Syftet med uppsatsen är att undersöka hur den svenska militära närvaron i
Riksgränsen/Kirunaområdet såg ut före, under och efter andra världskriget
samt att undersöka varför den militära närvaron såg ut som den gjorde under
nämnda period. Tyngdpunkten i uppsatsen ligger på att förklara den svenska
militära närvaron i Riksgränsen/Kirunaområdet utifrån stormakternas
militärpolitiska strategier och förutsättningar. Frågeställningarna i
uppsatsen syftar till att besvara frågan: hur såg den svenska militära
närvaron ut i Riksgränsen/Kirunaområdet före, under och efter andra
världskriget, samt att besvara frågan: varför såg den ut som den gjorde?
Metoden som används är kvalitativa litteraturstudier och den teoretiska
utgångspunkten i uppsatsen utgår från den hermeneutiska teorin.
Fram till tyskarnas invasion av Norge den 9 april 1940 fanns ingen svensk
militär närvaro vid Riksgränsen eller i Kiruna. Anledningarna till detta
var flera. Främst berodde det på att efter första världskriget nedrustade
Sverige kraftigt på grund av det rådande säkerhetspolitiska läget i
Östersjöområdet. En annan faktor var att det rent militärtekniskt var svårt
att föra ett anfallskrig i norra Norrland under mellankrigstiden. Detta
beroende på att det är kallt och snörikt i området under vintern. Vidare
fanns det få vägar. Attacker med luftlandsatta styrkor började bli tekniskt
och taktiskt möjligt först under andra världskriget och militära
översnöfordon började nyttjas först efter andra världskriget.
Efter tyskarnas invasion av Norge den 9 april 1940 kunde det från Sveriges
håll inte uteslutas att de våghalsiga tyskarna skulle fortsätta sin
framryckning även mot malmfälten. Därför skickades i all hast närmsta
tillgängliga militära förband till Riksgränsen och Kiruna. Svenska militära
styrkor blev kvar vid Riksgränsen och Kiruna under hela andra världskriget.
En av anledningarna till att Sverige behöll militära styrkor vid
Riksgränsen och i Kiruna var att hävda sin neutralitet.
Efter andra världskriget permanentades den sve...
