Hundavel - Krasslig vän i människans ledband

9493 visningar
uppladdat: 2003-02-19
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Tyvärr är många av våra hundraser drabbade av ärftliga sjukdomar, och anledningarna är många. Vad gör vi för fel, och vad kan vi göra åt det?

Alla vilda djur är i grunden kapabla att klara sig själv ute i naturen. Deras förfäder jagade, skyddade sig och höll värmen utan något inflytande. Men dagens hundar är vana vid att få maten serverad i fina matskålar, bli skickade till veterinären när de är sjuka eller bli ompysslade på alla sätt och vis. Djuren skulle inte klara sig själva ute i naturen, om de först hade bott hos oss människor. För att vi ska kunna förändra djurens egenskaper får vi betala ett högt pris. Vi har deras liv i våra händer.

Vi skulle därför med välplanerat och strukturerat avelsarbete kunna sammanstråla alla egenskaper som vi vill att djuret ska ha. Kraven är många, man vill ju ha ett perfekt husdjur. Att djuren ska anpassa sig till våra krav kallas för det artificiella urvalet.
I en hunds fall kan det röra sig om bra mentalitet, ”rent” utseende och god hälsa. Men tyvärr har vi inte lyckats göra detta. Vår sällskapshund är ett bra bevis på misslyckad avel. Idag är sjukdomar och brister med genetisk bakgrund väldigt vanligt i Sverige, vilket visar sig i försäkringsbolagens papper. Hundraserna har nu delats in i olika riskgrupper, där hundar med stor risk till sjukdomsdrabbning har allt högre premie för ägarna.

I artikeln talar man om tre huvudorsaker till att dagens hundavel har blivit som den är. Den första av dem är missriktade avelsmål dvs. avel som har syftet att avla fram en så perfekt hund som möjligt.
Hundens yttre påverkas väldigt mycket av arvsanlagen. I många raser har ärftliga brister blivit ett mål för hunduppfödare, kanske för att dölja fel som uppstått på vägen. Vem vet? Dessa defekter har de sen avlat fram, genom att till exempel para en bulldogghane med platt nos och en likadan hona, och fått fram ett djur med ett onaturligt utseende. Sådana här företeelser har gjort att raser har fått så hoptryckta nosar att de har svårt att andas. På andra har öronen varit så långa och hängt ner vilket inneburit att de blivit så tätslutande så att de har fått öroninflammationer, och på andra har ögonhålorna varit för stora i jämförelser med ögongloberna, så de har ramlat ut. Något som också kan hända är att föräldradjuren har latenta arvsanlag, pga. att det är recessiva, som sedan visar sig hos avkomman.
Det är väl inte så här det ska vara?

Men tack och lov undviker uppfödare i regel att para djur som är sjuka eller har störningar av olika slag.

Om man parar närbesläktade djur med varandra så är det chans att få större enhetlighet i utseendet, än om man parar obesläktade djur. I avkomman så är en gen i varje par från pappan, och en från mamman, vilket resulterar i att den genetiska skaderisken förminskas. Att avkomman får en gen från varje förälder ökar alltså chansen att den blir normal. Men detta upphävs av den andra stora orsaken till hunduppfödningens brister idag, inavel. Idag är djuren alltför närbesläktade med varandra, och ärftliga skador väldigt vanligt. Detta gör ju att skadorna går i arv eftersom de dubbleras och tillsammans blir dominanta i avkomman.

Den sista orsaken kan man kalla oplanerad inavel. I artikeln står det att grunden för detta är just missriktade mål med aveln, tävlingar av alla slag, och naturligtvis okunskap om avelns risker och möjliga resultat samt parning med för få olika hanar.
På hundutställningar idag finns det flera olika tävlingsklasser inom en ras. Det kan vara skillnad mellan färger och storlekar, och till sist är man uppe i 20 olika kategorier. Pudeln är ett sådant exempel.

En anledning till att inaveln är så pass stor nu kan vara populariteten hos ett fåtal hanhundar inom en ras. Tyvärr är antalet avelshanhundar väldigt begränsat, och om en hanhund har blivit populär genom utställningar så ökar ofta viljan om parning med den hunden hos tikägare. Och det är allför sällan som de två parterna planerar parningen tillsammans, vilket resulterar i att tikägarna inte kan ta hänsyn till hur många gånger hanhunden har använts vid parning, eller med vem de har parats med.

Till min, och säkerligen mångas stora glädje finns det olika program som Svenska Kennelklubben ordnar. Detta har faktiskt gett framgångar, och i många raser så har man t.ex. kunnat ta bort höftledsproblem hos drabbade hundraser. Jag ser detta som en stor framgång, som måste fortsätta!


EGNA REFLEKTIONER KRING ARTIKELN

Jag är född och uppvuxen med hundar, de har alltid funnits i min närvaro, ibland mot min vilja. Men jag måste medge att dessa underbara djur är människans bästa vän, helt utan tvekan.
Efter att jag hade läst denna artikel så blev jag genast arg och fundersam. Jag kan inte förstå att människor som älskar hundar så mycket, vilket jag hoppas att de gör om de nu har detta som yrke eller hobby, kan behandla dem på det sättet. Visserligen är detta ingen nyhet för mig, i och med att min familj umgås ganska mycket med en hunduppfödare, och därigenom har man hört historier om avel. Jag tycker detta är ytterst skrämmande. Speciellt att man försöker dölja felen som avlats fram genom att para de sjuka hundarna och få det att bli som en del av hundens utseende. Det är rent ut sagt sjukt.
Jag tror att det är vanligt att de som är ledande inom en ras påverkar det hela mest. Det är de som sätter sin prägel på hundarnas utseende.

