Ett dolt förflutet!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ett dolt förflutet

Jag står på gården, utanför den gigantiska byggnad som för varje dag ger en människa en ny fascinerande detalj att se på. Varje dag tittar jag upp mot den stora porten vid slutet av trappan. När jag beger mig mot trappan känner jag att läpparna börjar darra och benen förvandlas till gelé, samma känsla kommer tillbaka åter igen. När jag varje dag kliver in i skolans korridorer och klassrum känner jag hetsen och otryggheten omvandla mig till en feg mus. Den trygghet och lugn jag en gång hade är som bort blåst med vinden. En tragedi har satt spår för resten av mitt liv, med minnen som jag helst vill glömma och förtränga. En händelse eller ett agerande kan förändra ditt liv på ett ögonblick, det var så det gick till för mig.


Det var under sommarlovet till 8: an, partyna började ploppa upp ett efter ett och jag var som de flesta nyfiken på allt som hade med förbud och spänning att göra. Det var då jag började va ute sent, kom aldrig hem utan ”sov hos kompisar”, när jag egentligen var ute och röjde på stan. Jag var mammas och pappas lilla flicka som aldrig gjorde något dumt. Dom litade på mig, jag ljög aldrig. Dom hade skapat någon slags drömbild. Dom var så blåögda, och ville inte se vad som hände med mig dom stack huvudet i sanden, låtsades som ingenting hände. Att ta hand om en tonåring är inte lätt. Man måste sätta gränser och ha tålamod men mina föräldrar hade varken tålamodet, gränserna eller tiden till det. Det började med att vi snodde lite sprit hemifrån satte oss i parken och drack, men det blev mer och mer till slut blev så att vi satt ett gäng nästan varje helg vid parken och roade oss. Såklart visste jag riskerna för alkohol men känslan att vara full var så annorlunda och härlig, men ingenting farligt kunde hända mig för sånt händer bara andra. Alla visste vad som kunde hända efter allt man hörde på nyheter och läste i tidningar, men det var sånt man förträngde precis som allt annat som man hörde var farligt.
Det var en glittrande sommardag i juli som var en av sommarens hetaste dagar. Jag, Sanna och Olivia visste att en lika varm dag som denna erbjöd lika mycket killar som solstrålar. Vi begavs oss då till parken för att ”gäsa” i solen, snacka skvaller och titta på killarna som var den största anledningen till att vi gick ut. När vi låg där och gluttade på alla som gick förbi, så stannade ett gäng lite äldre killar. Vi började snacka lite, de bjöd oss på ”hemmafest”. Han var ensam i sin lägenhet ute i Zinkensdamm, föräldrarna var bortresta och då började hjärtat dunka och ivrigheten stiga, utan att ens tänka svarade vi ja med lysande ögon. Jag ringde genast hem och sa att jag förmodligen inte kom hem för en tjejkompis hade tjej middag, vi skulle bara sitta och kolla på film och snacka en massa skvaller. Det där var inte första gången jag ljög för mina föräldrar utan det hade blivit en del av min dag. Det var inte så att jag inte fick gå på fester eller gå ut, utan principen var att ljuga.
Det var äntligen party dags och alla 3 hade ett sexpack starköl som vi fixat genom Sannas storebror. Det hade aldrig varit något problem med att fixa alkohol, eftersom vi var så unga behövde vi inte mycket för att bli fulla. Vid 20 tiden mötte dom oss vi t-banan, som vanligt fick Olivia all uppmärksamhet, hon var den sötaste av oss med sina stora bruna hundögon och sitt korpsvarta lockiga hår. Jag och Sanna fick ta de killar som inte hade någon chans mot Olivia, alla som hon ”dissade”.
