna leva sida vid sida. Det är alltid någon som vill ”ställa till bråk”. Många palestinier tycker att de har blivit orättvist behandlade och förtryckta. De har blivit bortjagade från sitt land på grund av att FN har placerat in judarna där. De tycker även att handlingsparten, USA diskriminerar dem och tar Israels parti i många frågor.
Israelerna där emot tycker att de har rätt till sitt gamla hemland och att gr...