Månen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

På latin heter månen Luna. Medelavståndet från jorden till månen är ca 384 400 km men eftersom månens bana runt jorden är oval så varierar avståndet. Månen är jordens närmaste himlakropp.

I alla år har människor försökt tyda månen. Några tycks se ett ansikte i månen, kineserna säger att det är en hare och indianerna tycker att det är en groda. Vikingarna tyckte att de såg två kvinnor som bar ett kar mellan sig.
Det har skrivits en hel del sånger och musikstycken om månen. Ett känt musikstycke är Månskenssonaten av Beethoven.

Det finns även flera sagor om månen.
Men man behöver inte tro på alla sagor och sånger om man inte vill. Månen är viktig för oss hursomhelst. Det är månen som skapar tidvattnet, ebb och flod, runt havskusterna. Månen har gett namn åt veckans första dag, måndagen. Det är faktiskt också månen som har lärt oss människor att dela in året i månader.

Månen går upp i öster, om man nu kan säga att den går ”upp”. Egentligen går inga himlakroppar ”upp” eller ”ner”. Men eftersom jorden hela tiden vrider sig runt och vänder olika sidor mot månen, så ser det ut som att månen går ”upp” och ”ner”.
På 24 timmar har jorden vridit sig ett helt varv. När vi är vända bort från solen har vi natt och när vi är vända mot solen har vi dag. Ibland är jorden vänd mot månen, ibland inte. Men månen rör sig också runt jorden. Det tar ungefär en månad för månen att åka ett varv runt jorden. Först ser vi månen som en tunn skåra som sedan växer till halvmåne och fullmåne. Sedan börjar månen krympa igen tills den försvinner helt.

På natten kan vi se att månen lyser. Om vi är ute i skogen så kan det känna lugnande att ha månen som lyser upp marken. Men egentligen har månen ingen egen lyskraft. Det ljuset vi ser från månen är bara en spegling av solens ljus som lyser mot månen.
Månens diameter är ca 3476 km. Månens massa är bara 1/81 av jordens och därför är allt 6 gånger lättare på månen. Månen har också en väldigt svag dragningskraft och därför kan inte månen, på samma sätt som jorden, hålla kvar en atmosfär.


Hur ser månen ut?

Månen är som en stor, kall klippa ute i rymden. Från jorden ser månen spräcklig ut, med ljusa och mörka fläckar. Sedan lång tid tillbaka har de mörka fläckarna kallats för hav och en gång i tiden trodde man att de var riktiga hav. Man trodde att månen var ett litet minijordklot och att det kunde bo månmänniskor där. Men numera vet man att det inte finns något liv på månen. Det finns inte heller något vatten eller någon luft. Månen är en död värld, en stenklippa täckt av stendamm, grus och klippblock. Månhaven då? Jo, de är de torraste hav som finns. De är sten, precis som resten av månen. Fast de skiljer sig från resten av månen på så sätt att själva stenarna på marken är mörkare. När månen var yngre och varmare fanns det vulkaner på månen. Man tror att månhaven är stelnad lava från månens inre.

Den sida som har flest vulkaner är den sidan som är vänd mor jorden, framsidan. Stormarnas hav är det största av månens hav. Stormarnas hav är ungefär lika stort som Medelhavet här på jorden.

Månens andra sida, baksidan, kan man inte se från jorden. Men den har fotograferats från olika rymdfarkoster och den ser helt annorlunda ut än månens framsida. Baksidan har bara några få hav. Haven syns bäst vid fullmåne, då man har ljuset i ryggen.

Hela månen är full med kratrar. De har bildats så att månen har fångat in olika stenar och meteoriter med sin dragningskraft. Men eftersom det inte finns någon luft på månen som bromsar in stenarna, så faller de med en otrolig fart ner mot månytan. De har kraschat med en sådan kraft att stora kratrar har bildats vid nerslaget. De största månkratrarna är flera mil tvärsöver. Kratrar syns bäst vid halvmåne. Månkratrarna har fått namn efter kända personer, framförallt forskare. Det finns 10 månkratrar som är uppkallade efter svenskar:

Krater: Efter:
Arrhenius Svante Arrhenius
Berzelius Jöns Jakob Berzelius
Celsius Anders Celsius
Fredholm Erik Ivar Fredholm
Hedin Sven Hedin
Lexell Anders Lexell
Linné Carl von Linné
Scheele Carl W Scheele
Wargentin Pehr Wargentin
Ångström Anders Ångström

Månbergen har för det mesta fått namn efter bergskedjor här nere på jorden. Månen har tex. sina egna alper – Montes Alpes.

När det är fullmåne ser månens yta annorlunda ut. Då försvinner skuggorna och månlandskapet verkar mera platt. Skillnaden mellan ljus och mörk syns också tydligare vid fullmåne.

Hur gammal är månen egentligen?

Olika astronauter som har besökt månen har tagit hem prover på månstenar, både från de mörka haven och från de ljusare delarna. Med olika mätinstrument har de undersökt kratrar. Med hjälp av dessa undersökningar har man försökt ta reda på hur gammal månen är och hur den har bildats.
Forskarna tror att månen är nästan lika gammal som jorden. Månens ålder är ca fyra miljarder sexhundra miljoner år. Skrivet med siffror 4 600 000 000 år.

Hur bildades månen?