Jag tror dom va runt 18 årsåldern och vi var bara 13-14 år, så det var mycket status att gå på 18 åringas fester. Vilket röj det var på festen det kryllade av folk och alkohol, inte nog med att det var mycket folk utan de var bra musik. Jag såg direkt min drömkille, hans ögon var kristall blå och det kastanjebruna toviga håret fick mig att smälta samman, han hade inget öga för mig så det var bara att drömma vidare. Jag var lite stel i början men efter ett par öl började jag festa loss. Jag dansade som en galning och snackade med alla möjliga som visade sig på festen. När syret började tunnas ut och värmen steg något enormt, så tog jag mig ut på balkongen för att ta lite frisk luft. När jag kommer ut på balkongen ser jag min räddning, en stol jag sjunker ner i den och blundar, allt snurrar och jag börjar se suddigt. Mitt emot mig sätter sig en solbränd muskelknutte, han försöker prata med mig men alkoholen hade verkat så alla ord flög ut snabbt och fumligt. Efter några minuter känner jag illamåendet stiga och i all världens hast kastar jag mig mot balkongräcket och spyr som en gris. Killen som fortfarande var kvar tog tag i midjan på mig för att ja inte skulle tippa omkull. Åh tänkte jag, han sprang inte iväg som alla andra skulle ha gjort om dem sett mig spy som en fontän. När jag äntligen fått upp allt föste han in mig mot sovrummet i den bortre delen av lägenheten. Först till en början trodde jag att han skulle stoppa om mig men hur kunde jag vara så dum. Jag försökte sen sträva emot men jag vara bara en fis emot honom. Han slängde mig på sängen, började ta på mig och slita i mina kläder, jag insåg då va han var för sort. Min frustration steg och jag sa flera gånger att ja inte ville, han hörde inte så jag började skrika högre och högre men de kändes som orden inte kom fram. Nog var jag väldigt berusad med de här fick inte hända, jag ville inte och jag började sparka, rivas men han överrumplade mig utan ansträngning. Mitt skrik domnade bort och jag ville bara att allt skulle ta slut, jag ville hem. Det kändes som en evighet jag försökte med alla mina krafter att knuffa bort han, skrika så någon kunde hjälpa mig men ingen hörde mig. Snyftande fick jag gå igenom denna pina och förnedrelse och efter en 20 minuter lämnade han mig liggandes på sängen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller var Sanna och Olivia var.
Varför lämnade dom mig ensam? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Det har inte hänt tänkte jag, det är en mardröm men jag insåg ganska snabbt att allt hade hänt. Jag rättade till kläderna innan jag gick ut till festen, insåg snabbt att mina kompisar lämnat kvar mig ensam. Helt omtumlad gick ut till t- banan, klockan var runt 03.00 när jag satte mig på tåget mot ingenmansland. När jag åkt runt i 4-5 timmar så insåg jag att det var dags för hemfärd, det fanns ingen annanstans att ta vägen. Jag kom hem vid 8 tiden helt blek och smutsig, det var ingen hemma så ingen behövde få veta något. Under den långa tåg färden hade jag bestämt att det här var min hemlighet och jag lovade mig själv att aldrig någonsin berätta om det för någon. Vem skulle tro på min berättelse, det blir hans ord emot mitt och det blir sannerligen han som får det sista. Jag var full och då får jag helt enkelt skylla mig själv, så tolkade jag det. Efter att jag mer och mer började tänka på det så övertalade jag mig själv att jag var full och gav kanske fel signaler, men innerst inne visste jag att det var lögn.
Jag ställde mig duschen och skrubbade och skrubbade från topp till tå, all smuts och förnedring skulle bort från kroppen, jag tror stod i duschen i minst 1½ timma innan jag torkade mig. Min kropp kanske blev ren, men mitt minne kommer alltid ha kvar den förnedrelse och smuts för alltid.
Helt utmattad slängde jag mig på sängen och nu rann allt ut i floder, kudden blev fuktig och ögon svullna av all sorg. Jag tror jag aldrig tyckt så synd om mig själv som jag gjorde då.

