Etologi - En fördjupning.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Etologi – En allmän genomgång
=========================

Ordet etologi härstammar ifrån grekiskans
Thos - sed, vana och
-logi - lära, beskrivning

Etologin står för läran om djurs beteende.
Frågorna som etologer i huvudsak ställer sig berör en individs utveckling under dess liv, hormonernas inverkan på dess beteende, artens utveckling genom tiderna samt en arts anpassningsförmåga till plötsliga förändringar i naturen, såsom ogynnsamma temperaturförändringar eller nederbördsförändringar.

Det sistnämnda brukar indelas i gruppen beteendeekologi. Under beteendeekologi studerar man även djurens orienteringsförmåga, konkurrens mellan individer, könsroller inom djurriket, parningssystem etcetera.

Sociala beteenden, tänkta för att gynna individen själv innefattas av Sociobiologin.
Sociobiologin är en undergren till Beteendekologin. En genomgående tanke inom Sociobiologin är att alla beteenden som en individ utför, då inklusive

flocksammanhållning, fortplantning och självuppoffrande, är till för att gynna individen själv, det vill säga, dess gener. Alla individers beteende är olika, vilket även medför att olika örutsättningar gäller beroende på individ. Det naturliga urvalet kommer därmed att styra, för att selektera ut de individer som hanterar sin omgivnings sociala miljö på lämpligaste vis. De gener vars individer har bäst förutsättningar kommer helt eller delvis att fortplantas till nästa individ. Det är dock viktigt att påpeka att dessa individuella skillnader inte endast beror på individens förfäders gener utan även omvärldens påverkan. En individs sociala beteendemönster kan till exempel rubbas via inlärning. På detta sätt bibehålls alltid den individuella variationen inom artens
översiktliga beteende.

Exempel på olika arters, mer generella, sociala beteendemönster är till exempel dess förmåga till manipulation och utnyttjande av andra individer. Till exempel kan en individ via ett kommunikationsutbyte innehållande falska signaler vinna mycket. Ibland kan det vara gynnsamt att signalera att man har något bättre resurser än vad man egentligen har.

Som jag har nämnt tidigare går de flesta beteenden ut på att individen själv vill skydda eller föra vidare sina gener. Detta är en mycket intressant fenomen som kan återfinnas hos alla de levande varelser som lever på Jorden, idag. När ett antal, underliggande, grundstenar har hamnat i en viss struktur, kommer det som vi, ur en luddig definition, brukar kallar liv att uppstå. Den här strukturen kommer, på grund av egna inställningar och gener, att känna en stark drift till att bevara sin levande struktur i en någorlunda form.

Man kan fråga sig varför denna självbevarelsedrift existerar. Anledningen är förmodligen evolutionen. Ett djur utan självbevarelsedrift kommer sannolikt inte att överleva särskilt länge. Det kommer alltså inte att föra vidare sina gener till nästa individ. Gensammansättningen som orsakar denna självbevarelsedrift har förmodligen uppkommit via en slump hos någon lägre livsform, för att sedan utvecklas och har på så sätt lett till att livets utveckling, till mer komplexa, individer har påbörjats.

Detta resonemang besvarar även frågan på varför individen är så mån om att beskydda och föra vidare sina arvsanlag och gener. Ur ett egentligt perspektiv spelar det faktiskt ingen större roll, för individen själv ifråga, om den för vidare sina gener eller inte. Svaret ligger i att en forn individs gener för länge sedan vore utdöda, om den inte skulle ha haft denna drivkraft.

Låt mig ta upp ett exempel med småfåglar. Hos de flesta fågelarter är det förälderns medfödda uppgift att sköta, mata och försvara sina förvarslösa ungar tills det att de blir tillräckligt stora för att klara av dessa uppgifter själv. En svarthätta gynnar till exempel knappast sig själv när den ger bort en del av sin föda till dess ungar. Det den gör är att den ger sina arvsanlag en chans till att fortleva och inte ens det bryr den sig egentligen om. Det är bara en slump samt en evolutionsfråga att den vill sprida sina arvsanlag vidare, vilket jag även tog upp tidigare.

Ett av många beteenden som svarthättan, som vuxen, har är att leta reda på föda, för att sedan stoppa den i sina ungars vidöppna gap. Svarthättan funderar egentligen inte särskilt mycket över det här beteendet. Det är i själva verket en så kallad instinkthandling som styr.
Denna instinkthandling, hos fågeln, utlöses då den ser de små fåglarnas röda gap. Även ungarnas gapande är en instinkthandling som, hos ungarna, utlöses när de känner av plötsliga vibrationer i boet. Man kan undersöka detta ytterligare genom att till exempel använda en pinne för att orsaka detta beteende.

