Svensk miljölagstiftning

Hur och när kom svensk miljölagstiftning igång?

Den svenska miljölagstiftningen kom igång i slutet av 60-talet. Miljöintresset väcktes världen över under 60- och 70-talet. I USA gavs 1962 en bok kallad ”Tyst vår” ut, skriven av Rachel Carson. Boken hade stor del i att miljöintresset växte. Här i Sverige kom 1967 en bok med titeln ”Plundring, svält, förgiftning”, skriven av Hans Palmstierna. Boken fick ungefär samma effekt här i Sverige som ”Tyst vår” fått i USA. Detta bidrog alltså till att Sverige 1969 fick sin första miljölag, den så kallade ”miljöskyddslagen”.

Den svenska miljölagstiftningen utformades i huvudsak mellan 1969-1973. Grundidéerna från den tiden är fortfarande densamma, men man har gjort många ändringar, och lagt till en hel del nya lagar. Men de nya lagarna och de gamla lagarna är ofta helt olika varandra, och fungerar många gånger dåligt tillsammans, vilket skapar problem.

Problem var det även när miljöpolitiken skulle formuleras, eftersom man många gånger hade stor brist på kunskap. Man hade oklara fakta, och de stora globala problemen var näst intill okända. T.o.m. experter famlade ofta i blindo. Självklart har vi större kunskaper nu, men problemen är fortfarande kvar. Bedömningar som görs är osäkra, och experter och forskare kan många gånger ha motsägelsefulla svar. Ett annat stort problem när det gällde miljöpolitiken var folket, som inte var särskilt övertygat om sakens betydelse.

1972 höll FN sin första miljökonferens i Stockholm. Där diskuterade man och gjorde beräkningar på bland annat hur olja, kol och metaller skulle ta slut inom en nära framtid. Under FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro 1992 skapade man Agenda 21.

Vilka är huvuddragen i miljölagstiftningen?

För att skydda luft och vatten finns många lagar och lagstiftningar. De största är miljöskyddslagen, lagen om kemiska produkter, hälsoskyddslagstiftningen och vattenlagstiftningen.

Miljöskyddslagen
Miljöskyddslagen är alltså Sveriges första miljölag. Den gäller för fasta föroreningskällor, t.ex. fabriker, jordbruksmark, vägar och reningsverk som släpper ut avloppsvatten. Lagen bestämmer det mesta om bland annat utsläpp från fabriker, kol- och oljeeldade kraftverk såväl som avloppsutsläpp från hushåll.

Lagen gäller även för störningar, t.ex. ljussken (från exempelvis reklamskyltar), buller (från trafik, sprängningar, diskotek). Även ”psykiska” störningar (t.ex. obehaget av att bo nära en tänkbart farlig verksamhet) går under miljöskyddslagen.

För att få driva eller starta en miljöfarlig verksamhet måste man uppfylla vissa krav som miljöskyddslagen har, så kallade kravregler eller tillåtlighetsregler. Staten försöker på två sätt kontrollera att kravreglerna verkligen följs. Ett sätt är att kontrollera innan någon får starta en sån verksamhet, vilket kallas förprövning. Det andra sättet är att övervaka att reglerna följs i pågående verksamheter, vilket kallas för tillsyn.

Alltså måste industrier, kommuner och andra skaffa sig tillstånd hos olika myndigheter. Ett sådant tillstånd måste ha getts innan en miljöfarlig verksamhet ens påbörjas eller ändras. För att få ett sånt tillstånd kontrolleras främst platsvalet av verksamheten och om kravet på rening och andra skyddsåtgärder fullföljs.

Lagen om kemiska produkter
Giftlagstiftning har funnits länge, men en övergripande lag kom först 1973. 1985 ändrades lagen till vår nuvarande, som kan kallas kemikalielagen, eller LKP.

Lagen har en funktion som gör att man kan fatta beslut om ett särskilt kemiskt ämne utan att först tvinga var och en som använder ämnet att begära ett eget särskilt tillstånd. Den är också skriven så att om man senare upptäcker risker för människor eller miljön som beror på någon kemisk produkt så hamnar den automatiskt under kemikalielagens kravregler.

Kravreglerna är inte lika lätta att utföra som under miljöskyddslagen, eftersom det är svårt att totalförbjuda en produkt. De enda som har rätt att totalförbjuda en kemisk produkt är regeringen eller någon central myndighet.

Sedan Sverige gått med i EU har det pågått en anpassning av våra lagar efter deras regler. När det gäller kemikalielagen har vi mycket strängare bestämmelser än EU. Än så länge gäller våra lagar, men efter en omprövning från europaunionen kan vi tvingas anpassa oss efter deras regler, som alltså inte alls är lika hårda.

Hälsoskyddslagstiftningen
Innan 1969 fanns inga andra regler mot luftförorening än hälsovårdsstadgans förbud mot sanitär olägenhet. Det var ur hälsoskyddslagstiftningen som miljölagstiftningen till viss del började. Hälsovårdsstadgans förbud mot sanitär olägenhet finns fortfarande kvar idag, men förbuden är rejält uppmjukade. Förbuden täcker de delar där miljöskyddslagen inte har någonting att säga till om. T.ex. buller från trafik, förorening av brunnar och liknande.

Hälsoskyddslagstiftningen har varit ganska svår för miljö- och hälsoskyddsnämnderna att använda eftersom den har varit oklar och därför svår att använda utan juridisk hjälp. Men nämnderna har trots det i alla fall lyckats bestämma vad som är sanitär olägenhet när det gäller buller, förekomst av skadedjur, lukt och annat.
Vattenlagstiftningen
Vattenlagen har främst tagits fram ur ett exploateringstänkande, men tack vare miljöbalken har man nu fått en lag som tar bättre hänsyn till miljön. Ett viktigt begrepp inom vattenlagen är ”vattenföretag”, vilka inbegriper mycket, bland annat rent byggande i vatten, dämningar, regleringar, muddringa...