Adolf Hitler, politiken och hans väg till makten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

I september 1919 kom Hitler i kontakt med ”Tyska arbetarpartiet”, han bodde då i München. Partiet bildades januari samma år. Första sammanträdet som Hitler var på, i september, ägde rum i en ölstuga i staden. Han hade tidigare fått ett flygblad och gick dit av ren nyfikenhet. Det var runt tjugo personer där och under diskussionernas gång rusade Hitler upp och höll ett stormande anförande, när en fråga om Bayerns skiljande från Tyska riket och dess förenande i en union med Österrike.

Några dagar efter fick han ett brevkort, som inbjöd honom att delta i ett styrelsemöte i Tyska arbetarpartiet. Med en viss tvekan gick han dit. Paritet hade sex medlemmar. Det lilla partiet attrahera honom, just för att det var litet och nytt. Han förstod snabbt att han kunde få en ledande roll och forma partiet efter egen mal. Hitler blev den sjunde medlemmen. Hans energi och äregirighet, som hittills hade varit hämmade, fick nu utlopp. Långsamt och segt drev han fram partiet och eggade sina försiktiga och fantasilösa kamrater i styrelsen till djärvare rekryteringsmetoder. Några inbjudningar stencilerades och distribuerades, en liten annons sattes in i lokalpressen, en större lokal skaffades för större möten. När Hitler själv talade första gången, i Hofbäuhaus Keller i oktober, var 111 personer närvarande. Samma månad senare steg siffran till 130 och lite senare var det 200. En man vid namn Karl Harrer var då ordförande i partiet.

I början av 1920 fick Hitler hand om partiets propaganda och började med fart arbeta på att organisera dess massmöten. Med skicklig annonsering fick han nära 2000 personer till festsalen i Hofbräuhaus den 24 februari. Huvudtalaren var en man vid namn Dr Dingfelder, men det var Hitler som stal föreställningen, vilken förargade Karl Harrer, som nu avgick som ordförande. Den 1 april 1920 lämnade Hitler till sist sin militära tjänst och ägnade från och med nu hela sin tid till att bygga upp partiet, som han allt mer tog ledningen av.
I samarbete med andra nationalsocialistiska partier bl.a. ett parti som kallade sig Tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet i Österrike växte Hitlers och Tyska arbetarpartiet. Tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet hade sedan 1918 använt hakkorset, som partisymbol. Inom kort döptes det Tyska arbetarpartiet om sig till, Tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet.
När Hitler nu började bygga upp sitt Tyska arbetarparti, bidrog en man vid namn Röhn, som var major armens distriktstab i München, med f.d. frikårsmedlemmar (illegala väpnande band i Tyskland efter kriget), och f.d. soldater, för att forma partiet mer militäriskt. Det blev en mycket gynnsam kontakt för Hitler som också fick ekonomiskt stöd från hemliga fonder i armen. Dessa män som majoren bidrog med var också ett beskydd till partiet.

Partiet var fortfarande ett mycket litet parti och Hitler var endast en landsortspolitiker. Hitler visade en markant kärlek för det talande ordet. ”Den kraft som alltid hade satt de stora politiska och religiösa skedena i rörelse är det magiska ordet. Folkets stora massa är mer mottaglig för retorikens vädjan än för någon annan kraft” (Mein kampf). Han tog i bruk med häftiga, våldsamma ord, upprepade ord som krossa, våld, skoningslös, hat om och om igen, med full avsikt. Hitlers gester och hans tals emotionella karaktär, i hysteri, vrålandes och spottandes på ett hatiskt och hetsigt sätt, smittade av sig på åhörarna. Åhörarna satt som trollbundna i en atmosfär av hat och exaltation utan gräns. Men än skulle det dröja innan han behärskade de stora massorna.

Propagandan var inte begränsad till det talande ordet, I propagandans tjänst användes också affischerna, alltid i rött, revolutionens färg, vald för att provocera vänstern, hakkorset och flaggan med dess svarta hakkors i en vit rundel på röd botten, ett mönster som Hitler ägnade den yttersta omsorg, hälsningen, uniformerna och hierarkien. Massmöten och demonstrationer var en annan sak som Hitler lånade från de österrikiska socialdemokraterna. De väsentliga syftena med möten av det slaget var att skapa en maktkänsla. Här kom Hitler på ett psykologiskt faktum som skulle visa sig vara av stor betydelse för naziströrelsen, nämligen det att våld och terror hade sitt eget propagandavärde och att ett utspel av fysisk kraft drar till sig lika många som det stöter bort.
Hitler skriver: När våra politiska möten börjar organiserar jag en tillräcklig vaktstyrka för försvar. Några av dem som var med var mina kamrater från kriget, andra var unga partimedlemmar som ända från början drillats och lärt sig förstå att terror bara kan krossas med terror. Försvar är ett missvisande ord för dessa aktioner. Ty anfall är det bästa försvaret, och våra vaktstyrkors rykte bevisade att vi var en politisk kampgrupp och inte diskussionsklubb.
Från första början användes dessa män inte till att skydda nazisternas möten utan för att provocera fram bråk och nödvändigt genom att spränga andra partiers möten och klå upp politiska motståndare som ett led i skrämseltaktik. Den 4 januari 1921 sa Hitler till publikan: Den nationalsocialistiska rörelsen i München kommer att i framtiden hänsynslöst hindra – om nödvändigt med våld – alla möten och föreläsningar som möjligen kan oroa våra landsmän.