Vi har fem hundar i min familj, och en av de tre raserna är Basset Hound. Tyvärr är denna hund en av de hundar som håller på att bli sönderavlad. De är väldigt skinniga, och har korta ben. En hel del, dock inte alla, uppfödare har hundar med så korta ben och så mycket skinn att de släpar skinnet i marken. Detta är absolut inte naturligt för Basseten. Genom sådant här uppkommer ofta rykten om att rasen inte är speciellt aktiv, eller rent ut sagt orörlig. Detta är fel. Våra hundar är friska och faktiskt sportiga. De kan röra sig, och behöver röra sig mycket.

Något som finns idag, och enligt mig borde det utföras ofta, är mentala tester som visar hur hundarna mår. Om det visar sig att hunden har ett temperamentsfullt lynne så bör man inte avla vidare på denna hund, för att minska risken med aggressiva hundar. Därför borde man genomföra dessa tester mer och mer, för att få fram en så frisk, trevlig och glad hund som möjligt! Ha det som ett krav. Det vore nog det bästa!
Så länge hundarna mår bra, är glada och pigga så tycker jag att man kan strunta i om de har för små öron, burrig päls eller annorlunda teckning. Det viktigaste är att de är lyckliga!


TANKAR OCH ÅSIKTER KRING GENTEKNIK


Genteknik berör egentligen alla, oavsett om man vill eller inte. Först kändes det ganska avlägset, men efter att ha jobbat med detta arbetsområde i ett par veckor, och speciellt efter ha sett filmen med argument för och emot, börjar jag förstå vad detta handlar om, och vilka resultat det kan ge. Allt är bara så skrämmande.

Det finns säkerligen många bra argument för. Man kan spåra sjukdomar som cancer, en av de mest fruktade sjukdomarna idag. Man kan också se i fall fostret kommer att få någon form av missbildning och man kan få veta vilket kön fostret har och påverka personligheten. Man kan troligtvis inom en mycket snar framtid också avla fram en nästintill perfekt människa…..
Men är detta enbart positivt? Att väga för och emot i ett sånt här fall är inte lätt. Men jag tycker att man borde få använda sig av genteknikens kunskaper för att försöka hitta botemedel mot just cancer, malaria, AIDS och liknande sjukdomar.

Att ta reda på om ens blivande barn kommer att få en missbildning är nog också ganska bra, men ändå inte. Ska man verkligen behöva abortera ett barn bara för att det har en lätt hjärnskada? Det beror naturligtvis på, men jag tycker att om barnet kommer få leva ett relativt lyckligt och normalt liv så ska man inte bara göra abort för sin egen bekvämlighet. Det är en annan sak om man har goda skäl till att inte behålla det, till exempel att skadan är mycket stor eller någon form av ekonomiska problem.

Men att använda sig av genteknik för att bestämma egenskaper hos sitt barn är ett förfärligt dåligt argument. Många är rädda för vad man ska kunna få reda på genom fosterdiagnostiken, som används för att ta reda på hur barnet blir. Antagligen kommer man att kunna se i fall barnet bär på anlag för att bli kriminellt eller går in på alkoholismens vägar. Man tror att aborterna kommer att öka om man får reda på denna sortens fakta i förväg. Och frågan är ju naturligtvis vem som ska avgöra var gränserna går, och i fall man ska få göra abort p.g.a. en sådan orsak.

Ska man verkligen få skräddarsy sitt barn precis som man vill ha det? Alla är vi lika mycket värda, ingen ska få ta ifrån oss rätten till att vara den vi verkligen är. Detta kan ju leda till att en perfekt människa, eller ”supermänniska” som det också kallas, skapas. Ingen ska väl få vara perfekt. Det är felen och bristerna som gör ens personlighet, det tycker åtminstone jag.

Att använda genteknik inom växtförädling kan också tyckas vara bra, men varför? Är tomaterna inte tillräckligt stora? Har vi rätten att gå in och klippa och klistra i naturens gener, och på så sätt skapa en onaturligt stor tomat, bara för att de ska bli saftigare och godare? Jag tycker att det är fullkomligt löjligt. Men det kan å andra sidan vara ett bra sätt om man vill odla fram en ny sort, genom urval, kloning, omkombination eller på något annat sätt.

Något jag också kan tycka är bra är växtförädling av skogsträd. Om träden inte fanns skulle vi ju inte kunna leva här, med tanke på att de bidrar med det syre som vi behöver. Och trädantalet minskar hela tiden då vi plöjer skogarna så pass mycket så de inte hinner växa upp igen.
En annan bra sak är genba...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Hundavel - Krasslig vän i människans ledband

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2006-03-29

    Från vilka källor har du fått

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2003-02-19]   Hundavel - Krasslig vän i människans ledband
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=1676 [2021-05-08]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×