Cancer

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hur uppkommer cancer i människokroppen?

För att kunna svara på frågan om hur olika cancersjukdomar uppkommer i människokroppen måste man först fördjupa sig i ett viktigt område, nämligen celldelning.
Människokroppen är uppbyggd av ett oerhört stort antal celler, och var och en av dessa har sin alldeles egna funktion. I normala fall är cellen kapabel till att dela sig ett flertal gånger. Denna procedur krävs för att få fram nya celler som kan ersätta de som är gamla eller skadade. I cellen finns tusentals gener, och ett visst antal utav dessa har i uppgift att skicka signaler till cellen när den ska börja dela på sig. Hela proceduren kontrolleras noggrant av de närvarande generna. Samtidigt finns det även en grupp gener som ska signalera åt cellen då den ska sluta dela på sig, och det är tack vare denna samverkan mellan cellen och generna som kroppen kan nå önskade resultat, exempelvis läkningen av ett sår.

Vid onormal celldelning är det en eller flera av generna i cellen som kommer till skada. Dessa skador behöver dock inte innebära cancer om de berörda generna ej är de som ansvarar för cellens igångsättning av delning och procedurens avslut. Det är emellertid då skadan drabbar just de speciella generna som styr celldelningen som störningen kan utvecklas till en cancersjukdom. Det brukar dock krävas fyra till sex stycken skador för att en cancercell ska uppstå, men antalet kan skilja sig beroende på vilken typ av cancersjukdomar det rör sig om. Eftersom det är de gener innehållandes information om hur cellen ska dela sig som kommer till skada, påverkas även cellens själförstöringsprogram. Det innebär att cellen ej längre vet när det är dags att dö och lämna plats för nya celler vilket medför att celler ansamlas. De normala signalerna om att starta och stoppa celldelningen har följaktligen slutat att fungera.
De avvikande cellerna, det vill säga cancercellerna, fortsätter att dela sig oavbrutet och angriper även de friska cellerna som finns runt omkring vilket leder till att en stor mängd cancerceller bildas. Efter en viss tid har det bildats en större skara av dessa maligna celler, det har bildats en tumör.

Om inte denna tumör avlägsnas genom operation eller någon annan typ av tillvägagångssätt så riskerar man att få en så pass stor tumör att man kan känna eller se den.
I normala fall brukar det ta flera år innan den enda cancercellen har bildat en hel tumör, men om ett av dessa skador på generna uppkommer redan före födelsen i form av en medfödd mutation kan cancersjukdomen uppstå tidigt och därför även upptäckas som tumör i tidig ålder.
Turligt nog finns det ej endast maligna tumörer, utan även benigna, det vill säga godartade. Dessa benigna tumörer kan liksom de elakartade växa sig till en ansenlig storlek, men de hindrar ej kroppsfunktioner av den orsaken att de ej kan växa igenom andra cellvävnader.
Skadorna som orsakar dessa ansamlingar av celler kan kroppen ofta själv återställa och skadorna blir därmed ej bestående och cancercellen har ingen möjlighet till att utvecklas. Olyckligt nog fungerar ej alltid denna reparationsprocess samtidigt som ett flertal olika gener i människokroppen kan bidra till uppkomst av defekter i arvsmassan. Emellertid finns det även gener som förhindrar sådana defekter, och när man skiljer på dessa två olika typer av gener brukar man kalla de bidragande generna för onkogener och de förhindrande för suppressogener.
Det är alltså med inverkan från dessa två olika typer av gener som det uppstår antingen en malign eller benign ansamling av celler i arvsmassan.
Som nämnt ovan kan den godartade tumören ej växa sig igenom andra cellvävnader, något som den maligna är kapabel till. Den har möjlighet till att tränga undan och förstöra dessa cellvävnader och om celler från denna tumör sedan skulle lossna, skulle de möjligtvis kunna följa med blodet och bilda tumörer i andra delar av människokroppen. Behandlingen som patienten får är ett förebyggande mot denna process, det vill säga förhindrandet av huvudtumören att skapa dottertumörer eller metastaser. Det är på grund av att
mönstret för genskadorna varierar beroende på vilken cancersjukdom det rör sig om, som denna behandling kan försvåras. Det är även på grund av detta oregelbundna mönster som cancer i det enstaka fallet uppför sig på ett delvis oförutsägbart sätt i fråga om exempelvis spridningsrisk och reaktion på behandling.

Vad är orsakerna till cancersjukdomar?

