De geografiska upptäckterna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hemtenta – ”De geografiska upptäckterna”

1.
Den portugisiska expansionen

De geografiska upptäckterna startade i princip med den portugisaska expansionen som började under 1400-talet. Under den här senmedeltida perioden visste ingen egentligen hur stor världen var och hur pass stor del av den som täcktes av hav. I början var man därför lite försiktiga och reste inte så långt ifrån Portugal. Madeira upptäcktes runt år 1420, Azorerna omkring tio år senare. 1456 tillkom också fyndet av Kap Verde – öarna. På dessa öar fanns det inga rikedomar att plundra men likväl ett gynnsamt klimat som lämpade sig bra för jordbruk. Efter dessa upptäckter och kolonialiseringar vågade sig portugiserna allt längre söderut. Man trängde förbi Sahara- bältet och fann frodiga landskap längs den afrikanska kusten. År 1441 passerade portugiserna Kap Blanco (ungefär där Marocko ligger idag) och man tog med sig två slavar hem från området. Nu hade Portugal banat väg för två riktiga förtjänstmöjligheter; för det första genom slaveriet, men framför allt genom att man nu hade kommit i kontakt med folk som kunde erbjuda guld som utbyte mot europeiska varor.
De portugisiska resorna gick dock ofta med förlust, men tack vare ekonomiskt stöd från prins Henrik (även kallad ”Sjöfararen”, 1394- 1460) kunde man fortsätta och tillslut började Guinea- handeln bli lönsam. År 1481 övertog Johan II Portugals regering och snart inleddes den rad av resor som skulle leda till upptäckten av vägen till Indien. Under den första resan som leddes av Diogo Cão 1482- 84 fann man Kongoflodens mynning, och 1487 rundades Afrika av Bartolomeo Diaz. Nu hade portugiserna dels fått reda på hur långt avståndet var till Godahoppsudden och dels vilken utrustning som krävdes för att klara av en sådan resa. Fram till 1497 upphörde resandet längre söderut, troligtvis för att man ville hämta information om vad som behövdes för den avgörande resan, den som skulle gå mot Indien. En sjöväg till Indien skulle nämligen betyda kraftigt ökade inkomster då man skulle slippa alla mellanhänder som fanns när varorna transporterades landvägen. 1497 gav sig så i alla fall Vasco da Gama iväg. Med viktig hjälp av en lots från Malindi(nuvarande Kenya-området) lyckades man till slut nå Calicut i Indien i maj 1498.

Calicut var en av de viktigaste handelsstäderna på den indiska västkusten. De man handlade mest med var köpmän från bl.a. Iran och Arabien. Portugiserna kom snabbt på kant med de inflytelserika männen i Calicut. Förutom det faktum att fartyg och besättning var utrustade med vapen och att portugiserna betedde sig allmänt oartigt, hade man inte heller med sig några gåvor som var tillräckligt fina för att imponera på de indiska köpmännen. Man hade sannolikt underskattat möjligheten till att det skulle finnas rika furstar där man hamnade. Innan da Gama gav sig av hade man dock fått till ett slags handelsavtal där Calicut’s zamorin erbjöd sig att byta olika kryddor och ädelstenar mot guld, silver, scharlakanstyg och koraller. da Gama återvände till Lissabon sommaren 1499 och redan i mars 1500 var det dags för nästa resa längs den nyupptäckta handelsvägen. Den här gången avseglade tretton fartyg med 1200- 1500 man och huvudsyftet med resan var förmodligen att, förhoppningsvis också med hjälp av indierna, kunna ta över den rika handel som nu låg i muslimernas händer och göra den portugisisk. Européerna såg det på den tiden som sin givna rätt att ta över ”de otrognas” makt och göra den till en kristen sådan. Speciellt fientligt inställda var man också till islam.