”Det tårar man sväljer är bittrare än dem man fäller”


Samhället ändras i en ruskig fart, människor börjar sticka huvudet i sanden så fort något obehagligt händer runtomkring. Ingen vill läggas sig i andras liv, men ska det verkligen vara så? Vart är vi på väg? Vad händer om folk slutar bryr sig om varandra? Brottsligheten ökar och även alkoholmängden bland tonåringar har ökat på bara några år, vad gör vi åt saken? Jo, vi låter allt ske. Vi måste hjälpa varandra precis som förr, men numera är vi rädda, rädda för att hjälpa någon i nöd?

Efter våldtäkten började jag på karate och jag blev som besatt av det, för de fick mig att får ur all smärta jag hade inom mig, som aldrig verkade ta slut. Jag bearbetade det genom att träna och plugga hårt medan andra skulle göra det genom att prata.

Ingen vet något mer än jag om vad som hände på sommaren för 2 år sen utan de märkte bara hur jag, Sofia förändrades från att vara en glad, pratig och social tjej till en mystisk ”sportfanatiker” som vände sig inåt. Jag drog mig ifrån kompisarna, festerna helt och hållet. Jag tror många blev förundrade men tonårstiden är svårt för alla, så ingen verkade tycka att det var något som gått snett. Jag tycker att de egentligen borde ha förstått, jag blev mer och mer inåtvänd för var dag som gick. Sanna och Olivia har nog sina aningar att det gick snett den kvällen, men det är inte säkra på vad som hände.
Jag tror att anledningen till att jag inte bröt ihop helt och hållet var att fick ut allt när jag tränade för all sorg och vrede slog jag bort. Mamma trodde min förändring hade med tonårstiden men insåg eftersom att jag stötte ut henne mer och mer, hon förstod inte vad hon gjort för fel men hon lät det bara fortgå. Innan hade vi haft en ganska bra ”mamma- dotter kontakt”, men efter våldtäkten försvann det precis som allt annat. Det var här problemen i familjen uppstod, efter min förändring blev vår familj allt mer kall inga mysiga hemmakvällar med film och snacks utan jag gled ifrån dem i allt större takt. Nu vet de ingenting om mig längre, bara ytlig fakta om skolan och karaten. De gav till slut upp hoppet med att försöka få kontakt med mig, istället ägnade de mer tid åt sitt arbete och åt varandra. Ibland hör jag mamma gråta sig till söms på nätterna, som om hon vore den enda som har det svårt. Nog vet jag att det varit svårt och är svårt för henne, men om hon bara inte hade stuckit huvudet i sanden utan istället sett mitt rop på hjälp.

”Det som ditt hjärta inte känner för, bryr sig ditt öga inte om att se”

Jag litade inte på någon efter den kvällen och pratade aldrig om jag inte, den enda person jag inte stötte ur mitt liv helt och hållet var Jojje. Han var den enda som var klok nog att förstå, att något hade gått helt snett men jag talade aldrig om det för honom heller. Jojje gav aldrig upp hoppet, han satt varje dag och kämpade med att få kontakt med mig igen, för en gång i tiden var vi som gjutna i varandra men tiderna förändras. Vi har känt varandra ända sen vi började krypa, eftersom våra föräldrar var goda vänner en gång i tiden. Vi gick hos samma dagmamma, började i samma skola och nu går vi till och med samma klass på gymnasiet, så vi har aldrig riktigt tappat kontakten helt.
Det var tider jag aldrig glömmer, nu mera kämpar jag med gymnasiestudierna och det är tufft. Jag går på Östra Real på den samhällsvetenskapliga linjen med inriktning beteendevetenskap. Våldtäkten var nog en stor tyngd till att jag valde just den här linjen och inriktningen. Mina nya klasskamrater försökte till en början att ta kontakt med mig men insåg ganska snabbt att jag var skygg, så numera pratar jag bara med dem om de är om någon skoluppgift vi ska göra tillsammans. Det pratas lite om mig men jag ignorerar det, eftersom det bara är vanligt tjejskvaller som kommer och går.

I ett år fick jag återkommande mardrömmar om våldtäkten och det händer än idag att de kommer tillbaka och det har nu ändå gått 2 år. Varje gång någon kommer mig för nära ryggar jag tillbaka, våldtäkten har satt spår i mig för livet och skadat mig mentalt. Men det värsta är att mamma och pappa inte förstod eller såg vad som hände med mig, att mina föräldrar gav upp hoppet kommer jag aldrig att förlåta. Jag ville bara att de skulle öppna ögonen och se hur jag mådde, ge mig den hjälp och stöd jag behövde.
Dagen då jag försökte ta livet av mig var ett rop på hjälp, de trodde att jag gick på droger och de skickade mig till Maria pool. Det var 6 månader efter våldtäkten och då insåg jag att jag aldrig kommer få någon sorts av stöd eller hjälp av dom. Numera har vi bara en ytlig kontakt, för jag bor ändå under samma tak.



