Anne Frank - hennes liv från början till slut

100 röster
81446 visningar
uppladdat: 2003-02-24
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Anneliese Marie Frank föddes den 12 juni 1929. Anneliese föredrog det korta Anne. Hennes föräldrar hette Edith Holländer Frank och hennes pappa, Otto Heinrich Frank. Barnen kallade Otto för "Pim", varken han eller barnen kom ihåg vart "Pim" kom från. Både Anne och hennes stora syster, Margot var födda i Frankfurt am Main i Tyskland. Margot föddes den 16 januari 1926.

De flyttade från Frankfurt am Main 1931. Därefter flyttade dem till Aachen, som ligger i Tyskland. Annes pappa, Otto var då och letade bostad i Amsterdam, så att familjen kan flytta dit för att komma undan nazisterna.

Livet i Amsterdam

De emigrerade till Amsterdam i början av 1933. Då var Anne bara fyra år gammal. Otto startade ett affärsföretag, Opekta. Anne hade det lättare att anpassa sig än vad Margot hade det. Anne hade två bästa vänner Susanne (Sanne) Ledermann och Hannah ( Hanne) Goslar. Sannes syster Barbro var Margots bäste vän. Annes intressen var historia, filmstjärnor, grekisk mytologi och att skriva. Hon gillade också djur, men katter var favorit djuret. Hela familjen tyckte mycket om djur! Anne hade till och med en katt, Moortje.

Det dröjde inte länge förens nazisterna ( de kallades moffarna) kom till Holland. Strax efter fick alla judiska barn flyttas till judiskaläroverk eller till privatlärare. Barbara, som var dålig i skolan, vägrade att börja i det judiska läroverket, så hon började i en privat balettskola. Margot fick en ny bäste vän, Jetteke Frijda. Sanne fick börja i en annan judiskskola, men hon och Anne träffades ofta ändå. Hanne och Anne gick i samma skola, till och med samma klass.
Eftersom Hanne var mer som ett barn, och Anne var mera mogen. Anne fick en ny vän, Jacqueline van Maarsen.

Judarna blev tvungna att fästa en smutsgul stjärna i brösthöjd på vänstersida, väl synlig, på alla kläder med ordet Jood (jude). Naturligtvis var de inte gratis utan de kostade 4 cent styck. Över allt kom det upp skyltar där det stod "förbjudet för judar". De fick inte sitta på parkbänkarna och inte åka med spårvagnarna.

Den 16 juli 1941 gifte sig Miep Santrouschitz och Jan Gies, Anne var med på bröllopet som hölls i rådhuset i Amsterdam. Anne tyckte nog att det var jätte romantiskt. Hon var tolv och de var det första levande brudparet som hon hade sett i verkligheten. Miep var sekreterare till Otto och det hade hon varit sen 1933. Hon och Jan var ofta och åt hemma hos familjen Frank.

När Anne fyllde 13 år, så fick hon en hett efterlängtade grön och rödrutiga dagboken, som hon hade önskat länge. Den var igentligen ett poesialbum, men den hade ett lås så den skulle kunna fungera som en dagbok också. Några veckor efter Annes 13- års- dag var alla judar att lämna in sina cyklar med reserv däck och reservslangar.Men familjen Frank lydde inte ordern, de gömde undan Ediths och Margots cyklar, men Annes cykel hade blivit stulen under påsklovet.
Strax efter cykelinlämningen så kom utegångsförbudet. Judarna fick inte lämna deras hem mellan klockan åtta på kvällen och klockan sex på morgonen och de fick inte besöka icke-judar. Samtidigt kom förbudet att de inte fick vara i sina trädgårdar eller balkonger mellan åtta på kvällen och sex på morgonen.

Annes 13 års-kalas var den sista stora festen innan de gick under jorden. En av Annes intressen var att läsa böcker och hennes favorit författare var Cissy van Marxveldt. En zomerzotheid (en sommardumhet) läste hon flera gånger. Romanen Joop ter Heul hade gjort stort intryck på Anne. Dessutom gillade Anne att skriva brev, men när Otto Frank förbjöd henne att skriva brev, så skrev hon mer och mer i sin dagbok. Hello Silberburg var Annes första beundrare. De hade för första gången träffas genom hans kusin, Wilma. Hello var 16 år och följde Anne till skolan.

