Tracy Chapman

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

För ungefär ett år sedan, förra våren, skulle jag ut och resa i Europa. En vecka i minibuss. Sju dagar, sju nätter och hundratals mil utan någon chans att dra sig tillbaka längre bort än till sätet bakom när man tröttnat på ”hänga gubbe”, ”gissa vad jag tänker på”, ”filmquiz”, djupa extisensiella diskussioner och sitt ressällskap över huvud taget. Det är i sådana situationer en bra bok eller ett par hörlurar är det bästa man kan ha, men av böcker blir man åksjuk. Hörlurar behövdes alltså, och CD-spelare, och några riktigt sjysta skivor. Det knixiga med att välja ut skivor inför en resa är att antalet är så begränsat av storleken på skivväskan, man måste ju ha med sig en skiva för varje sinnesstämning man kan tänkas drabbas av. Tillslut hade jag en riktigt hyfsad uppsättning. Men det var något som fattades. Jag gick igenom min skivsamling en gång till, det gick rätt fort då den inte alls är så stor som jag önskar, men hittade ingenting. Då knallade jag hem till min storasyster och lade fram problemet. Hon fattade precis, ibland tror jag att det faktiskt ligger något i att folk envisas med att säga att vi är så lika.

”Du behöver något… rockigt!” sa hon, bläddrade lite i sin respektingivande samling och langade över två skivor. ”Här har du.” När jag kom hem stoppade jag in den första skivan i spelaren och kikade på fodralet. Självbetitlat album av Tracy Chapman, aldrig hört talas om. När musiken startade var det som ett slag i mellangärdet, fast på ett trevligt sätt. Det var så bra!
Det började med några försiktigt svängiga gitarrackord och så kom den där rösten som jag numera älskar, en djup förtroendeingivande röst. Jag litade fullt och fast på Tracy redan från början, när hon i öppningsspåret Talkin’ bout a revolution sjöng ”poor people gonna rise up and get their shares”.

Ja visst, det är klart att de ska! Och när jag för första gången hörde You’ve got a fast car slöt jag ögonen och kände som om jag åkte i en fräck amerikansk öppen sportbil på en sådan där väg som sträcker sig över prärien mil efter mil och inte har någon ände. Jag kunde nästan känna vinden i håret.

Albumet Tracy Chapman var hennes första och kom ut 1988. Mitt i åttiotalets värsta glam och synt period kom Tracy med sin lugna, ruffiga musik med tänkvärda, samhällskritiska texter som påminde folk om att livet inte är lika lekande lätt för alla. Det verkade vara just vad alla längtat efter. Albumet hör till det där fåtalet som ända från början blev hyllat av både kritiker och lyssnare. Hon nådde de stora massorna genom ett framträdande på en stor hyllningskonsert till Nelson Mandela på hans 70-årsdag. När ett dataprogram som Stevie Wonder behövde för sitt framträdande gick sönder kallade man istället in nykomlingen Tracy. Det var bara hon och hennes akustiska gitarr på hela den jättelika scenen, och hon lyckades ändå ta över hela stället. Konserten, som hölls på Wembley stadion i London, Tv-sändes och sågs av millioner människor världen runt. Innan året var slut hade hennes skiva sålt två gånger platinum och klättrat sig upp till en första plats på Billboardlistan. Vid Grammygalan i februari 1989 belönades hon med tre grammisar, bland annat Best New Artist.

Var kom hon ifrån då? Dök hon upp bara så där ifrån ingenstans och hade turen att landa mitt på
omslaget till Rolling Stone?

Nej, inte riktigt. På sätt och vis är det en riktig Askungesaga. Den började i Cleveland, Ohio där hon föddes 30/3 1964. Hon växte upp med sin mamma och sin syster. Det var ganska ont om pengar i familjen men mamman lyckades ändå spara ihop till Tracys första gitarr. Sin andra gitarr fick hon några år senare tack vare att en rektor som ordnade en pengainsamling på skolan för detta ändamål. Tracy tackar honom speciellt i omslaget till sin debutskiva. Hur som helst lärde hon sig tidigt att spela både piano, ukulele och gitarr och redan när hon var åtta år skrev hon sina första egna sånger. Den första skolan hon gick i var av den sorten där alla elever kroppsvisiterades med hjälp av metalldetektor innan de fick gå in på skolans område, detta för att kontrollera att de inte hade med sig vapen. Med hjälp av stipendier Tracy fick tack vare sin musikaliska talang läste hon vidare på ”finare” skolor. Det var när hon läste Afrikansk kultur och antropologi på Tufts University i Boston som hon började framträda med sina egna och andras låtar på caféer och barer kring Harvard Square. Hon spelade på rätt ställen, kom i kontakt med rätt folk, skickade iväg lite demos och så vips! stod hon i en studio och spelade in vad som skulle bli albumet Tracy Chapman. Framgångarna fortsatte under Tracys många turnéer och liveframträdanden. Hon släppte sitt andra album Crossroads som ansågs vara för politisk för radion, men ändå sålde platinum på en månad!

1992 släppte hon sin tredje skiva Matters of the heart men den fick betydligt svalare mottagande än de båda andra, den ansågs vara för mörk. Efter det bakslaget drog sig Tracy tillbaka från turnéer och konserter ett par år och ägnade sig istället åt familjeliv.
1995 kom hon tillbaka med skivan New beginning som blev en stor succé. Med singeln Give me one reason fick hon sin första listetta. och sin fjärde Grammy, den här gången för Best Rock Songwriter.

Hennes femte album, Telling Stories, kom inte förrän fem år senare, 2000. Det var
efterlängtat av många och förväntningarna var höga. Som tur var höll det måttet.
Sedan dess har det också kommit ut en ”best off” skiva, Collection. En fullträff!
Alla favoriter finns med. Det är lite ”måste ha” över den skivan, över alla Tracys
skivor. Hon kombinerar sin underbara röst (just en sådan jag drömmer om att ha
men aldrig kommer att få) med tänkvärda texter, enkla melodier och svängiga,
ofta reggae doftande rytmer.

Men det är inte bara musiken som gör Tracy Chapman till den hon är. Framförallt är det hennes stora engagemang. Hon är insatt i många politiska frågor och tycks aldrig vara rädd att säga vad hon tycker. Hon har sjungit på fredskonserter och Martin Luther King memorials, turnerat med den på 90-talet väldigt uppmärksammade turnén Human rights now! arrangerad av Amnesty International och varit med på ett otal andra välgörenhetsjippon. Om sitt politiska engagemang har hon sagt:

”I’m a musician and a songwriter rather than an activist. But I think it’s important if you are an artist to use your music to stand up for what you believe in.”

Låtarna har titlar som Freedom now, The rape of the world, Talkin’ bout a revolution och Material world. Hennes texter är ofta mycket samhällskritiska och handlar om kvinnomisshandel, segregation, mänskliga rättigheter, korrupta poliser, rättvisa, rasism, matrealism, hopplöshet... Och mitt i alltihop en massa optimism och hopp. Det känns som om Tracy är en gammal god vän som vill klappa dig på axeln och berätta för dig hur världen ser ut. Men samtidigt förklara att du inte behöver oroa dig, det händer grejer, det blir faktiskt bättre!
Tracy Chapman är värme och färg och dammiga vägar och vänliga människor och resor och regn mot fönstret och het asfalt och banderoller och vinden i håret.
Det är musik att lyssna...