Mellan Lejonets och Morgonsolens Rike

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1.

Han såg ut över den stora täta skogen från kullen han stod på. Skogen var egentligen en djungel, och någonstans bortom den, några mil ungefär, låg Lejonstaden. Han hade inte tagit reda på vad den egentligen hette, men han viste att den hade ett annat namn. Där fanns fienden. Från djungeln hörde han en fågel sjunga, mycket entonigt på sin melodi. Inga fåglar sjöng så hemma. Samtidigt tyckte han på något egendomligt sätt att det var vackert, och slappnade av.

Han lutade sig tillbaka mot den uppvärmda väggen och tyckte sig nu höra muller någonstans i djungeln. Våra kanoner skjuter mot Lejonstaden tänkte han, och slöt ögonen.
Så satt han länge, med slutna ögon, och njöt av solen samtidigt som han lyssnade till fågelsången. Han hade varit här alldeles för länge.
Mannen som satt bredvid honom hade tagit av sig sin hjälm, fyllt den med vatten och satt nu och drack. Hans hår var svart, tunt och långt, och han hade ett litet, men tydligt ärr i pannan.
- Hitokiro… Sa han.
- Mhm. Sa mannen som satt bredvid honom samtidigt som han knäppte upp skjortan ytterligare lite.
- Vi har känt varandra länge, eller hur?
- Två år. Sa han och tog sig en slurk vatten.
- Men du har aldrig sagt var du kommer ifrån.
- Du har aldrig frågat förut. Om du nu vill veta kommer jag från Kanazawa. Det blev tyst en liten stund. Han bröt tystnaden.
- Jag kommer från Kurashiki.
- Jag vet. Du har sagt det.
Dom båda männen återgick till tystnaden och lyssnade till den konstiga fågelns sång, samtidigt som dom njöt av solen.

Det var under dessa korta stunder, precis innan ett anfall som var dom bästa. Inga andra var så lugna, detta trots att alla soldater visste att dom kanske skulle dö. Det var nog detta som gjorde dom så lugna. Dom visste att det inte fanns något annat att göra utom att lyda order, och dom accepterade det. Dom hade varit med om det förr, och kände en enorm samhörighet. Dom hade stridit så länge ihop att dom litade helt och fullt på varandra.
Dom som greps av panik och hade försökt fly från slagets kommande fasor hade alla blivit fångade av militär-polisen. Vad som sen hände med dom som flydde visste ingen, och ingen ville heller veta.

Därför försökte han inte fly. Och när han tänkte på det var han heller inte säker på att han ville fly. Nej, han borde aldrig kommit till det här stället från början.
Det var under dessa stunder som han tänkte på sin fru.

Han saknade sin fru. Det gjorde han verkligen. Dom hade gift sig bara sju månader innan han sändes till det militära. Han var säker på att hon saknade honom också. Hon skulle aldrig vara otrogen med en annan man, det visste han. Hon var snäll och vänlig, och hon sårade aldrig någon. Hon hade aldrig gjort det så länge han hade känt henne i varje fall, det var han säker på. Stakars Yoko.

Han skrev varje dag till henne, och lite då och då hade hon skrivit till honom. Han visste att hemma i Kurashiki fanns en pojke som hette Sinu, och denne Sinu var hans son. Yoko hade fött honom sju månader efter att han åkt. Han hade många gånger ansökt om permission, men det hade han bara fått en gång. Två veckor efter att han åkt tillbaka till fronten hade hon fött hans son. Han ville verkligen inte vara här.

2.

Han grävde ner sig så långt han kunde i jorden. Helst av allt ville han sjunka genom den, men det kunde han inte. Ovanför honom tjöt kulor och granater fram.
Han låg i en krater på vänster sida av en väg inne i Lejonstaden, tillsammans med Hitokiro och två andra män från Osaka. Det var fuktigt och vått där han låg, med sitt ansikte i en liten grumlig vatten pöl. Dom hade alla blivit nertvingade i den, av fiendens maskineld, men nu kunde dom inte höra den längre.

Han hatade att ligga i den här kratern, men han hatade att vara utanför den ännu mer. Han hade aldrig valt att vara här. Det hade Hitokiro.

- Nu springer jag upp. Om en halv minut följer en annan efter mig och så vidare. Spring mot huset där.