Även fast forskningen rörande cancerfrågor i dagsläget har utvecklats avsevärt, finns ej direkta kunskaper bakom orsakerna till de olika cancersjukdomarna. Man har dock haft en tillräckligt hög kunskapsgrad att öppna möjlighet för att placera in de olika kända faktorerna i enskilda grupperingar. Inom forskningen är det främst benämningen ”riskfaktor” som används vid eventuella orsaker till sjukdomen, samtidigt som det i denna finns ett större antal grupperingar där de olika orsakerna har placerats. De vanligaste riskfaktorer är ”Ärftliga riskfaktorer”, ”Fysikaliska faktorer”, och ”Cancersjukdomar orsakade av kemiska ämnen”. Jag tänker nedan fördjupa mig i de olika faktorerna.

Ärftliga riskfaktorer är ej vanligtvis knutna till ett enskilt arvsanlag som överförts från den ena eller båda föräldrarna då forskarundersökningar vittnar om att det endast är mellan fem och tio procent av all cancer som anses bero på ärftliga faktorer. Emellertid har de tre vanligaste cancerformerna i Sverige ärftliga former, det är bröstcancer, tjocktarmscancer och malignt melanom. I särskilda fall har också ärftlig prostatacancer påträffats. Den ärftliga cancersjukdomen bygger alltid på en sjukdom i arvsmassan, en skadad gen som förs vidare i släkten. Då alla människor har samma uppsättning av gener är det alltså denna sjukdom som omvandlar den normala genen till en cancergen. Det viktigaste redskapet vid en ärftlighetsutredning är att titta på släkthistorien och rita ett släktträd och att även ibland gå vidare med ett gentest.

Exempel på fysikaliska faktorer är radioaktiv strålning och ultraviolett ljus. Den radioaktiva strålningen kan i högre doser göra en anmärkningsvärd procentökning i risken för cancersjukdomar som exempelvis blodcancer, även kallat leukemi. Det har dock framgått tydligt att strålning i små doser som påfrestar kroppen vid olika tillfällen som vid exempelvis röntgning, ej har någon betydande verkan som kan leda till en eventuell utveckling av cancer i människokroppen. Det ultravioletta ljuset är främst en riskfaktor för en mindre vanlig cancerform, hudcancer. Även det ultravioletta ljuset har en mindre betydande inverkan som riskfaktor för en cancersjukdom med dödlig utgång.

Cancerogena ämnen är kemiska ämnen som i viss grad är cancerframkallande. Det mest omdiskuterade och beryktade cancerogena ämnet är tobaksrök som enligt nyare undersökningar ger upphov till femton procent av alla cancersjukdomar i Sverige. En form av lungcancer, adenocarcinom förekommer exempelvis allt oftare hos kvinnor än tidigare och diskussioner förs bland forskare om även det ökade bruket av cigarretter med filter och låg nikotinhalt kan vara en ledande faktor.
Samtidigt kan olika cancerogena ämnen samverka vilket kan resultera i en förstärkning av effekt. En sådan kemisk reaktion kallas synergism.
Naturligtvis beror risken att få cancer av hur stor mängd av ett visst cancerogent ämne som människokroppen utsätts för. Flertalet av de cancerogena ämnena verkar dock direkt på arvsmassan genom skapandet av mutationer i de angripna cellerna. Samtidigt finns det kännedom om att alla mutationer ej är cancerframkallade vilket bevisar att det finns ytterligare okända angreppspunkter.
Nedan åskådliggör jag några av de vanligaste cancerogena ämnena samt beskriver deras målorgan.

Hur framgår symtomen av cancer?

Av anledningen att cancersjukdomen kan förkomma på ett stort antal olika platser i människokroppen samt att dess grad av malignitet varierar, är symtomen för de olika cancersjukdomarna väldigt olika. Det som dock brukar vara gemensamt för alla är att i det tidigare stadiet av sjukdomen kan patienten vara mer eller mindre besvärsfri. För att symptomen ska uppstå krävs det att cancern har uppnått en viss storlek vilket innebär att den ofta har funnits i många år innan den upptäcks av den drabbade. Dom brukar dock i övrigt framgå genom avmagring, kraftlöshet, blodbrist, oförklarad feber samt smärta och ångest, men dessa räknas som så kallade ospecifika symtom då de också förekommer vid många andra sjukdomstillstånd. Med denna information har jag dragit slutsatsen att detta möjligtvis kan vara orsaken till en så pass lång tid innan cancersjukdomen uppmärksammas av den sjuke, eftersom de tidiga symtomen i så gott som samtliga cancersjukdomar ger allmänna, det vill säga ospecifika symtom som ej tas på allvar av den sjuke i tron om att det handlar om vardagliga hälsobesvär. Resultatet av detta tror jag kan leda till exempelvis en utebliven läkarkontroll, något som anses viktigt vid samtliga cancersjukdomar oberoende på storlek eller malignitet. För att kunna lösa detta problem anser jag att människor i allmänhet borde få bättre inblick i cancerområdet så att de i framtiden kan tolka eventuella varningssignaler.