Ungarna är alltså inte medvetna om att det är en av deras föräldrar som har orsakat vibrationerna. Deras hjärna kan dock komma att skapa en association mellan vibrationer och föda. Om en sådan association binds kan det innebära att fågelungarna faktiskt blir medvetna om att de snart kommer att få mat.

En signal, som i det ovanstående fallet var vibrationer, kallas en nyckelretning. Varje instinkthandling orsakas av dess respektive nyckelretningar.

När en individ blir utsatt för fler än en nyckelretning samtidigt kan det antingen leda till kompromisser eller att helt frånskilt beteende utlöses. Människor brukar till exempel bli utsatta för flera intryck och nyckelretningar samtidigt. Eftersom att vårt minne inte heller är så kort tar hjärnan gärna upp gamla minnen som den försöker att associera eller binda samman med nya intryck. Detta leder till att människans precisa och aktuella beteendemönster riskerar att bli mycket komplext och svåranalyserat. Vi påverkas ständigt av nya intryck som vi tolkar helt olika beroende på genuppsättning samt rådande känslor och minnen.

I och med människan har vi redan kommit en bit in på motivationen. För att en nyckelretning skall kunna utlösa ett viss beteende, en instinkthandling, krävs det att sociala kriterier och yttre förhållanden är rätt. Om de aktuella förhållandena inte uppfyller rätt villkor kommer nyckelretningen inte heller att påverka djurets beteende. Detta syns till exempel tydligt på hur olika fågelarters beteenden förändras beroende på om de är inom sitt revir eller inte.

En mycket viktig faktor som i stark grad bidrar till en arts framgång är inlärning.
Var individs hjärna kartlägger världen omkring den för att sedan bilda associationer och ett minne.

Detta minne kan sedan nyttjas för att individen senare, i förväg, skall kunna bli medveten om vad dess framtida agerande sannolikt kan ge för konsekvenser. Vilken och hur en hjärna registrerar information och associationer beror dels på informationen självt, övriga inkommande signaler och samt på hur kopplingen mellan informationen som tas in och de övriga sinnesintryckande ser ut.

Om en individ har ett mål, kommer den att handla tills det att målet är uppfyllt. Om den misslyckas kommer hjärnan att memorera varje misslyckande tills det att individen lyckas.
När individen blir medveten om att den har lyckas kommer dess hjärna att skapa en association till de aktuellt rådande förhållandena. Detta därför att individen även senare skall komma ihåg hur förhållandena var tvungna att se ut, och hur de kunde påverkas, för att ett lyckat resultat kunde uppnås.

Dessa minnen kan även redigeras av hjärnan om förhållandena är de rätta.
Det är till exempel vanligt förekommande att även nyckelretningar, som härstammar ifrån de grundläggande generna, omarbetas av hjärnan för att gynna individen ytterligare.
Duvor och andra djur som lever i storstäder har till exempel lärt sig att människan inte är farlig.

Flera av djuren har snarare uppfattningen om att det är bra att ha människor i sin närhet, då människan medför lättåtkomlig föda. Inlärningen kan även spela en stor roll hos den sociala miljön inom arten. Ett gott socialt anpassat beteende kan till exempel leda till en ökad attraktivitet bland motstående kön, vilket i sin tur leder till att individens gener förs vidare. Som jag nämnde tidigare, är den enda anledningen till att en individ känner en drift för att föra vidare sina gener, att alla de andra individerna redan är utdöda.

Den, ovan beskrivna, inlärningen brukar i allmänhet ta någorlunda lång tid. Detta på grund av att det inte vore särskilt bra om individen lärde sig saker och ting alltför förhastat.
Det finns dock en annan typ av inlärning, med vilken hjärnan registrerar och grupperar de nya intrycken mycket fortare.

För att ta ett exempel kan en sådan inlärning ibland vara praktisk när en nyckläckt fågelunge, så snabbt som möjligt, måste kunna identifiera någon av sina föräldrar. När det är gjort kan fågelungen sedan följa efter sin förälder och känna trygghet hos den. Denna prägling, som det kallas, leder till att ungen lättare kan bli försvarad, mot fiender, av sina föräldrar, under den första tiden. Det blir också mycket lättare för föräldrarna att hålla ordning på sina ungar. I just det här fallet registrerar fågelns hjärna det första objekt fågeln ser, som uppfyller rätt förutbestämda kriterier, och följer därefter efter objektet. Då kriterierna för hur objektet skall se ut inte är alltför specifikt satta, kan man prägla fågelungarna även på andra föremål som till exempel en människa, en kvast eller en fågelskrämma. Detta brukar nyttjas vid många farmar.