Förhandlingarna med zamorinen i Calicut misslyckades dock, främst för att han inte vill handla med ett land som bedrev sjöröveri mot hans främsta kunder, muslimerna. Detta upprörde portugiserna. Med hjälp av de observeringar som Vasco da Gama gjort under sitt första besök i staden då han såg att det inte fanns något utbyggt försvar som kunde hindra portugiserna lät man därför bombardera Calicut innan man gav sig av. Man kunde dock snart hitta en ny handelspartner längre söderut i staden Cochin, där det dessutom var ännu lättare att få tillgång till den värdefulla pepparn. Här kunde portugiserna som så ofta annars under den europeiska expansionen också dra nytta av de lokala motsättningarna som fanns. Calicut ville gärna vara styrande över handelsstäderna längs kusten, och furstarna i bl.a. Cochin och Cananore (Kananur) valde därför att alliera sig med portugiserna för att kunna fortsätta vara självständiga. Nu hade portugiserna fått de baser som var nödvändiga för att gå till strid mot Calicut och de muslimska köpmännen, och under 1500-talets första år ökade man kontrollen över områdets handel allt mer.
År 1506 hade zamorinen av Calicut rustat upp till en motoffensiv och gick till attack. De flesta av hans fartyg var dock för små och vapnen var tekniskt sämre än de portugiserna hade, och segern gick till dem. 1508 förlorade den portugisiska syrkan ett slag för första gången, men efter ytterligare ett stort slag i Diu i februari 1509 där portugiserna vann gav sig motståndarna och en tid där européerna styrde över de asiatiska vattnen skulle komma som följd. Portugiserna lyckades efter detta också erövra en del landområden där man placerade ut flottbaser som gav dem full kontroll över farvattnen kring dels Östafrika och Indien, men också över Röda havet och Persiska viken. Man hade dessutom fått ett stort inflytande i handeln en bra bit österut från Indien.


De spanska erövringarna i Syd – och Mellanamerika

Hösten 1492 landsteg spanske Christofer Columbus i Amerika på nuvarande Bahamaöarna, även om Columbus var övertygad om att det var till Indien han hade kommit. Det är på grund av detta missförstånd som området idag kallas för Västindien och dess invånare indianer. Den nya kontinenten fick så småningom sitt namnen efter italienaren Amerigo Vespucci. Vespucci reste en del längs Sydamerikas östkust runt år 1500 och var den första (?) som hävdade att det var just en ny kontinent som hade upptäckts.

Hur många människor som levde i Syd- och Mellanamerika på den här tiden har diskuterats och undersökts flitigt, men historiker räknar med att det skulle ha funnits mellan 30 och 60 miljoner invånare i hela Amerika, varav området söder om Rio Grande (gränsflod mellan USA och Mexico) skulle ha haft en befolkning på omkring 30 miljoner. När Columbus för första gången besökte Amerika fann hann bara bondesamhällen utan städer där det inte heller tycktes finnas några tecken på att handel skulle bedrivas. Förutom lite guld fanns det inte mycket som skulle kunna intressera de europeiska köparna. Däremot skrev Columbus om indianerna på Hispaniola att de i sin okunskap om krigskonst och vapen skulle vara mycket lätta besegra och användas som jordbruksarbetare och annat nyttigt. I januari 1493 reste Columbus hem utan att ha gjort några direkta handelsmässiga framgångar, men han hade nu banat väg för den stora spanska exploateringen och kolonialiseringen av Syd –och Mellanamerika.

Under det närmaste 20-25 åren efter Columbus upptäckt började spanjorerna undersöka den nya kontinenten grundligare och fann då att det inte fann några stora städer att bedriva handel med, så man fick istället satsa på inkomster från guld och en förslavning av den nya kontinentens befolkning. Tack vare sin överlägsenhet i krigsföring och vapen växte det spanska imperiet mycket fort och tjugufem år efter Columbus första resa omfattade det Hispaniola, Kuba, Puerto Rico och delar av Panama och Colombia. Spanjorerna förde också med sig en massa sjukdomar som de själva oftast inte drabbades av men som slog mycket hårt mot indianerna som aldrig tidigare utsatts för dessa bakterier och virus. De nya sjukdomarna ska ha utplånat miljontals indianer.

Under en expedition (utsänd Kubas guvernör Vélasquez) med syfte att hitta nya slavar besökte man år 1517 för första gången den norra sidan av Yucatánhalvön (södra Mexico) och upptäckte mayaindianernas högkultur. Staden hade riktiga murade hus och gator och spanjorerna blev mycket imponerade. Man hade kommit viktiga och lönsamma upptäckter på spåren. Vélasquez skickade genast ut en ny expedition som utforskade kusten och lyckades få handla med befolkningen, och man återvände med mängder av guld. Detta resultat var så glädjande att Vélasquez beslutade att skicka ut ytterligare en expedition. Resan finansierades av rika spanska kolonister, och den mest betydande av dessa, Hernán Cortés utsågs till expeditionens ledare.