Det har varit svårt för forskarna att ta reda på hur månen bildades. Det finns många olika teorier:
För länge sedan trodde man att månen hade bildats så att en bit av jorden hade slungats ut i rymden pga. snabb rotation. Det hålet som månen lämnade efter sig blev Stilla Havet. Nu vet man att det inte stämmer. Det finns flera olika teorier om hur månen bildades:
En teori är att både månen och jorden bildades samtidigt ur gas- och dammoln som kretsade runt solen. Molnet klumpade ihop sig mer och mer och med hjälp av dragningskraften fångade det en massa dammkorn. Stora och små rymdstenar, meteoriter, sögs in i molnet och jorden och månen växte till varsin himlakropp.

En annan gissning är att månen bildades för sig, någon annanstans i rymden, och sedan fångades den in av jordens dragningskraft.
En tredje gissning är en slags blandning mellan de båda andra teorierna. Liksom i den första gissningen tror man att månen bildades ur det stora gas- och dammolnet runt solen.
Det finns även en fjärde gissning. Man tror att det kan ha varit så att en stor meteorit krockade med jorden så häftigt att hela meteoriten och delar av jorden splittrades. Av splittret kunde sedan månen bildas och lägga sig i en bana runt jorden.

Teleskopet blir uppfunnet

Galileo Galilei var en italiensk vetenskapsman som levde på 1600-talet. Han var den förste som tittade på månen genom kikare. Eller i alla fall var han den förste som berättade om det. Det gjorde han år 1610. Kikaren var då nyligen uppfunnen, och Galilei hörde talas om hur den var gjord. Han byggde då fort en egen och försökte ta åt sig en massa ära för uppfinningen. Galileis kikare förstorade bara tre- fyra gånger. En vanlig kikare idag brukar förstora sju- åtta gånger.

Galilei fortsatte att bygga kikare och han gjorde dem bättre och bättre. Många av hans kikare finns fortfarande bevarade. Den bästa förstorar hela trettio gånger.
Stjärnkikare kallas också för teleskop. Ordet teleskop hittade man på för att beskriva Galileis kikare. Det är sammansatt av tele som på grekiska betyder långt borta och skop som betyder se.
Galilei var den första som såg att stora delar av månen var alldeles skrovliga av kratrar. Och när han såg hur flacka och släta de stora mörka fläckarna var, så var det ju inte så konstigt att han trodde att de var hav.

Gubbar på månen

Människor har skickat iväg rymdsonder, månsatelliter och månlandare mot månen.
Den första som kom nära månen var rymdsonden Luna 1 från Ryssland. Den gjorde i stort sätt ingenting annat än att åka runt månen. Det gjorde den år 1959. Efter Luna 1 kom Luna 2 som kraschlandade på månytan. Luna 3 gjorde sensation. Den sköts också upp år 1959. Den fotograferade månens baksida och den var den första som gjorde det.
10 år senare landade de första människorna på månen. På kvällen den 20 juli 1969 stod en människa för första gången på en främmande himlakropp. Då tog den amerikanska astronauten Neil Armstrong de första stegen på månens yta.

Månresan hade börjat 4 dagar tidigare. Rymdskeppet Apollo 11 sköts då upp från jorden av en kraftig raket. Ombord fanns tre astronauter. Förutom Neil Armstrong fanns också Edwin Aldrin och Michael Collins med på rymdskeppet. Michael Collins hade det värsta uppdraget. När man skulle landa på månen delades Apollo-rymdskeppet i två delar, en månlandardel och en återfärdsdel. Aldrin och Armstrong klev in i månlandardelen men Collins fick stanna i återfärdsdelen. Återfärdsdelen ”parkerades” i rymden. Den fick åka i en cirkel runt månen. Där fick Collins vänta tills de andra var klara. Då åkte Aldrin och Armstrong tillbaka i månlandardelen. De stannade i höjd med återfärdsdelen. Där kopplade astronauterna ihop delarna och startade sin resa tillbaka mot jorden.
Så stackars Collins fick åka hela vägen till månen och tillbaka utan att ens få vara med om själva landningen.
Uppdelningen av Apollo gjordes därför att det skulle gå åt mindre bränsle åt färden tillbaka till jorden.

Astronauterna på Apollo 11 tog fotografier, satte ut mätinstrument och samlade in 22 kilo månsten och grus när de var på månen. De talade också med USA:s president på radion och så satte de ut en amerikansk flagga.

Astronauterna hade specialgjorda dräkter som var sydda i flera lager tyg. Dräkterna hade också en massa finesser. Det fanns en behållare för urin och en kommunikationsradio insydda i dräkterna. Kommunikationsradion var till för att astronauterna skulle kunna prata med varandra och påsen för urin var där så att astronauterna skulle kunna kissa utan att behöva ta av sig kläderna. På ryggen hade de en ryggsäck med syrgastuber. Dräkten blev väldigt tung. Edwin Aldrin vägde hela 163 kilo. Här på jorden skulle astronauterna knappt kunna röra sig men eftersom allt är 6 gånger lättare på månen vägde han bara 27 kilo.

Astronauterna hade specialmat med sig i rymdskeppet. Den mesta tiden i rymdskeppet fick de spendera svävande och därför var maten gjord så att den inte skulle smulas sönder. Smulorna skulle nog vara i väge...