Präglingen används alltså där en komplettering av det medfödda beteendena är nödvändig Detta kan man tydligt se hos fåglar, då de inte har sina föräldrars utseende, sin sång eller den egna artens utseende inprogrammerad ifrån början. För att den skall kunna lära sig dessa saker måste det ske via inverkan ifrån yttra miljöer.

Präglingen även kan ske med dofter, födoämnen, hemmiljöer etcetera.
Den mottagliga perioden inom präglingen är oftast begränsad till en viss tidsbegränsad period. Denna period kallas den kritiska perioden Under denna period kan präglingen i vissa fall ske på bara några minuter, medan det kan fodras mycket längre tid och exponering i andra fall.

Flera djurarter lever i flock. Detta beteende kan ibland vara gynnsamt då alla individer i en flock till exempel kan hjälpas åt med olika sysslor. Till exempel så blir jakten effektivera för lejon, som ingår i en flock och samarbetar, då de kan fånga större byten.
Flockbeteendet har dock inte endast sina fördelar vid anfall. Beteendet kan även vara praktiskt när en fiende attackerar flocken, då ett gott samarbete ifrån flockens sida kan rädda flocken.
Ett exempel på detta kan vara då en grupp med starar blir attackerade av en rovfågel. Om stararna flyger tätare ihop kommer de göra det mycket svårare för rovfågeln att bestämma sig för en enskild stare att attackera.

Det finns dock även nackdelar med att leva i flock. Till exempel riskerar maten att ta slut om flocken är allt för koncentrerad inom ett område.

Det har utvecklats flera framgångsrika försvarsbeteenden hos olika djurarter.
Flera djur har inbyggda försvarssystem som till exempel gift, taggar, tänder etcetera.
Dessa skyddar inte bara djuret effektivt under attacken. Det attackerande djurets hjärna kommer dessutom sannolikt också att associera dess motgång med djuret, vilket innebär att det attackerande djuret kommer att akta sig för att attackera samma djurart igen.

Det finns även andra, inte lika kostsamma, metoder som har visat sig vara effektiva.
Vissa djur har efterliknat en annan djurarts utseende för att på så vis utnyttja de attackerande djurens rädsla för det ursprungliga djuret. Till exempel har blomflugorna anpassat sitt utseende efter getingen.

Om ett djur inte har något offensivt försvarsbeteende eller ser sin fiende som övermäktig, finns det ofta ett antal nödlösningar, ifråga om flykt. Detta brukar ofta yttra sig i väl utvecklade muskler och ben för att djuret snabbt skall kunna springa undan . Djurarter som inte har förutsättningar till att springa fort gömmer sig eller spelar döda.

En del djur har ett utseende som påminner om dess miljö. Detta gör djuret svårare att urskilja ifrån omgivningen, och därmed svårare att hitta. Detta är en bra egenskap om djuret till exempel saknar ett fullgott försvarssystem. Kameleonten är ett djur som har förmågan att förändra sitt utseende efter dess aktuella miljö. Detta innebär att djuret inte behöver befinna sig i sin naturliga miljö för att vara kamouflerat.

=========================

Igelkotten
Som en fördjupning eller tillämpning på detta etologarbete kommer jag att använda mig av igelkotten. Nutidens igelkott, som på latin heter erinaceus europaeus, sägs ha uppstått för cirka 1 till 2 miljoner år sedan. Den grundläggande arten erinaceus med förfäder uppkom dock betydligt tidigare, vid runt 20 till 30 miljoner år sedan.

Den första, ur definition, kallade igelkotten har alltså, med tanke på att genomsnittsåldern för en igelkott är ungefär fyra till sju år, funnits till tillräckligt länge för att ha haft flera generationer av utveckling. En faktor som tenderar att dra ner genomsnittsåldern drastiskt är att nästan hälften av alla igelkottar dör redan under sina första levnadsår

Igelkotten är en av de däggdjur som har revir. Värt att notera är dock att många igelkottshannar ofta delar sitt revir med andra igelkottshannar. Om någon utomstående hanne kommer in på reviret uppstår det dock bråk. Igelkotten slåss genom att stångas med taggarna på dess huvud. Igelkottarna brukar försöka välta och stöta bort sin motståndare under striden.