Den 5 juli var en vacker sommarsöndag, Anne hade haft Hello över på en pratstund och han hade gått hem till sig för att äta lunch. Vid tre tiden så ringde dörrklockan, Edith gick och öppnade hon förväntade sig att se Hello, som hade lovat att komma tillbaka på eftermiddagen. Istället var det en brevbärare med ett rekommenderat brev i handen. Brevet var från Centralen för judisk utvandring. Edith öppnade brevet, väntande sig att det skulle gälla Otto men istället var brevet menat för Margot! Tvångskommenderad arbetsinsats i Tyskland. Edith pratade med Margot, hon förklarade att de hade skickat en kallelse till Otto (hon ljög för att Margot inte skulle blir rädd). På inga villkor var det en anledning till panik. Sen gick Edith över till van Pels, för att prata med dem. När hon var där så skulle Margot berätta för Anne. Om det skulle ringa på dörren, fick de absolut inte öppna!

Anne reagerade, till skillnad från Margot, häftigt. Men hon lugnade ner sig rätt så snart. Det dröjde ganska länge innan Edith kom tillbaka med sig hade hon Hermann van Pels. Strax efter så ringde det på dörren, det var Hello som stod bakom dörren, förväntansfull. Han förstod ingenting när ingen öppnade, han gick hem igen. Familjen Frank var tvungna att gå under jorden. För att sätta nasizterna på villovägar skrev Otto en lapp med en adress som skulle "glömmas" kvar i lägenheten.

På kvällen packade Anne och Margot, några personliga saker i sina skolväskor. Otto var tvungen att prata med sina medarbetare, Johannes Kleiman och Victor Kugler. Det hade varit Kleimans ide att familjen Frank skulle gömma sig i gårdshuset (där Opteka var fanns det en del av huset som inte syntes mot gatan, som vätte mot gården, ett bra gömställe). Kluger och Kleiman hade förberett i flera månader, med att flytta möbler, lakan med mera. En sak i taget. Annars skulle det ha sett misstänkt ut. I gårdshuset hade de byggt in en toalett. Miep var den som skulle handla mat till dem som gömde sig i gårdshuset. Miep och Jan Gies skulle på kvällen hämta kläder, skor och handdukar hos familjen Frank. Som de skulle ha hos sig och de skulle bära över några saker i taget till gömmstället. De hade på sig sina vida regnrockar, det var en konstig klädsel för sommar kvällen var sommarvarm. Men det var bättre än att gå med resväskor.

Gömstället

Måndagen den 6 juli 1942. Dagen då familjen Frank skulle försvinna. Det hade regnat oavbrutet sen gryningen. Miep kom halv åtta för att hämta Margot. Gatorna var tomma för att ingen ville vara ute i det vädret. Miep och Margot cyklade mot innerstaden som om dem skulle till sitt arbete.
Margot på den förbjudna cykeln tätt bakom Miep. Margot bröt mot utegångsförbudet och så hade hon ingen judestjärna på sin kappa.

De kom lyckligt fram till gårdshuset, nu var det bara att vänta på Otto, Edith och Anne. De hade lämnat lägenheten kvart i åtta, till fots. Anne hade på sig en underklänning, två linnen, två par byxor, en klänning och en kjol, yllekofta och en kappa med en sjal. På deras kläder var judestjärnan fastsydd på vänster bröstsida. Det tog dem en timma att nå Prinsengrach 263, där Ottos företag och gårdshuset var. Annes vänner började skvallra om att familjen Frank hade flytt till Schweiz. Och snart visste alla som var vänner med familjen Frank att de hade flytt till Schweiz, och en tysk officer hade hjälp Otto.

