Är DNA teknologin den ultimata lösningen för brott, är det ett hot mot våra mänskliga rättigheter eller kan de båda mötas halvvägs? Över det senaste årtiondet har DNA varit ett hjälpmedel för att sätta fast tusentals brottslingar. Ämnet DNA har också skapat diskussioner om vart vågskålen skall falla. I vågskålarna finns å ena sidan den kollektiva säkerheten å andra sidan den individuella friheten. Vart avvägningen skall vara torde vara höljt i dunkel men en sak är säker. Debatten har kommit att involvera väldiga duster mellan individen och samhälliga intressen och kommer även att göra det ett bra tag framöver.
Den första januari i år utökades polisens befogenheter att ta DNA-prov samt att lagra dem. Polisen får nu en möjlighet att rutinmässigt ta salivprov för DNA-analys på alla personer som är skäligen misstänkta för ett brott där fängelse ingår i straffskalan. Det vill säga i praktiken vid misstanke om alla brott som inte utgör bagatellbrott såsom trafikförseelser. Även personer som inte är skäligen misstänkta för brott får polisen ta DNA-prov på. För detta krävs det dock en ”synnerlig anledning” att anta att det är av betydelse för utredningen av brottet. En annan konsekvens av den nyinstiftade lagen är att alla personer det tagits prov på och som döms till något annat straff än böter får registreras i DNA-registret. Även ett nytt register kallat utredningsregister införs i Polisdatalagen, här får de som är skäligen misstänkta för brott som kan medföra fängelse registreras.
Att ta DNA-prov på en individ mot dennes vilja är ett kroppsligt ingrepp och går inte bara emot Regeringsformen utan även Europakonventionens rätt att slippa påtvingade kroppsliga ingrepp. Att DNA-prov är ett ingrepp i den privata sfären är uppenbart, men ingreppet måste med dagens lagstiftning ses som ett legitimt ingrepp. Tagande av DNA-prov från våra medborgare är en nödvändighet för att motverka den ökande brottsligheten samt ett viktigt ändamål för att uppbringa en mer rättssäker stat. Utvidgningen av RB och är ett nödvändigt steg till ett säkrare samhälle.
Att andvända DNA som ett hjälpmedel för att spåra individer som är misstänkta för ett brott är ett av de största avancemangen för att tackla brott sedan fingeravtryckens intågande. När DNA-profilerna används på ett förnuftigt sätt kan detta ge stora fördelar för polisen vid jakten på brottslingar såsom mördare och våldtäktsmän. Flertalet brott begås oftast av en relativt liten grupp människor och chansen att en tidigare dömd brottsling gör något brottsligt igen är relativt stor. Indikationer på att detta är ett system som fungerar ser vi i andra länder, såsom England och Wales. Uppbyggandet av det brittiska DNA-registret har lett till en kraftig ökning av uppklarandet av mängdbrottslighet och våldsbrott med okända gärningsmän. Det finns också brister med DNA-teknologin, främst den mänskliga övertron på denna teknik. Det finns nämligen inget fenomen som en felfri databas och mänskliga misstag kan leda till att oskyldiga blir utpekade för att begått ett brott. Misstagen infinner sig oftast när DNA-bevisen är svåra att tolka, speciellt vid s.k. blandbilder. Det finns ett flertal exempel på när brottslingar satts i fängelse som sedan visat sig vara oskyldiga.
Att information som rent faktiskt existerar i statens händer kan garanteras säker, är en illusion och kan givetvis aldrig garanteras. Dock finns det ett stort behov av att reglera den data som innehåller känsliga uppgifter om DNA och annan information. Detta behov bekräftas i både direktivet 95/46/EC och konventionen (108/81) om flödet av känsliga personuppgifter. Den nyligen utvidgade lagen är för tillfället tillräcklig och är enligt mig tämligen säker från en etisk och praktisk synvinkel. Därför skall en vidare utveckling av DNA-profil utbyten i Europa, en vidare utveckling av nationell lag samt den existerande säkerhetsmekanismen mycket noga kontrolleras. Ett steg i rätt riktning borde vara att vi i Sverige själva ser över våra lagar. Följden av att inte ha tydliga regelverk och lagar visade sig när polisen önskade få fast Anna Lindhs mördare.
Den elfte september 2003 dog vår utrikesminister Anna Lindh. Hon hade knivskurits dagen innan på NK i Stockholm. Vid mordplatsen hittades DNA från gärningsmannen som senare visade sig vara Mijailo Mijailovic. Redan innan Mijailo Mijailovic greps, misstänkt för mordet på Anna Lindh, hade polisen fått fram hans DNA-profil. Profilen var dock inte fullständig. DNA:t innehöll dock inte tillräckligt med celler för att kunna fällas för brott. Staten gick då in i PKU-registret som finns i Huddinge sjukhus för att finna mördaren. Databasen hos PKU är dock inte ett polisregister utan ett verktyg för forskning samt för att upptäcka sjukdomar. Denna åtgärd är inte i paritet med den svenska lagstiftningen. Jag föreslår i slutsatsen av ”Del II” att rättegångsbalkens bestämmelser om tvångsmedel inte skall ha företräde framför biobankslagen. Det bör även övervägas om en ny permanent lag. Det är nödvändigt att reglerna och syftet med den svenska PKU-biobanken och andra biobanker förklaras. Snabba bestämmande om tillfälliga ändringar av lagen som vid t.ex. tsunami katastrofen kan lätt leda till framtida oöverlagda och snabba beslut. Det krävs även en tydlighet om vilka syften som de olika DNA-registren har. Annars kan vi som individer aldrig lämna ett samtycke på goda grunder eller utan att undra. Tillsyn så att de ansvariga för registren kan hållas ansvariga och för att ge insyn i verksamheten så att allmänheten kan få ett förtroende för rättssamhället.
Denna diskussion är mycket viktig eftersom en långsiktig sekretess och den personliga integriteten då säkras. Först när detta sker skapas en förtroende grund för forskningens, sjukvårdens och po...