Symtomen som möjligtvis kan vara ett kännemärke för en specifik cancersjukdom är exempelvis blödning utan känd orsak. Exempel att uppmärksamma är blod i urin, avföring och blodiga upphostningar som snabbt bör kontrolleras. Den mest tydliga varningssignalen är sannolikt knölar på kroppen, exempelvis i armhålor, ljumskar, testiklar, bröst och på halsen. Vanligtvis framkallar dessa ej någon smärta och behöver ej ha något klart samband med infektioner av olika slag. Även ett födelsemärke som förändrat sig på något sätt kan vara tecken på malignt melanom, en elakartad form av hudcancer. Födelsemärket kan exempelvis ändra sig och bli oregelbundet, ändra färg, börja växa och även börja blöda eller skapa irritation.

Vid olika typer av tumörer kan tilltagande svårigheter att svälja vara ett tecken. Den drabbade behöver ej ha ont, men ha en känsla av att maten fastnar på vägen. Ofta i samband med detta brukar även hosta uppstå. Hosta som inte går över på ett par veckor eller återkommande hosta bör föranleda ett läkarbesök liksom självfallet om dessa innehåller spår av blod. Detta gäller speciellt för rökare eftersom det kan vara tecken på lungcancer.

Under senare tid har den effektiva cancerforskningen lett till bättre inblick i nya symtom, och de olika cancersjukdomarna har även visat sig ha en inverkan på människokroppens psykologiska system och centra. Denna inverkan sker då hjärnan mottager oklara symtom från nervsystemet, något som kan förorsaka den cancersjuke långvarig smärta, störningar och uteblivanden i känselmotoriken och som nämnt ovan även personlighetsförändringar. Dessa bygger på olika varianter av psykologiska störningar som jag efter att ha läst undersökningar i olika tidskrifter beskrivande den cancersjukes psykologiska beteende, kan uppfatta som innehållandes typiska schizofrena drag. Detta är självfallet ej vid samtliga former av cancer, utan för de som har någon typ av inverkan på nervsystemet.

Ibland kan själva personlighetsförändringen bygga på en rädsla den drabbade känner för att cancersjukdomen ska vara av en alvarligare grad. Detta kan ske antingen medvetet eller omedvetet, och kan leda till att den cancersjuke undviker att söka läkare för att utreda misstänkta symtom. Många patienter som så småningom fått en cancerdiagnos berättar att det tog onödigt lång tid för dem att övervinna detta psykologiska motstånd.

Hur botar man cancer?

I dagsläget är folk i allmänhet väldigt medvetna om lidandet som den cancersjuke måste genomgå under sjukdomsperioden, men ej att glömma är att även cancerbehandlingen är en verklig belastning för de som drabbas. Cancerbehandlingen är ofta långvarig och ansträngande på många sätt för den cancersjuke vilket kräver ett gott samarbete mellan denne och läkaren så att de tillsammans kan utarbeta en bra behandlingsplan.

Om denna behandlingsplan accepteras av den cancersjuke och denne är beredd att ge full tillit till läkaren kan man med dagens kunskap i behandlingsområdet erbjuda patienten en behandlingsprocess som är effektivare och har betydande färre biverkningar. Samtidigt har effektiva medel att behandla svåra symtom såsom smärta utarbetats av forskare världen över. Forskningen rörande behandling av cancer går likt övriga forskningar i dagsläget med god fart framåt. Framgångarna har dock ej alltid varit tydliga för oss utomstående, men vi kan enligt min åsikt samtidigt även märka av de stora framsteg som sker inom vissa delar av läkarvården, exempelvis inom opereringen som är den viktigaste behandlingsmetoden vid cancer för tillfället. Med den teknologi som dagens marknad har att erbjuda kan nu olika sjukdomar, däribland cancer, behandlas allt smidigare då exempelvis de allt bättre narkosmetoderna ger möjlighet till längre operationer. Kirurgiska metoder i behandlingen av en cancersjukdom förekommer vanligast då tumören är belägen i bröst, lunga och magtarmens kanal. Man försöker då att fullständigt avlägsna tumören vilket resulterar i ett bot av cancerpatienten med goda resultat i de flesta fallen. Det är på grund av denna positiva faktor som kirurgi används ensamt eller som en betydande del i den totala behandlingen av cancersjukdomen. Förutom kirurgi hör speciella strål- och hormonbehandlingar till de vanligaste behandlingsmetoderna av olika cancersjukdomar.
Strålbehandlingen används för behandling av lokaliserade tumörer och kan i vissa fall ersätta operationsingrepp. Fördelarna med en strålbehandling är många, men den viktigaste är behandlingens förmåga att kunna bevara funktionen av ett organ, exempelvis talet vid behandling av stämbandcancer.