Deras gömställe var en riktig röra när de kom, så de fick städa, sy gardiner som skulle ge skydd dagtid och så skulle de packa upp sina saker. När Annes samling av filmstjärnor, hittades i röran blev hon överlycklig. Saker som hade försvunnit från deras lägenhet var där. Edith hade sagt att de var inne på reparation när Anne hade frågat. Den 13 juli kom en till judisk familj, som hette van Pels, till gömstället och de hade med sig en katt, Mouchi. Med van Pels var de 7 stycken personer i gömstället. Peter, paret van Pels son, var då 16 år. Anne skrev senare i sin dag bok: "Peter van Daan, en rätt tråkig och blyg pojke på sexton år, vars sällskap jag inte väntar mig mycket av." Bokhyllan som dolde in gången till gömstället hade herr Voskuijl snickrat ihop den på order av Victor Kugler.

På vardagarna måste de stiga upp klockan 7. De tog ner mörkläggningskivorna. Alla skulle hinna tvätta sig, klä på sig och ta undan sängarna för att få lite mer plats att vara på innan halv nio. Sedan fick de gå i strumplästen och viska mycket tyst. Om de var tvungna att gå på toaletten, så fick det inte spola, förens arbetare hade gått på lunch.
På förmiddagen kom Miep upp till gårdshuset för att hämta inköpslistan för dagen.

Förutom Miep var det Jan Gies, Johannes Kleiman, Victor Kluger och Bep Voskuijl och hennes far som visste var familjen Frank och van Pels var. Varje förmiddag fram till klockan halv ett, var det skolarbete som gällde i gårdshuset. Otto var den som rättade deras skoluppgifter, han fungerade alltså som en lärare. Språk, matte, geografi, historia och läsning, sömnad eller stickning. Men också att hjälpa till i köket. Förbereda grönsaker (när de hade några) och skala potatis. Potatisen var stommen i matlagningen. Halv ett då var det lunchrast för arbetarna i lagret. Nu kunde van Pels och familjen Frank röra sig fritt i en och en halv timme. Miep, Jan, Bep, Victor Kugler och Johannes Kleiman kom upp till dem.

De båda familjerna längtade efter nyheter. Oftast stannade någon för att äta lunch med dem. När arbetarna kom tillbaka klockan två, var de tvungna att vara tysta igen i fyra timmar tills Miep eller Bep kom för att säga att de kunde vara som vanligt igen. Nästan alla sju personerna gick ner till Ottos kontor där radion var för att lyssna till BBC eller Radio Oranje ( de båda var förbjudna men de radiostationer som inte var förbjudna, där hörde man inte sanningen om kriget ).

Anne och Margot hade sitt eget gymnastikprogram som de gjorde under kvällen, för att deras muskler inte skulle stelna till. Efter det så hjälpte de Miep med att göra enklare kontorsarbeten.
Klockan nio var det dags att förbereda sig för natten genom att ta fram sängar. På morgonen hann de inte att tvätta sig ordentligt så de passade på att göra det på kvällen, dessutom hade de tillgång till varmvattnet då. En kväll i veckan skulle de bada i en stor balja. Alla hade sin speciella badplats. Vid klockan tio var alla i sina sängar. Så fortsatte det dag in och dag ut, vecka för vecka och år för år.

Den 28 mars 1942, uppmanade Radio Oranje att man skulle ge ut krigsdagböcker efter kriget. Anne tänkte ge ut sin dagbok. Anne var noga med att ingen i gömstället skulle läsa hennes dagboksanteckningar. Men novellerna hon skrev delade hon med sig.
Tandläkaren Fritz Pfeffer kom till gårdshuset den 16 november 1942, han hade väntat så länge som möjligt att gå under jorden men nu var läget så illa så han kunde inte vänta längre.
Margot och Anne hade tidigare bott i samma rum, men nu flyttade Margot till Edith och Ottos rum, medan Fritz flyttade in hos Anne. Fritz och Anne gillade inte varandra (Anne visade det genom att när hon arbetade om sin dagbok så fick han efternamnet Dussel det betyder dumskalle på tyska ). På våren 1944 började Anne gå igenom sin dagbok för att ge de närmaste personerna nya namn och ta bort för personliga och privata delar.