Trött och vimsig som alltid står jag och försöker memorera franska glosorna om och om igen medan jag öppnar skåpdörren, tar fram franska böckerna. Klockan var 2 minuter i 8, småspringandes begav jag mig iväg mot andra sidan av korridoren och i sista sekund kom jag inrusande in i klassrummet innan de hann börja.

– Sofia, sätt dig här! En glad och sprallig röst hörs från bortre delen av rummet.

Tyst smyger jag iväg mot bordet där Jojje sitter lutandes mot stolsryggen i en bekväm sitts. Jag sätter mig med en duns på stolen som får Jojje att hoppa till. Under lektionen blir han mer intresserad av fåglarnas kvittrande än av franska verb, han lever mest i sin egen värld. Jag bara skakar på huvudet när han kommer slinkandes efter mig i korridoren och ber om att få skriva av mina anteckningar från lektionen, eftersom han som vanligt legat och dagdrömt om allt annat under hela timmen.

Jojje, en högst egendomlig person som överhuvudtaget inte bryr om någon annans tyckes och tänkes utseende mässigt mer än sina egnas. Eleverna skrattar och skakar på huvudet när Jojje kommer farandes i korridoren på sin skateboard med en platspåse knuten runt hakan, det vara bara en av många galenskaper han hittat på i sina dagar. Jag kan inte låta bli att småskratta när jag ser honom med sådan inlevelse bete sig som en liten busig pojke. Under bara dom här 2 månaderna på gymnasiet så har jag känt att han och jag kommit allt mer närmare varandra på ett vänskapligt sätt. Fast fortfarande har jag rädslan för att än en gång bli lämnad och sviken.
Jag har funderat tusentals gånger på om jag någonsin kommer få samma tillit till någon igen, om jag kommer dela med mig av min hemlighet eller om jag tar med mig den ner i graven ensam. Nu mera vet jag inte om det kommer att hjälpa med att dela med mig om våldtäkten eftersom jag klarat mig helt ensam utan något stöd eller hjälp i 2 år, det finns inget dom kan göra åt de nu.


Jag kunde numera ha varit ett minne blott, eftersom jag efter 6 månader fick nog av allt och jag orkade helt enkelt inte med familjen, våldtäkten, skolan, allt. Ur det lilla perspektiv jag såg det var den enda utvägen att dö. Det var en dag i december, snön låg som glitter över parkerna och barnen åkte pulka på alla möjliga tänkbara ställen, det var då jag bestämde mig att ta slut på mitt lidande. Jag steg alltid upp sist så mamma och pappa hade ingen koll om jag gick till skolan eller inte något som jag tyckte var utmärkt. Jag började med att leta i badrumskåpen efter tabletter och mediciner i alla former och färger, när jag äntligen sett till att jag fått med alla tabletter som ansågs farliga för barn så satte jag igång. Jag hann inte längre än att ta några tabletter på grund av min mammas tidiga hemkomst. Hon fick en ”snedtändning” och började gorma om ecstasy, LSD och att jag var en knarkare så det var bara ta åka raka vägen till Maria pool för behandling. Att hon kunde var så korkad förstod jag verkligen inte, hon ville inte se sanningen. Hon förstod aldrig hur dåligt jag mådde eller vad självmordet hade för åtanke men hon hade inte orken att tänka längre än vad näsan räckte. Efter det tog de bort alla mediciner och andra läkemedel, lade undan helt enkelt allt som jag skulle kunna använda för att ta självmord med.
Okej, jag vet att jag mycket väl kunde ha varit död vid det här laget om inte mamma kommit hem från jobbet så tidigt. Fast jag är inte helt säker på om jag är glad för att hon kom och stoppade allt, utan det känns bara fortfarande som att jag inte hör hit. Jag vet mycket väl att ta självmord är det mest egoistiska en människa kan göra. Men man inte tänker på den skada man gör för sina nära och kära, utan du tänker bara på den lättaste vägen för dig själv. Hur som helst står jag än idag på mina egna ben och fortsätter min kamp för att varje dag glömma bort den juli natten som förändrade mitt liv helt och hållet.

