Dario Fo

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag är en teaterapa. Av den där riktigt urtypiska sorten, som älskar när folk tittar på mig, skrattar åt mig och tycker att jag är rolig. Dessutom tycker jag om när folk lyssnar på mig, särskilt när jag vet att jag har något vettigt att säga.
Jag tyckte om att spela upp Dario Fos pjäs ”Vi betalar inte” för klassen, för jag tyckte att den hade något att säga. Det är verkligen en pjäs med ett innehåll.
Dario Fo har aldrig stuckit under stol med vad han tycker, på vilken sida av den politiska skalan han helst håller till. Eller envist biter sig fast, skulle jag kanske skriva.
Dario Fo är en inbiten och fast övertygad kommunist. Det var det som fick mig att välja just hans pjäs. Förutom teatern är jag nämligen otroligt intresserad av olika –ismer. Allra helst politiska –ismer. Kommunism, liberalism, syndikalism, konservatism, fascism, rasism, anarkism, socialism, kapitalism…

När jag satte mig ner för att läsa igenom manuset var det alltså med inställningen ”OK, här sitter jag och ska läsa ett politiskt drama”. Därför blev jag ganska förvånad när jag märkte att jag satt och skrattade för mig själv redan på tredje sidan. Men ”Vi betalar inte” är en rolig pjäs. Och den blev bara roligare ju fler gånger jag läste den och ju mer vi arbetade med den. Repliker som först varit just tomma repliker, fick mig att gapskratta när de andra läste upp dem med stor inlevelse. Så kom det sig att min absoluta favoritreplik i hela pjäsen blev Sergeantens, alias Helenas, utrop ”Fan vilket slag!” (sergeanten kastar sig i mörkret och den allmänna villervallan rätt in i väggen istället för ut genom dörren). Det såg ju så roligt ut när hon sparkade foten rätt in i väggen och föll ner på golvet vilt vindlandes med ögonen och med händerna om huvudet!

Dario Fo har själv sagt att den bärande tanken bakom hans pjäser är att ”skrattet leder till politisk insikt om samhälleliga förhållanden” (National Encyklopedin band 6). Visst kan man även som totalt politiskt ointresserad sitta och skratta åt ”Vi betalar inte”, åt Giovannis förvirring, åt Antonias kvickheter och alla de knasiga historierna hon hittar på för att rädda sig undan polisen. Men skrattet ska fastna någon stans på vägen upp genom halsen. Man kan inte undgå den politiska sidan av pjäsen. De snabba replikerna varvas med riktiga kommunistiska eldtal, om kapitalisternas ansvar för arbetarna, om den fria marknaden och om arbetsförsäkringar.

Dario Fo beskriver sin teater som situationsteater. Det är inte rollfigurerna som gör pjäserna så roliga, de är varken fåniga eller klumpiga, de är högst vanliga italienska medborgare. Men Dario Fo sätter in dem i komiska situationer. Det är själva händelserna som bestämmer vilken väg historien tar. Personerna blir indragna i situationerna och fungerar som kugghjul, som länkar vidare från en situation till en annan. På så sätt blir handlingen efter hand mer och mer invecklad, eftersom allt vävs samman. (Gycklarens teater, Carlo Barsotti, 1997) Även här finns en politisk baktanke: ”Man angriper inte systemet eller polisen genom att framställa poliserna som enfaldiga och dumma. /…/ Jag menar, den som har makten är inte dum, annars hade han den inte.” (Gycklarens teater, Carlo Barsotti, 1997)
Man skrattar inte åt människorna utan åt de galna situationer de hamnar i.

Pjäsen ”Vi betalar inte” har ett väldigt tydligt syfte: att berätta om den ekonomiska krisen i Italien 1974, vad den ledde till och vad arbetarna gjorde för att förbättra sin situation. Den var på sätt och vis ett beställningsarbete, Dario Fo blev ombedd att skriva någonting om den här tiden och om självreduktionen, som blev lösningen på problemen.
Då den skrevs var det alltså en extremt aktuell pjäs, den beskrev vad som höll på att hända just i den stunden. Små detaljer som namn på personer och partier förstärker den dokumentära känslan. Dario Fo visste mycket väl vad han snackade om, han befann sig själv mitt i handlingen.
På många sätt är pjäsen fortfarande aktuell. Klasskampen är väl i princip samma nu som då, fast kanske inte lika dramatisk. Stormningar av varuhus är inte fullt så vanliga idag…

Jag gillar den här pjäsen. Dels för att den har något viktigt att berätta. Och dels för att den är så fruktansvärt rolig. Det är just den sorts humor jag gillar. Alla dessa förvirrade, förvirrande situationer och smarta kommentarer.

En rolig detalj i pjäsen är att samma skådespelare ska spela fyra olika roller: polis, sergeant, dödgrävare och farfar. Och det ska synas att det är samma person. Det här leder till en hel del skojiga förvecklingar, till exempel i scenen nedan.

DÖDGRÄVAREN: (kommer in på scen) Vad sa ni? talade ni om mig?
GIOVANNI: Nej, det var ingenting, jag tyckte jag kände igen er.
LUIGI: Fan, vad han liknar honom i alla fall…
DÖDGRÄVAREN: Vem liknar jag?
GIOVANNI: En karabinjärsergeant med mustascher som liknade på pricken en poliskonstapel utan mustascher. Ha, ha! Ursäkta om jag skrattar, men det är som att var med i en komedi som jag såg en gång. Där hade de omså ont om skådisar så dom lät en skådis spela alla polisroller som fanns i pjäsen.
DÖDGRÄVAREN: Men jag är faktiskt ingen polis.
GIOVANNI: Jasså inte, vad spelar ni då?
DÖDGRÄVAREN: Jag är från begravningsbyrån!
GIOVANNI och LUIGI: Oj då! (tittar skrämt på varandra)
GIOVANNI: Ursäkta, men det är inte varje dag som…
DÖDGRÄVAREN: Åh, för all del… jag förstår… så där ser alla ut så fort dom ser mig. Jag blir också sådär varje gång jag ser mej i spegeln.

Den är skickligt skriven också, för trots att det verklige...