Den cancersjukes tumör kan även vara svåråtkomlig genom ett kirurgiskt ingrepp, men möjlig att komma åt med strålbehandling som enligt min åsikt även borde underlätta patienten besvär som smärtor vid själva behandlingen. Patienten kan även välja att få denna behandling vid ett enstaka tillfälle eller upprepat under flera veckor. Orsaken till denna variation är att man vill skydda normala celler som kan skadas av strålar och att effekten ska bli så stor som möjligt på tumören. Vid strålbehandling är så kallad ”extern strålbehandling” den mest förekommande metoden. En behandling med denna metod gör en inverkan på tumören med hjälp av strålar som sänds ut från en strålapparat. I exempelvis gynekologisk cancer kan det dock vara mer lämpligt att ge strålbehandling från lokalt placerade strålkällor inne i kroppen. Gynekologisk cancer är ändå inte den typ av cancer som oftast behandlas med hjälp av strålning, utan det brukar främst vara cancer förekommande i lymfkörteln och struphuvudet som behandlas aktivast med just denna metod.

Många cancersjukdomar botas med hjälp av hormonpåverkande medel. Dessa kan döda cancerceller eller hämma tillväxten av dessa. Vid behandlingen av två i Sverige väldigt förekommande cancersjukdomar, nämligen prostatacancer hos män och bröstcancer hos kvinnor, tilldelas kroppen en speciell hämmare av könshormonerna och spelar därför en viktig funktion vid den totala behandlingen av dessa två cancersjukdomar. Jag anser att hormonpåverkande medel är bekvämare för patienten än de övriga behandlingsmetoderna då framförallt intagningen av dessa är väldigt lätthanterlig då patienten själv kan få in de behövande ämnena i form av tabletter. Samtidigt skonas den cancersjuke från besvärande biverkningarna såsom håravfall, kräkningar och påverkan av blodcellerna som däremot brukar uppmärksammas efter behandlingar med hjälp av cytostatika, ett cellhämmande medel som används vid behandlingen av ett flertal olika tumörer. Biverkningar kan dock inte helt uteslutas vid en behandling med hjälp av hormonpåverkande medel. Beroende på vilket hormonsystem som används varierar område i kroppen där biverkningen uppstår. Vid behandling mot de två cancersjukdomar som jag nämnde ovan, nämligen bröstcancer och prostatacancer kan dock allvarligare biverkningar förekomma. Vid bröstcancer kan effekten av östrogen påverkas eller produktionen av detta hormon hämmas vilket kan resultera i obehag liknande dem som förekommer vid klimakteriet. Vid behandling av prostatacancer är impotens en normal biverkning. Slutligen anser jag även att dagens generation har godkunskap i cancerämnet, en kunskap

som ökar med varje år och gör oss därför även mer kompetenta i att hjälpa den cancersjuke och dess anhöriga. Enligt min åsikt är det denna helhetssyn som dagens cancerforskning bör satsa på för att skapa den moderna läkarvården. En sådan helhetssyn av patienten och cancersjukdomen tror jag utgör en viktig del i att förbättra hela omhändertagandet av den cancersjuke. Till vänster redovisar jag hur den externa strålbehandlingen går till väga, en tämligen komplicerad procedur som kräver såväl tålamod som perfektion.