Det var nu man kom i kontakt med aztekernas rike och deras huvudstad Tenochtitlàn, som man efter en del turer lyckades besegra och överta. Aztekerna levde i ett avancerat åkerbrukssamhälle med fantastiska tempelbyggnader och där både konst och vetenskap stod på en hög nivå. Tekniken, speciellt med för vapen, var dock efterbliven. Aztekerna kände ännu inte till järnet; de redskap och vapen som användes framställdes av sten och i några sällsynta koppar. Man hade heller inte lärt sig att tämja stora djur för att använda som riddjur. När spanjorerna anlände till aztekernas rike hade de fått höra om främlingarnas fruktansvärda vapen som kunde klyva både träd och stenar. Dessutom fanns det en myt som berättade om guden Quetzalcoatl, ”den befjädrade ormen”, en dag skulle återvända till Mexico för att störta aztekernas gudar och ta makten över dem. Kunde det vara Quetzalcoatl och hans följe som nu kom från havet i öster? Frågan har diskuterats flitigt, men det faktum att aztekerna började skicka mängder med dyrbara gåvor till främlingarna, som man knappast gör till några tillfälliga främlingar vid kusten, tyder på att man trodde att spanjorerna var gudar och inte människor. Denna tro kan också förklara varför man aldrig gick till angrepp mot fienden och försökte driva dem på flykten förrän de hade intagit Tenochtitlàn. Spanjorerna kunde därför resa ganska obehindrat längs kusten och i november år 1519 hade man nått fram till Tenochtitlàn. ”Conquistadorerna” (erövrarna) blev under sin marsch in i huvudstaden överväldigade av vad de såg, enligt Cortés var huvudtemplet större än katedralen i Sevilla. När aztekerna så började gå till angrepp mot spanjorerna kunde de erbjuda visst motstånd, men när Cortés och hans trupper fick förstärkning av ridande soldater med vapen, och Mexico samtidigt härjades av en koppepidemi hade aztekerna ingen egentlig chans och Tenochtitlàns sista hus föll den 13 augusti 1521. Samhället var helt tillintetgjort och på den gamla stadens plats byggde man upp en ny, kristen stad där Mexico City ligger idag.

Efter att ha ödelagt aztekernas rike fortsatte spanjorerna sin härjningar i jakt på ännu större rikedomar. Man fick höra talas om ett stort rike som skulle ligga långt söderut och vara mycket rikt på guld; inkariket. En expedition ledd av soldaten Francisco Pizarro gav sig ut för att erövra det nya området. Med hjälp av tillfångatagna slavar som lärt sig tala spanska kunde Pizarro lätt få en uppfattning om det politiska läget i Inkariket. Landets mäktigaste inka Atahualpa (som för övrigt också betraktades som ”solens son”, en slags gud) fick snabbt reda på att det hade anlänt främlingar som plundrade och misshandlade hans folk, men trots att han enligt boken ansåg spanjorerna vara både ”märkliga och kriminella”, gjordes inget för att stoppa dem.
I ett tidigt läge skulle inkaindianerna haft alla fördelar i strid mot spanjorerna, men eftersom de inte betraktades som något större hot, och att folket även här funderade över om främlingarna kanske kunde vara av gudomlig härkomst, lät man dem vandra in i Inkariket.

Pizarro och hans män fick tillstånd att uppehålla sig i den lilla staden Cajamarca, och trots att Atahualpa ledsagades av ungefär 5000 man lyckades spanjorerna genom ett bakhåll övermanövrera och döda följet och tillfångata Atahualpa. Segern berodde förmodligen till största del på spanjorernas överlägsna vapen. Inkafolket använde sig i huvudsak av klubbor i brons, sten eller trä som inte var något större hot mot en ridande fiende. Spanjorerna nyttjade främst svärd eller lans till häst, vilka var mycket effektiva vapen mot indianer till fots som endast hade klubbor att försvara sig med. Atahualpa erbjöd Pizarro och hans män en lösensumma på ett åttiotal kubikmeter guld för sin frihet, ett erbjudande som accepterades. När de hade mottagit sitt guld valde man ändå att avrätta Atahualpa efter påtryckningar från nyanlända trupper med spanjorer. Sedan fortsatte plundringarna mot huvudstaden Cuzco där man, trots ett kraftfullt indianuppror som belägrade spanska soldater i månader, tillslut lyckades ta makten. 1572 låg slutligen hela Inkariket i spanska händer. Efter detta fortsatte den spanska erövringen. Conquistadorerna mötte ett något svårare motstånd från indianer som levde i mindre stammar än som innan i organiserade samhällen, men 1580 slutade erövringarna efter att spanjorerna hade tagit över större delen av de kända områdena i Syd –och Mellanamerika.