Arresteringen

Den 4 augusti 1944 ringde en kvinna till judeavdelningen på Euterpestraat. Hon sa att i gårdshuset på Prinsengracht 263 hölls flera judar gömda. Den vakthavande avdelningschefen skickade genast SS - officeren Karl Silberbauer. Precis som alla andra dagar, så gjorde de sina morgonsysslor. Otto går för att ha engelska med Peter, uppe i Peters lilla skrubb. Anne och Margot sitter och läser. Klocktornet utanför slår halv elva. Plötsligt står fem män där, bara en i uniform. Mannen i uniform är Karl Sliberbauer. Den första personen i gömstället han ser är Edith, konstigt nog drabbas hon inte av panik. Ut ur rummen kommer alla personer som har gömt sig där i 25 månader. Nazisterna letar efter värdesaker. De skakar upp och ner på en portfölj, där Annes dagbok är i. Men nazisterna är för upptagna att leta efter värdesaker så de tittar inte åt papperena som ligger på golvet.

Familjerna har en kort stund på sig att samla ihop lite kläder. Alla går ut ur gömstället med händerna uppe och de transporteras i en bil till uppsamlings lägret Westerbonk. Efter att de har åkt iväg så går Karl Silberbauer in till Meip som under denna tid blivit tvingad att sitta kvar i kontoret. Miep sa till honom: Ni är visst wienare. Jag är också från Wien (hon hade fått komma till Holland när hon var 11 år gammal av hälsoskäl). Karl Silberbauer krävde Meips legitimation och papper. Miep tog fram sitt identitetskort där det stod att hon var född i Wien. Han börjar förhöra Miep och frågar: Skäms ni inte att hjälpa sån här judisk drägg? Hon blev inte arresterad för att Silberbauer tyckte synd om henne, han varnar henne för att försöka fly. Efter det går han och Meip skyndar sig upp till gömstället och hittar Annes dagbok och lösa papper. Dem gömmer hon i en låda i sitt skrivbord och dem tänker hon ge till Anne när hon kommer tillbaka. Under den tiden som går läser hon inte ett ord. Dagen efter arresteringen så gick Meip till Gestapos högkvarter med en summa pengar att muta Karl Silberbauer för att släppa van Pels, familjen Frank och Fritz Pfeffer. Men det lyckade inte. På grund av det så höll Silberbauer koll på Miep för att hon inte skulle försvinna. Några dagar senare kommer Mouschi ( Peters katt) fram från något gömställe, han hade sprungit och gömt sig när de hade blivit arresterade.

Fånglägren

När van Pels och familjen Frank kommer till genomgångslägret Westerbork, så verkar de glada över att andas frisk luft och träffa människor, trots den långa resan som väntar dem till något av konetrationslägren. De fick lämna sina kläder, läkarundersökningen drog ut på tiden och sedan fick de klä på sig en mörkblå straffoverall med röda märken och ta på sig grova träskor.

Anne, Margot och Edith fick sova i en sal tillsammans med 300 andra kvinnor. Otto fick sova i mansbaracken, men han fick tillfälle att träffa sin familj sent på eftermiddagen eller på kvällen. Arbetsdagen började klockan fem på morgonen. Anne, Margot och Edith fick börja på batteridemontering. De fick plocka isär batterierna. Det var ett smutsigt arbete men de arbetade hårt för att de skulle bli oumbärliga så att inte skulle bli vidare skickade. Men ammoniumklorid pastan som fanns i batterierna är giftig, den angriper luftrören, den fräter sönder luftrören. Så alla som jobbade där hostade mycket. Annes gamla kompis, Kitty var i samma läger, men de hann inte träffas för Anne blev sjuk.

Den 2 september, fyra veckor efter att van Pels och familjen Frank hade kommit till Westerbrok, meddelades det till lägerfångarna att de skulle lämna Westerbork morgonen därpå. 1019 personer skulle transporteras bort från Westerbronk, däribland familjen Frank, van Pels och Fritz Pfeffer.