Han tittade försiktigt upp över kanten. Det hade börjat mörkna nu, och otrevliga skuggor hade börjat lägga sig över dom. Husen hade stora hål i sig, och byggnadsstenen som en gång suttit i hållen var nu utströdda över gatan. Och så fortsatte det hela vägen ner, och på alla andra gator i Lejonstaden som han hade sett. En gång hade det tydligen funnits gaslampor längs gatorna. Alla var trasiga, vissa hade till och med gått av på mitten, som grymma vassa pålar, med toppen liggandes på gatan.

Längre ner på gatan låg någonting, och det blödde.
- Hideo! Hideo!

Han vände sig om och tittade på mannen som tilltalade honom.

- Vafan väntar du på? Det är din tur! Spring!
Utan att han tänkte efter kastade han sig upp ur kratern och ryckte med sig sitt gevär. Han tänkte inte längre, han gjorde.

Han sprang snett över vägen, mot byggnaden som Hitokiro hade talat om. Nu hörde han det där välbekanta surret. Det kom från något hus längre ner på gatan. En halv sekund senare smattrade det kulor bakom honom. Han sprang snabbare än han hade gjort tidigare, och kulorna tycktes inte komma ikapp honom. Bara några meter till…!
Han såg att Hitokiro tog sikte längre ner på gatan. Han såg var fienden var! Oh Gud, låt honom skjuta fienden i tid! Bara några meter nu.

Hitokiros gevär dånade. Samtidigt sved det till på hans häl. Sen hörde han inget surr längre.
Han fortsatte fram till Hitokiro som stod i dörröppningen, och kastade sig in.

- Bra. Hörde han Hitokiro säga.
Han stirrade dumt på honom som om han hade glömt varför han hade sprungit. Sedan kom han till sans och studerade sin häl. Det rann blod, inte mycket, men det rann. Än gjorde det inte ont, men han visste att det snart skulle göra det.
Han hade haft tur, kulan hade bara snuddat vid honom.

***

Dom satt alla i en ring mitt på golvet, med en liten eld i mitten. Rummet låg i samma hus som dom hade sprungit in i, och dom hade satt sig i det rum som gav dom bästa möjliga försvars- position. Det låg på andra våningen i huset, som sammanlagt hade tre våningar. Rummet hade uppenbarligen varit vardagsrum. Det fanns bara en dörr till rummet, och en granat hade slagit ett hål i väggen, som gav utmärkta spaningsmöjligheter. Om dom blev tvingade att fly kunde dom också hoppa ut ur hålet.

Natten hade fallit, och det enda vettiga att göra var att vila. Dom valde att göra detta då dom visste att strid i mörker är svårt och ännu farligare än strid på dagen. Vissa gånger kan man passera sin fiende på bara tio meters avstånd och inte märka det. Om fienden ser en först är man rökt.

Det bästa man kan göra under sådana situationer förutom att sova är att äta. Detta visste dom flesta, och hade därför tagit med sig små bitar mat. Dessa lagades och åts under tysta, försiktiga samtal. Man försökte tala om saker som inte fick dom andra att skratta, då detta kunde exponera dom och en själv för fienden. Man åt därför till en början i tystnad.
- Så, vad skulle ni göra om det blev fred. Frågade Hitokiro.
- Fred? Frågade Kanachi tillbaka, en av dom två andra soldaterna.
- Ja, fred.

Det blev för en stund ännu tystare, och det enda som hördes var mycket avlägsna kanoner ute till havs. Han hade inte hört dom förut.

- Jag skulle åka hem till min fru. Sa han.
- Jag med. Sa Kanachi
- Inte jag. Jag skulle bara åka hem. Sa den tredje soldaten.
- Hon dog för två månader sen. Fyllde han i.
Tystnaden lade sig åter igen, tjock och pinsam. Denna gång sade ingen något. Dom åt under tystnad.

***

Dom stod alla på en lång rad. Bakom dom fanns en rad till, och bakom denna ännu en, och så vidare. Dom stod på en stor betonggård utan för kasernerna. Dom var omgärdade av betong- hus, med stora vakttorn som omgärdade dom. En fånganstalt, tänkte han.
Framför dom gick en överste. Han hade en liten tunn mustasch, som gav honom ett högfärdigt uttryck. På bröstet hade han gradbetäckningen för överste. Han var hård, det visste alla.
Långsamt gick han, och inspekterade alla noga.