Jämförelse mellan cancercellen och den normala cellen

Resulterande av de omfattande skador som sker på arvsanlaget, blir skillnaden mellan den maligna cancercellen och den normala cellen avsevärd. Positivt är att skillnaden mellan de båda cellerna är tillräckligt utmärkande för att man i forskar- och läkarverksamheter ska ha möjlighet att kunna urskilja de maligna cellerna från de friska, en metod som utvecklats under senare tid och kallas atypi vilket i sig betyder oregelbundenhet. Då ett specifikt organ innehåller en eller flera cancerceller, upphör organets naturliga funktion då de ömsesidiga relationerna cellerna emellan sätts ur spel och kan inte uppnå de strukturer som är behövliga. Ett exempel är leverceller som har i uppgift att uppnå strukturen av delvis cellsträngar vilket endast kan bli ett faktum om cellerna samarbetar och även kommunicerar med varandra för att tillsammans kunna bilda dessa enheter. Alla dessa cellsträngar strålar ut från ett gemensamt centra och är åtskilda med exempelvis blodkärl och gallgångar. Om fallet var sådant att denna lever drabbades av cancer skulle cellerna i denna förändras och därmed även mista sin kompetens till att samverka med övriga celler vilket skulle resultera i ett misslyckat uppbyggande av de för kroppen behövliga enheterna. Defekten skapar istället felstrukturerade celler som breder ut sig, och som tidigare nämnt, ej visar någon hänsyn för övriga vävnader och normala celler, utan växer sig in i dessa och bildar denna ansamling av maligna cancerceller. Den största skiljaktigheten mellan cancercellen och den normala cellen, är att den först nämndas funktion ständigt är störd. I enskilda fall har detta ej någon större inverkan då det existerar ett så pass stort antal friska celler som kan bibehålla det specifika organets funktion. Det finns dock vissa fall av cancer där de maligna cellerna kan slå ut de celler i organet som vanligtvis skyddar kroppen mot olika mikroorganismer, exempelvis virus och bakterier av olika slag. Detta brukar dock endast förekomma vanligtvis i cancersjukdomar som lymfkörtelcancer och leukemi.

Då jag studerar en normal cell och en cancercell, båda förstorade tvåhundrafemtio gånger, kan jag observera tydliga skillnader de framkallade bilderna emellan. Vid olika typer av cancersjukdomar utvecklas de maligna cellerna från så kallade epitelceller. Varje epitelcell har en egen cellkärna som i normala fall är relativt liten, men dock alltid regelbunden storleksmässigt. Kärnorna är ej heller dominerande till anblick i jämförelse med de övriga cellkropparna som likaså är regelmässigt formade. När jag bedömer de olika cellernas utseenden kan jag observera framförallt skillnader med det normala epitel varifrån cancercellerna utgår. Likt den normala cellen har cancercellen kompetens till att konstruera gångliknande sammansättningar, men dessa är dock kraftigare och i högre grad oregelbundna än de sammansättningar som konstrueras av friska celler. Det ter sig även naturligt att cancercellen försöker bilda massivare strängar som alternativ till de originella strängar som de normala cellerna bildar. Jag tror att detta sker på grund av cancercellens inriktning till att breda ut sig, något som kräver solida sammansättningar för att cancercellerna ska ha möjlighet att växa sig igenom exempelvis cellvävnader.
En förhållandevis tydlig skillnad cellerna emellan är cancercellens större cellkärna vilken även har ett mer oregelbundet utseende. Runt om cancercellen befinner sig även ett stort antal vita blodkroppar, något som i sådan stor omfattning saknas i den normala cellvävnaden. Från den källan jag har fått ovanstående information ifrån beskrevs det den föga insikten i vad dessa hade för roll i utvecklingen av ansamlingen maligna celler. Enligt min åsikt kan dessa vita blodkroppar ha uppkommit i en sådan stor mängd kring cancercellen i anseende på vissa cancersjukdomars tendens till att motarbeta de friska cellernas immunförsvar. Varför jag kommer med detta påstående är av anledningen att jag har funnit information om vita blodkroppar som beskriver en av deras funktioner, nämligen att ingripa vid immunförsvarets inverkan. De är under sådana omständigheter alltså få till mängden, och min tes är då att när den specifika cancersjukdomens cellansamling angriper de friska cellerna och gör dessa okapabla till att igångsätta människokroppens immunförsvar resulterar detta i att dessa vita blodkroppar ej förbrukas och ser till synes ut att vara fler till mängden vid cancercellen. Jag anser det ändå positivt med att dessa vita blodkroppar uppkommer i större mängd vid olika virusinfektioner, och även sjukdomar som cancer då det underlättar för cancerforskningen och cancervården då man med hjälp av dessa kan följa den specifika sjukdomens utveckling och därmed även anpassa den nödvändiga behandlingen.

Cancersjukvården i Sverige

De grundläggande målen inom cancersjukvården är att minska dödlighet i samband med en specifik cancersjukdom. Cancersjukvården vill således i dagsläget kunna förlänga överlevnadstiden efter den givna behandlingen samt förbättra de cancersjukas och därtill även dess anhörigas välbefinnande i livet. Jag vill då poängtera essensen med dessa mål, alltså hur betydelsefullt det är att skapa en samlad bild av prevention och vård då dessa är beroende av varandra. Samtidigt skulle jag inte vilja glorifiera den svenska cancersjukvården något ytterligare i anseende på många brister som jag genom mina källor har kunnat få fram. Något man dock ej får glömma, är att i slutändan ändå vara tacksam till den svenska sjukvården i anseende på dess i jämförelse höga standard och kvalitet. I detta kapitel skulle jag vilja beskriva den svenska cancersjukvården mer detaljerat samtidigt som jag kommer frambringa dess brister och förbättringsområden.