Det är även dessa strider som avgör en igelkotts rangordning bland de tillgängliga hanarna i området. En igelkotts rang avgör sedan dess attraktivitet hos honor.

Trots att många igelkottshannar brukar bilda allianser (pseudoaltruism) mot fiender, är igelkotten inga regelrätt flockdjur. Igelkotten föredrar att leva ensam. När den träffar en passande hona eller hane, parar de sig.

Det är hanens uppgift att göra sig attraktiv för honan. Under parningstider är det vanligt att en hane cirklar runt honan, ackompanjerat med något slags väsande ljud, försöker den sedan närma sig honan. Honan brukar sedvanligt reagera med att försiktigt, utan våld, putta bort honom när han kommer för nära. Efter några timmars agerande brukar honan ge med sig vilket leder till en parningsakt individerna emellan. Efter detta överger hanen återigen honan, vilket leder till att honan får sköta deras avkomlingar själv. Honan är brunstig i omkring sex veckor och föder därefter vanligen sina ungar vid juli-augusti.
.
Ungarna lever tillsammans med honan i cirka 6 veckor och under denna tid kommer ungarna även ut och får en chans att jaga med deras mor. Igelkotten brukar bygga upp en tillfällig boplats, bestående av diverse kvistar, löv och gräs, då den har små hjälplösa ungar, som behöver skyddas särskilt noga mot fiender.

Igelkotten är nattdjur, vilket förmodligen har sin förklaring i att igelkotten i på så vis har lättare att både attackera och undkomma fiender. Trots igelkottens ringa omfång har den en mycket god försvars- och jaktförmåga. När den blir attackerad rullar den ihop sig till ett stort klot för att sedan resa sina taggar.. Dess försvarsbeteende är av sådan art att många fiender förmodligen undviker att hamna i konflikt med igelkottar igen, efter det att de har stött på dess taggar en gång.

En attackerande orm riskerar, i väldigt hög grad, att bli skadad av igelkottens taggar, varefter igelkotten knäcker ormens ryggrad för att därefter äta den. Igelkotten kan, i hög grad, betraktas som en allätare, då den äter alltifrån sniglar, insekter och grodor till ägg, frukt, köttbullar, ormar och mockatårta, samt bär och liknande.

Igelkottar brukar vanligtvis inte attackera djur som ormar själva. Ormar ger dock mycket näring och energi, något som kan behövas vid slutet av sommaren då igelkotten förbereder sig för att gå i ide.

Under vintern sover igelkotten i en håla beklädd med löv, gräs och andra ting. En lövhög kan till exempel bli ansedd som en mycket lämplig plats att bygga sitt ide i.
De lever i sitt ide i några månader tills det att våren kommer. För att denna sömn skall vara möjlig optimeras fördelningen av resurser och igelkotten går in i ett, så kallat, sparläge. Dess kroppstemperatur sjunker bland annat drastiskt. Detta kan liknas vid en dvala, med skillnaden att den inte är lika stark då igelkotten oftast vaknar 15 till 20 gånger under denna, då mer passande kallat hibernation. Denna hibernation är en mycket riskfylld tid för igelkotten. Många igelkottar överlever vintern. För att igelkotten skall kunna överleva får kylan inte understiga 6 grader Celsius. Eftersom att igelkotten inte kan producera något slags köldskyddsmedel , som vissa andra djur, exempelvis fiskar, gör, börjar den istället bränna fett för att bibehålla temperaturen på runt 6 plusgrader.

Huruvida det ligger till med en eventuell prägling hos unga igelkottar är jag osäker.
Jag kan dock tänka mig att igelkottar, som unga, präglas den egna artens utseende för att sedan lära sig hur motstående kön, fiender etcetera ser ut. Parningsbeteende, föredragen miljö och tolkningen av lämplig föda ligger förmodligen som grund i generna även om jag kan tänka mig att just parningsbeteendet är en blandning eller kompromiss mellan gener och social miljö. Även de andra inbyggda inställningarna bör kunna förändras genom igelkottens liv, allt eftersom att den lär sig och bildar egna uppfattningar om dessa ting.

Igelkotten anpassar säkerligen sitt beteende mycket efter dess förutsättningar till att ta in och bearbeta intryck. Till exempel kan jag mycket väl tänka mig att mycket av igelkottens agerande har uppkommit till en följd av igelkottens synnerligen goda lukt- och hörselsinne
Igelkottens synförmåga är dock, som kompensation, sämre. Detta kan vara en konsekvens av att igelkottens ungar ifrån...