Ingen visste vart de skulle transporteras, men de fick ta med sig sina ägodelar som de hade haft med sig till Westerbork. Edith smugglade med sin straffoverall. Hon sprättade bort de röda märkena så ingen skulle kunna identifiera henne som straffånge.
I gryningen den 3 september 1944, drev vaktmanskapet ut människorna ifrån deras baracker och in i vagnar (som var menade för hästar eller kor), där fanns bara två hinkar, i en fanns det vatten och den andra var menad för toalett besök. Två små gallerförsädda luftintag.
Sextio, sjuttio eller fler lastades in i vagnarna och deras bagage. Varje person hade mindre än en fjärde dels kvadrat meter att stå på! Inne i vagnen blev det snabbt kvavt. Tåget var på väg till Auschwitz, med många och långa stop. Under stopen så fick inte människorna komma ut ur vagnarna! Det var en tortyrresa! Den tredje natten så öppnades dörrarna. Alla som var svaga skulle sätta sig på de väntande lastbilsflaken. Lastbilarna åkte i väg fullastade. De som var kvar fick ställa sig på led (fem och fem). Där såg Otto Frank sin familj för sista gången. Herr van Pels hade blivit förd till gaskammaren.

Fångarna skulle genomgå en läkar undersökning. Den tog högst 10 sek. En SS - soldat pekade åt vänster eller åt höger. Den vänstra gruppen var alltid större. De i vänstergruppen och de på lastbilarna dödades omedelbart. De som kom från Westerbronk den här kvällen utav de 1019 människorna som åkte från Westerbronk överlevde bara 470 människor, 258 och 212 kvinnor. Alla barn hade blivit dödade i Birkenaus gaskammare direkt när de hade kommit fram. Alla åtta från gårdshuset levde än så länge. Männen fick springa till Auschwitz, tre kilometer bort med en hundpiska som påminde fångarna om dem hade saktat ner farten. Kvinnorna till Brikenau.
Anne, Margot och Edith fick ett nummer mellan A - 25060 och A - 25271 tatuerat på handleden. Sen fick de klä av sig nakna och lämna ifrån sig kläderna. Sen rakades allt deras hår på kroppen bort, på grund av lössen påstod nazisterna. Men det var inte det verkliga skälet utan det handlade om att förnedra kvinnorna. De behandlades under de vidrigaste omständigheter!
Nazisterna tog ifrån fångarna deras personlighet och identitet, kort sagt allt!
Sedan sålde SS - männen håret i säckar för 50 pfennig kilot, den tyska textilindustrin som vävde filtar, rörklädnader och andra brukstextilier.

Efter den förnedringen fick de duscha, i ett stort duschrum. I hopträngda och så plötsligt sprutade det vatten över dem. Det kunde vara ibland kokhet och andra gånger iskallt. När SS- männen ansåg att det räckte stängde de av vattnet. Efter duschen fick fångarna gå ut där de besprutades med avlusningsmedel! Om dem inte gjorde som vakterna sa fick de smaka på hundpiskan och de fick de göra ofta även om dem hade inte gjort något. Till kläder fick de slitna, tunna klädsäckar. Den här proceduren upprepades en gång i veckan, året runt.

Anne var tyst och inåtvänd, hon grät när barn var på väg till gaskammarna. Men hon lyckades att ordna extra bröd ransoner till sin mamma, Margot och sig själv. Anne, Margot och Edith var en oskiljaktig trio. De bodde i block 29. Det var 1000 kvinnor i baracken som igentligen inte var någon barack utan ett stall för 52 hästar! Annes hud blev inflammerad och full av bölder och fläckar. Anne var tvungen att flytta till skabblocket, det var ännu värre än den vanliga baracken, men Margot följde med Anne dit. Edith var kvar i block 29 och gav sina döttrar sin brödranson.

Den 28 oktober fördes Margot och Anne till Bergen - Belsen. Med var också Auguste van Pels. Edith tvingades att stanna kvar i Auchwitz. Anne och Margot visste vad som väntade dem i boskapsvagnen, men denna gång fick de med sig lite bröd, ost, margarin och vatten. Denna gång varade tortyrresan i minst fem dagar och fem nätter. De var tvungna att gå sex eller sju kilometer till fots till den del av lägret där de skulle vara. I Bergen - Belsen fanns det inte plats för de nykomna fångarna. De fick istället stå upp och sova! För det var alldeles för kallt att ligga ner att sova. Fyra dagar senare svepte en virvelstorm över lägret. Den slet upp flera tält, band annat där Anne och Margot sov. I barackerna fick fångar dela sovplatser för att alla skulle få plats. Maten de fick var minimal. Anne träffade en skolkamrat, Nanny Blitz. Fritz Peffer skickades till Neuengamme från Auschwitz och han dog där den 20 december 1944.