Jag anser exempelvis att totalbilden är ytterst betydelsefull för fokusering på patienten. Det är viktigt att begreppet ”patienten i centrum” blir ett faktum, framförallt vid speciellt svåra sjukdomar där både patienten samt dess anhöriga kräver och borde även ha rätten till all hjälp och stöd som finns tillgänglig i sjukvårdsverksamheten. Många patienter skulle nog vittna positivt för ovanstående anmärkning, en anmärkning som jag även skulle önska var en självklarhet för vårdgivarna den dag jag själv skulle vara i behov av någon typ av vård. Jag vill alltså speciellt pointera det viktiga i patientfokusering och även framföra min önskan om att denna skall spela en mer central roll i den svenska cancersjukvården än vad den gör för tillfället där fall av oberoende och oempatiska omvårdare har uppmärksammats allt oftare på senare tid.

Dagens samhälle kretsar kring allmän förbättring och förenkling i den enskilde individens tillvaro. Ett mål om att hitta optimala lösningar på vardagliga problem och en teknologi som gör ansenliga framsteg dagligen. Likartat är det i sjukvården där den ökade graden av specialisering har fodrat ett ökat antal omvårdare runt cancerpatienten, något som ibland kan resultera i att cancerpatienten tvingas flyttas mellan olika kliniker. Detta är vad jag skulle vilja påstå vara en så kallad suboptimerande kraft för den ideala sjukvården med stark patientfokusering då patienten i samband med upprepat byte av miljö och omhändertagare tappar känslan av säkerhet som borde infinnas hos varje individ som är i sjukvårdens ansvar. Det är alltså viktigt att kommunikationerna mellan de olika aktörerna i cancersjukvården fungerar väl för att patienten skall känna en helhet i ansvarstagandet från sjukvårdens sida. Självklart är även att ej endast vården skall vara patientfokuserad utan även forskningen rörande cancerfrågor, utvecklingen likväl utbildningen.

Även dagens personalbrist inom den svenska sjukvården är en nedrivande faktor för en utveckling av den patientfokuserade sjukvården. Det är främst i områden som just cancersjukvård där personalbristen är som högst beroende på områdets krav om perfektionism och specialiserade omvårdare. Kravet är rimligt i anseende på det stora antalet negativa effekter i det fysiska såväl som i det psykosociala tillståndet hos patienten. Problemet med personalbrist inom sjukvården borde lösas omgående, ett alternativ från min sida är en fortsatt införsel av utländska sjukvårdare in i den svenska sjukverksamheten.

Slutligen vill jag kommentera användningen av de register som finns tillgängliga. Som jag i ett tidigare kapitel nämnde är användningen av dessa viktig inom cancerforskningen. Självfallet gäller även detta inom cancersjukvården där även åtgärder och resultat borde dokumenteras i hela vårdkedjan för att sedan kunna ge bra förutsättningar för såväl den lokala sjukvården som den internationella.

Genom att identifiera den enskilde cancerpatientens behov i de många olika stadierna i vårdkedjan ökar möjligheterna till att tillgodose patientens rättmätiga behov. Om sjukvården satsar på en mer samordnad behandling av cancerpatienten kan resurserna i denna utnyttjas på ett mer effektivt sätt samtidigt som det blir möjligt för sjukvårdsverksamheten att utarbeta mer effektiva prioriteringssystem i de olika delarna av cancerbehandlingen.

Forskning om cancersjukdomar, då och i dagsläget

I dagsläget är företag som inriktar sin forskning på cancer många. Ett av de ledande företagen är Astra Zeneca vars mål är att ta fram medel mot cancer som främst ska förbättra prognoserna för de cancersjuka. Som nämnt i en tidigare uppgift går forskningen kring cancersjukdomar med avsevärd takt framåt och följer även en väl ordnad process. Ändå är samtliga forskare i området enade om att vägen till ett färdigt fungerande läkemedel är lång. Det viktigaste i cancerforskningen och i överlag vid övriga forskningar rörande sjukdomar, är att främst identifiera biologiska utvecklingar innan man letar efter nya substanser för läkning. Vid cancerforskningen kan det exempelvis innebära forskning kring enzymer och receptorer och vad dessa har för inverkan på tillväxten av cancerceller. Först efter detta börjar arbetet med att finna ämnen som kan förhindra dessa biologiska utvecklingar, i detta fall cancercellernas utveckling och ökande i antal.