”Att ibland stanna upp ett tag kan vara enda möjligheten att orka gå vidare”


Efter långa intensiva lektioner i psykologi, svenska och franska började skoldagen ta sig till sitt slut. När klockan äntligen slagit 15.00 så gick jag ut från klassrummet, när jag kände en hand på axeln och av ren reflex slog jag bort handen och vände mig i en snabbrörelse. När jag insåg att det var Jojje och att jag skrämt honom slog jag ner blicken i backen och bad om förlåtelse för mitt agerande. Hans blickar sa mer än ord, jag såg med hans blick att han insett att han trampat mig på en öm punkt och att han var ledsen för det. Vi stod där öga mot öga helt tysta. Det kändes som jag var i trans för allt som hände runtomkring kändes så långt, långt bort.

– Jo, du Sofia jag tänkte att… sen tystnade han och mumlade något konstigt och gick sin väg.

Helt förstenad och förstummad stod jag kvar och tittade efter honom i korridoren, när han gick där med nerböjt huvud.

– Jojje! Jojje, vänta! Ropade jag när jag samtidigt sprang efter honom. Jag tog tag i hans arm och bad om förlåtelse än en gång för mitt agerande. Jag bad honom att berätta fortsättningen på det han började på innan han gått sin väg.

– Nja, jag vet inte om det är så bra, jag undrade bara om jag fick bjuda dig på en fika?

– Ja, jag tror det skulle fungera. Stammade jag med en vibration i rösten av nervositet.

När vi gick tillsammans ut från skolan kände jag för första gången lite trygghet, nu var jag inte rädd. Vi behövde inte säga något till varandra utan vi visste båda att det här var nytt för oss och att vi inte behövde prata för att kommunicera, utan blickar talar de med. Gata till gata gick vi sida vid sida, väntade vi på att säga rätt ord vid rätt tillfälle men ingen av oss hade något bra att säga.
Vi båda fascinerades av oktobervädret som visade att vintern var på väg och dess kalla vindar fick huden att resa sig. Löven låg i högar under träden som fick de gråa gatorna att lysa upp, mörkret fick mig att känna mig ännu tröttare än jag var.
När vi äntligen kom fram till ett avsides och mysigt café på östermalm och när vi steg in lös alla glada och varma färger starkt. Jag blev direkt kär i inredningen, det var gammeldags sammets fåtöljer som gick i färgerna rött, blått och grönt. De varma och lugna färgerna fick mig att koppla av, och bara njuta av tavlorna med naturmotiv. Både jag och Jojje blev helt ”av oss” när vi klev in, förstummade tittade vi oss runt i caféet med glittrande ögon på alla de små detaljerna. Det kändes som vi gått in i en tidsmaskin. Även fast caféet var som en liten mysig låda, kunde du aldrig titta dig mätt på alla de prydnader och möbler.
Medan jag hittade ett tomt bord nere i hörnan av fiket gick, Jojje och beställde 2 koppar varm choklad med grädde och en varsin maffig kanelbulle som smakade utsökt. Vi satt där och pratade i timmar om allt möjligt när jag till sitt inte kunde hålla mig, jag var bara tvungen och veta.

– Varför gör du det här för mig? Vad har jag gjort för att förtjäna din uppmärksamhet?

– Sofia du måste inse att du inte kan besegra alla motgångar i livet ensam, jag vill bara visa att jag är här för dig om du behöver mig. Om du någonsin kommer ge mig en chans så jag kan försöka få allt som det var förr i tiden. Snälla du, berätta för mig vad som har tyngt dig dom senaste åren och kom inte med en massa dåliga undanflykter, för jag är inte dum. Han sa det med en sån övertygelse och bestämdhet i rösten att jag blev förskräckt.

– Jag vill så gärna berätta det för dig men jag kan inte, inte ännu. Du vet inte hur det är, du förstår inte. Jag vill inte tynga dig genom att ge dig min börda, du har annat att tänka på. Sa jag med en snyftning och ögonen började svida och jag ansträngde mig för att hålla tillbaka tårarna.

– Nej jag vet inte hur det är och jag förstår inte, men det är för att du inte berättar för mig så jag kan inte hjälpa dig. Du ger mig ingen börda för jag bryr mig om dig, det trodde jag du förstått vid det här laget. Jag har försökt övertala dig, visa dig att jag är här för dig, du kan lita på mig men du är lika envis som en åsna. Jag tänker inte ge upp hoppet för dig på ett bra tag och det ska du veta, jag vill hjälpa dig förstår du inte det. Han sade det med lika bestämd röst som förut och hans blick visade att han verkligen menade det han sade.