Jämförelse

Som synes fanns det stora skillnader mellan de samhällen som spanjorerna och portugiserna fann. Spanjorerna stötte på människor som låg hundratals, ibland tusentals år efter i den tekniska utvecklingen. Aztekernas och inkornas riken var visserligen välutvecklade kulturellt sett, men man hade fortfarande inte upptäckt järnet, så några skjutvapen kände de inte till. Deras samhällen förstördes i stort sett av den spanska invasionen, åtminstone det aztekiska. Spanjorerna förde också med sig nya sjukdomar som indianerna inte hade någon motståndskraft till och de gjorde dessutom stora mänskliga förluster när de försökte försvara sig mot de överlägsna angriparna. Indianerna i Syd- och Mellanamerika hade i sina isolerade riken ingen möjlighet att ta del av all den samlade kunskap som man hade i den ”Gamla världen”, där man åtminstone till en viss grad hade kunnat utnyttja andra rikens kunskaper och påfund. Den största skillnaden mellan spanjorernas och portugisernas ”upptäckter” är som precis boken säger; skillnaden som fanns mellan den Gamla och den Nya världen.

Asiaterna kände till att det fanns en omvärld och de större samhällena var likvärdiga eller bättre utvecklade än de europeiska motsvarigheterna. De skulle med liten sannolikhet ha uppfattat de europeiska inkräktarna som några slags gudar, som historiker misstänker att fallet var i de samhällen spanjorerna mötte. Amerikas indianer såg européerna som något slags ”oövervinneliga jättar”. Asien däremot tillhörde den ändå Gamla världen, även om man inte hade haft någon större kontakt med Europa. Asiaterna kände till hjulet, krutet och använde sig av samma husdjur som man gjorde i Europa. De kände också till krutet(som för övrigt kom från Asien) och man använde sig av ungefär samma skjutvapen. Asiaterna hade välutrustade arméer som säkert kunde ha besegrat portugiserna om striderna ägt rum på land, men eftersom portugiserna var överlägsna till havs där striderna ägde rum så vann de ju, som bekant. Många av Indiens kuststäder blev portugisiska efter slagen till sjöss, men det var ändå inte frågan om att portugiserna skulle ha kunnat tagit över och omstrukturerat samhällen helt och hållet som spanjorerna gjorde.
Likheterna med den portugisiska och den spanska expansionen är väl först och främst att båda gav sig ut i världen i för att tjäna Gud (sprida kristendomen) och bli rika på köpet. Européerna var också överlägsna sina motståndare i stridsteknik i båda fallen. Dessutom verkar det som om ledarna i de angripna områdena insåg allt för sent hur farliga främlingarna var, åtminstone i Amerika. Indierna skulle kanske ha haft större chans att vinna mot portugiserna om de tidigare t.ex. hade allierat sig med ett grannland (ex. Kina) och satt in riktigt stora styrkor mot angriparna. I och för sig hade ju portugiserna mycket bättre fartyg, men mot ett mycket överlägset antal stridande från motståndarsidan skulle de kanske ha blivit tillbakaträngda ändå. Förutom detta har jag inte kunnat hitta några likheter som verkar mer betydande.


2.
Hur lyckades Europa med sina expansioner?

Europa lyckades ju som bekant med konsten att ta över stora delar av världen och dess handel under 1500- och 1600 –talen.
Att vara rik och att kunna visa det har i alla tider varit något människan tyckt om. Vackra tyger och lyxiga kryddor var populärt bland de rika i Europa. Under den här tiden försvårades dock importen av lyxvaror när det Osmanska riket växte. Turkarna började kontrollera den viktiga handeln med kryddor och siden, vilket gjorde att européerna fick det svårare att få tag på varorna och köpmännen kunde inte längre tjäna lika mycket som innan. Förmodligen var möjligheterna till en billigare import en av anledningarna till att portugiserna gärna ville finna sjövägen till Indien.
Européerna var helt enkelt frestade av tanken på att det kanske låg stora rikedomar och väntade på dem ute i världen, så de gav sig av. En annan anledning till resorna som måste tas med i beräkningen är att kristendomen som med alla andra religioner ansågs vara den enda rätta. Man såg det därför som sin givna och stolta plikt att få ”hedningarna” runt om i världen att förstå detta, på ett eller annat sätt. Speciellt fientligt inställda var man för övrigt till islam.

De asiatiska stormakterna var inte lika intresserade av vad som fanns utanför deras riken som européerna, de vände sig mera ”inåt än utåt” som boken förklarar det. Asiaterna hade inte heller ett lika stort behov av importerade varor. Furstarna fick sina inkomster från det som bönderna producerade, och de lyxvaror som eftertraktades tillverkades ju i landet eller i närliggande riken. Asiaterna hade alltså aldrig något behov av att ge sig ut i världen av ekonomiska skäl, så det kan väl ses som förklaringen till att de aldrig blev ”världsherrar” på samma sätt som euro...