För ungefär fyrtio år sedan hade cancerforskningen lett till upptäckten av de substanser som används vid behandlingen av hormonkänsliga cancertumörer i prostata och bröst och i dagsläget marknadsför exempelvis företag som just Astra Zeneca varor mot både prostatacancer och bröstcancer. Dessa produkter eller varor brukar även nämnas som antihormoner då de upphäver effekten av hormonernas inverkan på cancercellerna.

I dagsläget har även forskningen riktat in sig på ett flertal nya områden. Den är exempelvis inriktad på substanser som hämnar självaste celltillväxten och även substanser som omöjliggör för de specifika mekanismer att förhindrar den naturliga programmerade celldöden, alltså detta självförstöringsprogram som jag tidigare nämnt. Med ett finare ord kallas detta program för apoptos och jag ska nedan beskriva forskningen kring detta viktiga område ytterligare.
Jag kan då fråga mig varför forskningen kring apoptos anses så viktig. Faktum är att de medverkande krafter som styr denna celldöd, det vill säga apoptos, hjälper forskarna i deras arbete om att hitta nya metoder för cancerbehandling. Eftersom apoptos är en typ av celldöd som förekommer normalt för att bli av med celler som inte längre är nödvändiga anser jag att även mängden apoptos i olika tumörer kan vara en viktig faktor för att förstärka dagens nuvarande behandlingar och även att hitta nya.

Förr så var cancerforskningen mer koncentrerad på själva sökandet efter läkande substanser medan forskningsstorleken i området har växt ansenligt i dagsläget. Idag har forskningen med framförallt hjälp från stödjande pengadonatorer, expanderat och kunnat inrikta sig även på nya cancerområden såsom lungcancer, äggstockscancer, magcancer och tjocktarmscancer. Jag anser att denna pengainsamling som exempelvis cancerfondens verksamhet ansvarar för, är viktiga för fortsatta studier i området cancer och jag anser det även viktigt att den fortsatta forskningen ska vara inriktad inte bara mot nya antihormoner och nya typer av cellgifter utan också helt på nya angreppsmetoder för cancer som innefattar substanser, främst sådana som är inriktade på kärl av olika slag och som även hindrar tumörens ökning i storlek, intrång och omfattning.

Slutligen skulle jag vilja framföra min personliga åsikt angående den cancerforskning som förs. Essensen i själva cancerforskningen är målet om en sjukvård som kan erbjuda den cancersjuke bättre utsikter för framtiden, något som man i Sverige lyckats relativt bra med då just mycket pengar satsas på detta viktiga och väldigt omfattande område. En förbättring jag dock skulle vilja se är ett bättre nyttjande av de i jämförelse goda cancer- och dödsorsaksregisterna som förs i Sverige. Om dessa nyttjades i högre grad än vad de i dagsläget görs, anser jag att den framtida planeringen av cancersjukvård och cancerforskning i allmänhet skulle nå bättre resultat.

Framtida behandlingsmetoder och cancersjukdomar

Jag har i ett av de tidigare kapitlena beskrivit de mer klassiska behandlingsmetoderna för olika cancersjukdomar, och som nämnt är dessa alltså kirurgi, strålbehandling, cytostatika och hormonbehandling. De är i dagsläget, och kommer med största sannolikhet även förbli basen i behandlingen mot olika typer av cancersjukdomar. Jag har även beskrivit framgångarna som sker inom cancerforskningen i dagsläget, men dock ej beskrivit den forskning som bedrivs utan något offentligt klarläggande, nämligen cancerforskningen rörande områden som exempelvis förbättringar av ovanstående behandlingsmetoder. Denna forskning eftersträvar mer spektakulära behandlingsmetoder som möjligtvis i framtiden kan komma att bli viktiga komplement i kampen mot cancersjukdomar. Enligt tidskriften ForskningNu som inriktar sig enbart på cancerforskning, har många av de olika forskningsexperimenten visat sig lovande i bland annat djurförsök. Jag anser dock ej att en sådan information kan glorifiera försöket i forskningen då det ej automatiskt betyder att den nyuppkomna eventuella behandlingen har samma effekt på människokroppen som på de prövade djuren.