– Jag har hållit det inom mig i en lång tid nu så jag vet inte om det hjälper att prata om det. Det finns inte tillräcklig ork i mig att bli sviken, inte en gång till.

”Vänlighet och kärlek är smittsammare än någon sjukdom”

Diskussionen slutade där och det var dags att ta sig hem innan de blev allt för sent. Vi gick tillsammans en bit innan vi skildes åt, då när jag bara såg skymten av hans jacka kom tårarna rinnandes ner för kinderna. Det dunkade i huvudet och det kändes som att den skulle explodera när som helst, det var följden av allt intensivt pratande om ett känsligt ämne. Jag visste varken ut eller in längre, jag hade tappat kontrollen över situationen för nu förstod jag verkligen vad jag gjort mig själv till. Hemvägen kändes som en evighet och tankarna virvlade runt i den överansträngda hjärnan. Vägen som egentligen skulle ha tagit mig 10 minuter att gå mig tog ungefär en halvtimme.

Nu längtar jag verkligen efter ett ”normalt liv”. Kommer jag någonsin att bli lika lycklig som jag var vid 13 års ålder, för då hade jag allt och nu inser jag hur bra jag hade det.

”Längtan bär en människa halva vägen”

När jag kom hem hann jag bara lägga mig på kudden och sluta ögonen innan John Blund tog över allt. När jag vaknade på lördags morgonen insåg jag att jag behövde Jojjes hjälp för att lägga våldtäkten bakom mig, leva vidare utan mardrömmarna och skräcken. Efter många velande tog jag all mod jag förmådde och slog hans nummer, signalerna gick fram och när jag precis tänkte lägga på hörde jag Jojjes röst i andra änden av luren.

- Ehh… Hej det är Sofia!

– Sofia? Vad kul att du ringer är det något som har hänt?

– Nja, jag är beredd att berätta min hemlighet för dig.

– Va, är det sant? När då och vart ska vi träffas? Sa han med en barnslig ivrighet.

– Ja, när kan du?

– När som helst, nu?!

– Då ses vi på caféet om en halvtimme.

– Ångra dig inte nu Sofia och jag vill att du lovar att du kommer!

– Jag har bestämt mig nu efter 2 år och jag lovar att jag kommer. Sa jag med min mest övertygande röst när jag egentligen inte var så övertygad längre om att det var en sån bra idé.

Sedan avrundade vi samtalet. Efter vi lagt på sprang jag hel tokig runt i lägenheten och letade efter passande kläder, men det slutade med att jag bara tog något för tiden var knapp. När jag stod utanför caféet började nervositeten komma, tanken att smita iväg ploppade upp men jag slog bort den och klev in genom dörren till caféet. Där satt Jojje vid samma bord som vi satt vid igår och han log när han såg mig komma emot honom. Jag såg direkt att han var nervös för han satt och fingrade på servetten och kunde inte fästa blicken på en fast punkt. Visst hade jag förståelse över att han var nervös, han visste inte vad som väntade honom men jag tyckte ändå att han höll sig i ”tyglarna”.

Jag började då berätta för honom om hur jag betedde mig och gjorde innan tragedin, för att ge honom en bättre bild av den ”gamla jag”. Han lyssnade så intensivt så jag började undra om han memorerade varje ord jag sade. Desto närmare jag kom händelsen desto mer koncentrerade han sig och jag såg verkligen hur han började bli mer och mer upprörd men jag tog beslutet att fortsätta till slutet. När Jag äntligen fått ut allting, kände jag hur jag blev helt tom inombords som om allt jag haft inom mig sugits ut. Jojje satt bara och stirrade i någon minut innan han kastade armarna runt mig, då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre utan lät dem rinna nerför kinderna. Vi satt i kanske 10 minuter helt tysta och bara höll om varandra, jag behövde inte säga nåt mer för han förstod ändå. Det tog verkligen på kraften att prata om våldtäkten. Efteråt kändes allt bättre för nu hade jag någon att dela min börda med, även fast det var en tid sen, blev skillnaden för mig enorm.



Jojje hade många frågor men jag hade inga svar.

– Ska du verkligen låta den här killen gå fri efter de han gjort? Tänk dig vad han har gjort mot dig Sofia, han förändrade ditt liv.
Sade han med medlidande i rösten.

– Vem kommer tro mig, d...