- Tvätta händerna.
Han fortsatte. Bara två personer kvar till honom nu.
- Putsa skorna.
Den siste mannen var tydligen felfri.
- Vad gör du? Han frågade honom.
- Vad menar ni Sir?
- Stå rakt för fan! Det är det du inte gör. Gör det!
Han försökte. Men det gick inte. Han hade blivit tvingad att gräva latrin grop i går, och kunde inte rätta på ryggen. Det gjorde ont.
Översten gav honom ett slag på hakan så att han stupade. Han orkade inte resa sig. Översten sparkade honom i magen.
- Det här kommer hända alla som inte håller sig till disciplinen! Vrålade han ut över linjerna av soldater. Sen gick han vidare.
Han hade hatat den översten. Det var knappt att han hade klarat av grundträningen, men allt hade blivit bättre när han kom till fronten. Disciplinen hade blivit smått lidande, och ingen officer väntade sig putsade skor eller gevär. I gengäld hade han fått lära känna krigets fasor.
Hans första år hade varit hårt.

3.

Han pressade sig mot väggen, med sitt gevär framför sig, och kikade försiktigt ut genom dörren. Han kunde inte se någon längre ner i korridoren. Han snurrade ut genom dörr- öppningen och gick snabbt ner på knä och tog sikte med geväret mot korridorens ände, cirka trettio meter framåt, där den svängde höger.
Han höjde handen och viftade lite lätt. Hitokiro tassade försiktigt förbi, tätt följd av Kanachi. Den andre hade blivit skjuten under natten, och dom hade inte lyckats återgälda tjänsten.
Hitokiro och Kanachi ställde sig på knä tjugo meter framåt.

Byggnaden som dom var i, var en övergiven skola. Stor och grå var den, med stora hål i väggar och tak, med stora sten och grushögar överallt.
Han hade hittat en gammal lärobok. Den var på något konstigt språk som han inte förstod sig på, och hade slängt den direkt

Han hukade sig ner och tassade förbi dom två andra, fram till hörnet.
Då hörde han plötsligt något. Han visste inte vad, kanske lite grus som föll från ett hål i taket, eller ett gevärs skott långt bortifrån. Eller någon som rörde på sig på den andra sidan hörnet. Han slutade tvärt att andas och kunde omedelbart höra sina egna hjärtslag. Vad skulle han göra?
Han höjde försiktigt handen åt Hitokiro och visade en öppen handflata. Sen kastade han sig fram.
Han såg någon sitta hukad pressad intill väggen. Han tänkte inte, han gjorde och tryckte av ett skott. Fienden sköt samtidigt. En halv sekund senare kände han att något slog till honom i bröstet och all luft åkte ur honom.

Han föll till marken och blev liggande där. Han lyckades få igång andningen, men det gjorde ont. Han hörde att någon kom springande och kastade sig ned bredvid honom. Hitokiro…

- Du fick honom Hideo! Du fick honom!
- B-b-bra.

Dom tystnade i en sekund, sen bröt han.

- Skicka det här till min fru, Hitokiro. Sa han och lyckades dra fram ett litet brev ur högra bröstfickan.
- Snacka inte skit. Du får skicka det själv!
- Nej, gör det. Jag kan inte. Sa han och tryckte det i Hitokiros hand.
Han tittade upp i taket. Där var ett stort hål. Han såg den blå himlen, och han ville se den mer.
- Jag borde aldrig ha kommit hit. Sa han.

Hideo Igoshi drog ett sista andetag och stängde sina ögon för alltid.

I alla krig är det vinnarna som har beskrivits, deras folks lidande. Man glömmer ofta förlorarna och deras historia. Även Japanernas och nazisternas arméer bestod av vanligt folk som led minst lika mycket som vinnarna, som precis som vinnarna hade sina öden.
Hideo Igoshi är ett av dessa öden, som delades av så många på båda sidorna under kriget, som ofta blir glömda.

Singapores fall, Nyåret 1942 – 15/2 1942

Från ställningar i det ockuperade Franska Indokina och Thailand gi...