Något jag finner intressant och lovande i mitt sökande efter information angående framtida behandlingsmetoder, är dagens cancerforskares idealisering och förhoppning om att inom en snar framtid kunna använda genterapi som behandlingsmetod. Detta anser jag ter sig naturligt eftersom all cancer orsakas av just genetiska förändringar i cellerna. Positivt är även att över hälften av de försök som gjorts med genterapi har gällt cancersjukdomar, och så gott som samtliga har gett godtagbara resultat. Samtidigt har baksidan med denna metod kommit fram då jag personligen kontaktat cancerfonden och fått information om de kliniska försöken med denna eventuella behandlingsmetod som har gjorts. Det visade sig att hittills har genterapin endast gällt vid svårare cancersjukdomar, och svårigheterna med denna behandlingsmetod mot cancer har visat sig oerhörda då det rör sig om så många komponenter. Ändå vittnade cancerfonden positivt för metoden eftersom den har kunnat användas vid fall där prognosen varit så pass dålig att chanserna för att lyckas med de nuvarande, traditionella

behandlingsmetoderna varit allt för små. Genterapin har dock då ej kunnat användas som ensam faktor utan har mer fungerat som ett typ av komplement till den konventionella behandlingen.

Tack vare säkra källor som från årtionden registrerat utvecklingen och utbredningen av olika cancersjukdomar, har man kunnat fastställa huruvida antalet fall av cancer ökar eller minskar. Den senaste informationskällan jag kunde få tag på är tyvärr från 1999 och redovisas nedan.


Jag har jämfört dessa två statistiker med en liknande statistisk undersökning från 1988 innehållandes nya cancerfall i Sverige mellan åren 1960-88 och kan med enkelhet märka av en tydlig förändring som inträffat. Den totala incidensen har och kommer fortsätta att öka med cirka sextio procent var tjugonde år. Ett viktigt och allt mer förekommande exempel som jag framtagit är exempelvis magsäckscancern som från den statistiska undersökningen gjord 1988 beräknas minska till cirka en fjärdedel i början av 2000-talet. Denna beräkning har i dagsläget visat sig vara korrekt bortsett ifrån en aning missvisande siffror. Däremot förmodades lungcancer hos män minska med åren, en bedömning som vi i dagsläget kan fastställa som allvarligt oriktig då just motsatsen har blivit ett faktum med stora ökanden av olika cancersjukdomar i hela andningssystemet. I samband med den ökade konsumtionen av cigaretter tror jag att cancersjukdomar i detta system kommer fortsätta öka i antal, speciellt hos kvinnor då konsumtionen av tobaksvaror ökar med varje år bland dessa. Samtidigt ser jag det möjligt att fler cancersjukdomar kommer kunna botas med större enkelhet då jag kan märka av det ansenliga framsteg som dagligen bedrivs inom cancerforskningen. Jag tror även att allmänheten i övrigt blir allt mer insatt i cancerämnet och möjligtvis även mer positivt inställda till pengadonation för forskningen.

Egna tankar kring ämnet cancer

Cancer är och har under alla tider betraktats som en allvarlig sjukdom, något jag anser rimligt i anseende på dess stora utbredning och möjliga fördärv av vår såväl fysiska som psykiska hälsa. Samtidigt finner jag cancersjukdomarna väldigt opålitliga och oberäkneliga i syfte på dess förmåga att uppstå på ett sådant stort antal olika platser i människokroppen. Resulterande av detta skulle jag önska en högt utvecklad cancerforskning och cancervård som utan svårigheter skulle kunna hantera och vara väl insatta i den specifika cancersjukdomen. Jag kan inte påstå att den nuvarande övergripande satsningen i cancerämnet är för låg då svensk cancervård- och forskning är ett beundransvärt föredöme för övriga länder. Men som jag även i ett tidigare kapitel nämnt finns det ett flertal förbättringsområden. För att dessa ska ändras och cancerforskningen och cancervården ska kunna uppnå den eftersträvade verksamheten, anser jag det krävs ett fullt stöd från samhällets sida vilket i sin tur kräver att individerna i detta är väl insatta i cancerämnet. Mer information ute bland allmänna individer i samhället anser jag nödvändigt för att väcka deras intressen och till följd därav även öka intäkterna för den framtida forskningen och vården. Det är alltså på grund av pengabrist som de tydligaste bristerna kan märkas, jag tror det är främst de ansenliga nedskärningar som gjorts det senaste decenniet som är den största negativa faktorn. Jag är självfallet medveten om att fallet ej är sådant där patienter dör i onödan på grund av resursbrist, men enligt de undersökningar jag har gjort i mitt sökande har jag kunnat få fram information som tydligt redovisar att främst cancerpatiente...