Mormor

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Mormor

Pojkens gyllenblonda lockar glänser i solen. I händerna håller han ett gult paket med röda snören. Han står otåligt och väntar på bussen, som ska ta honom till sin mormor. Mormor och han har haft många roliga stunder tillsammans. Mormor kan man alltid lita på. Han ser bussen komma rullande. Den bromsar in med ett gnisslande, och öppnar dörrarna. Busschauffören tittar lite apatiskt på pojken, och viftar förbi honom när han visat sitt busskort.

Det är trångt på bussen. Han sätter sig bredvid en tjock svettig man, som flåsar andfått och kippar efter luft. Solen skiner och det är varmt ute, men det är ännu varmare i bussen. Han tittar ut genom fönstret. Där ser han åkrar och ängar färgade av sommarens grönska. Då och då passerar de stora bondgårdar.

- På en sån bondgård bor mormor! säger pojken till den svettige mannen, och pekar förtjust.
- Hos mormor finns det massor av djur; kor, hästar, får och en hund som heter Pluto, fortsätter pojken. Mannen kastar en blick på honom, men tittar sen ut genom fönstret och låtsas att han inte hört.

Pojken förstår inte varför mannen inte lyssnar på honom. Istället för att berätta mer tittar han sig sorgset omkring på alla människorna. Ingen tycks intressera sig för honom. Men så skiner han upp! Han har ju en present till mormor! Han känner längs kanterna och drar lite försiktigt i snörena som han själv lockat, med en sax, så som mormor lärt honom.

Han tänker tillbaka på alla bildlektioner han knådat lerklumpen till en fin present åt mormor. Nu är det ingen klump längre. Han har format den noggrant, och sedan bränt och glaserat den. Hemma har han många teckningar på mormor. Ibland är hon själv, och ibland står hon bland alla djuren. Djuren tycker om mormor, det gör han också.

- Jag ska hälsa på min mormor, utbrister pojken
- Jag har en present till henne, säger han sedan. Folk tittar lite frågande på pojken, och nickar försiktigt.

Nu ser han vägskylten som visar att han snart är framme. Det spritter i benen och han spärrar upp ögonen. Ett leende sprider sig över hans ansikte, och han får ett busigt uttryck i blicken. Ingen vet att han är på väg till mormor. Han har åkt alldeles ensam.

Nu måste han trycka på stoppknappen. Han reser sig försiktigt, och sträcker sig efter knappen.
- Pling! Säger han samtidigt som han trycker in knappen, och fnissar för sig själv. Nu gäller det att hinna fram till dörren, tänk om han inte hinner av! Han tar sig stressat fram mellan människorna som står i gången. När bussen saktar in står han precis framför dörren. Den öppnar sig, och han skuttar ner för trappsteget.

Alla utom pojken ser paketet ligga kvar på sätet. Men ingen säger något. Bussen stänger dörrarna och tar sig kämpande vidare.

Mamma sa att han aldrig mer sku...