Margot och Anne trodde att deras föräldrar var döda, men de levde fortfarande. Edith hade fått flytta till skabblocket där Anne och Margot var innan de blev förflyttade till Bergen - Belsen. Edith fick feber och fördes till sjukbaracken. Margot och Anne hade blivit förflyttade till ett skyddsblock, där träffade de Margot Rosenthal från Holland. Hon hade sett Edith innan hon lämnade Auchwitz. Edith slutade äta, hon sparade brödet till sin man och sina barn, förklarade hon med febrig röst. Sen slutade hon prata och reagera. Hon dog ett par dagar senare, den 6 januari 1945. Anne började bli svag, hon hade ingen livsvilja längre. Men om hon hade vetat att hennes far levde och var fri, kanske hon hade orkat leva.

Otto hade fått arbeta utomhus, men i november 1944 var han nära att ge upp. En holländsk läkare såg till att Otto lades in på sjukhus och fick stanna där tills ryssarna befriade dem, den 27 januari 1945. Peter van Pels dog den 5 maj 1945, i Mauthausen. Det var samma dag som amerikanarna befriade fångarna där. Anne hade slängt bort sina nedlusade kläder och hade endast en tunn filt. Anne och Margot hade drabbats av tyfusepidemin. Margot dog mellan slutet av februari och mitten av mars 1945. Några dagar efter dog även Anne.


Efter fånglägren

Otto återvände till Amsterdam efter han hade blivit befriad, men det tog ganska lång tid för att han var tvungen att ta omvägar, från lägret till Odessa till Marseille och sedan med lastbil och tåg in till Amsterdam. Han kom till Amster dam den 3 juni 1945. Han visste att Edith var död men han hoppades att Anne och Margot överlevt! Några månader efter när Anne sexton årsdag, fick Otto ett brev på posten. Han öppnade den och sa till Miep: Miep. Jag har fått brev från sköterskan i Rotterdam. Miep, Margot och Anne kommer inte tillbaka. Otto gick till sitt kontor, förkrossad. Miep tog upp Annes dagbok plus alla lösa papper, som hon hade haft i förvar i nästan ett år utan att ens ha rört dem. Och ger dem till Otto. Han läser och översätter delar av dem till sin mor som bodde i Basel. Det var en man som ville läsa dagboken, han fick några utdrag och han ville läsa resten också, Otto gav honom hela dagboken ytterst motvilligt.
Efter det rullade det bara på första upplagan, sålde inte så bra för de flesta var den likgiltig för att de hade upplevt samma saker. Men andra upplagan fick bredare publik och så småningom hade Anne Franks dagbok nått världs berömmelse. Annes dröm gick i uppfyllelse, hon hade blivit författare!

Alla judar fick lida under denna tid, men de flesta är namnlösa, men Anne Frank berättar lite hur de hade det, men Anne symbolisar inte alla dem. Miep Gies har skrivit:" Annes liv och död är ett individuellt öde. Ett individuellt öde - som har ägt rum sex miljoner gånger....

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Anne Frank - hennes liv från början till slut

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-10-10

    Jättebra jag har grupparbete o

  • Inactive member 2008-02-14

    Bra=) Jag ska skriva en uppsat

  • Inactive member 2008-03-19

    du är kung

  • Inactive member 2008-05-12

    Jättebra skrivit ! , du fick m

  • Inactive member 2009-08-27

    sjukt bra gjort!

  • Inactive member 2009-11-22

    Skit bra ska skriva av ;)

  • Inactive member 2010-02-16

    riktigt bra skrivet:P toppen till min uppsats:D

  • Inactive member 2015-02-20

    det är en väldigt vacker text om en väldigt sorglig men vacker historia

Källhänvisning

Inactive member [2003-02-24]   Anne Frank - hennes liv från början till slut
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=1745 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×