Vissa styrelsemedlemmar gjorde uppror i paritet då de tyckte Hitlers metoder var för extrema, men det slutade med att Hitler ställde ett ultimatum, att han skulle avgå eller få total handlingsfrihet och obegränsade makttillgångar i partiet. Men det var ingen tvekan om vem som hade fört partiet till den storlek den nu var i, och Hitler fick som han ville.
I hans parti fanns det nu lika gott som rum för arbetslösa f.d. officerare som Göring eller Hess, förbittrade intellektuella som Rosenberg och Goebbels, som för arbetaren som inte ville gå med i fackföreningen, eller den lille butiksägaren som inget högre önskade än att få krossa fönstrena i de stora judiska varuhusen. Ärelystnad, agg, avund, maktlystnad, längtan efter guld och rikedomar fanns inom alla samhällsklasser och var de mäktiga drivkrafter som Hitler sökte exploatera. En ytterligare man som kom att betyda mycket för Hitler var Ernst Röhm, en för vilken soldatlivet betydde allt. Även ökända namn som Gottfried Feder och Dietrich Eckart hade gått med i partiet.
Hitler fick utan tvivel bidrag från sådana som gillade partiets målsättning och partiet fortsatte att växa.

Läget i Tyskland förbättrades inte. Fyra år efter krigets slut var landet fortfarande en sjuk, splittrad stat i inre oro. I slutet av 1918 hade det gått fyra mark på en dollar, sommaren 1921 gick det sjuttiofem mark på en dollar, sommaren 1922 var dollarn värd fyrahundra mark och i början av 1923 över sjutusen. Inflationen var på väg.

(Mussolinis framgångsrika marsch mot Rom i oktober 1922 blev ett föredöme och varslade gott för ett liknande försök i Tyskland)

Hitler började nu arbeta mot två mål; att förena hans nazistiska nationalsocialistiska arbetarparti med alla nationalistiska och antirepublikanska grupper och få stöd av andra högra makter, som bl.a. ännu mer militäriskt stöd.
För att få folk att lyssna till sig, kallade han samman över 5000 man stortrupper ur partiet till en demonstration i München, till slutet av januari 1923. Myndigheterna förbjöd den genast. Hitler blev rasande och sa att de skulle marschera även om polisen öppnade eld. Efter påtryckningar från olika håll fick Hitler tillståndet och Hitler fick hålla ett tal där han inte gjorde någon hemlighet med att han vill marschera mot Berlin och störta den smutsiga regering som nu hade makten. Hitler höll därefter många långa tal i samma anda och hat mot republikanska regeringen och han utpekade republiken som ett smutsigt ruttet företag drivet av judarna på ett nationellt intresses bekostnad. Ingen anklagelse mot judarna var för vild för honom, men hans bittraste harm var riktat mot de ”respektabla” grupperna inom högern, som tvekade att handla.

I slutet av april beslöt Hitler och hans nazistiska parti och deras allierade att göra si uppmärksammade i att sabotera socialisternas och fackföreningsfolkets traditionella förstamajdemonstration. Men den här gången hade de gått för långt. Morgonen den 1 maj, medan socialisterna marscherade fredligt genom Münchens gator, hade ca 20 000 man samlats på ett stort paradfält i stadens utkant i väntan på order. Men polisen tillsammans med armen slog en järnring runt Hitler och hans mannar och Hitler var tvungen att kapitulera.
Den 9 november samma år försökte Hitler sig på ett kuppförsök i München, med en mindre skara man, men ändå en trupp på ca 3000 man. Man hade tagit gisslan och denna gång blev det mycket mer våldsammare. I en kort skottlossning som varade bara någon minut mellan Hitlers trupp och polisen omkom sexton nazister och tre polismän. Hitler lyckades fly men arresterades några dagar senare.

Rättegången inleddes inför en specialdomstol i München den 26 februari 1924. Den varade i tjugofyra dagar. Hela denna period upptog förstasidorna i alla tyska tidningar och en stor grupp utlandskorrespondenter var närvarande. Nu först fick Hitler en mycket större publik, en rikstäckande publik och mer än så. Hitler använde rättegången till ett politiskt forum där han flertal gånger håll långa politiska utlägg till försvar. Hitler dömdes till mildas möjligaste straff för högförräderi, fem års fängelse men han blev frigiven efter mindre än nio månader.

I fängelset skrev han boken Mein Kampf. Men det led ingen nöd på Hitler i fängelset. Han och några andra nationalsocialister levde ett lugnt och bekvämt liv där. Det fick god mat, fick ta emot så mycket besök de ville och tillbringade en stor del av sin tid utomhus i trädgården.

När Hitler släpptes ur fängelset den 20 februari 1924 tog det inte långt tid för honom att föra samman det splittrade nazistiska partiet som han lämnade tidigare. Han fortsatte sitt lömska politiska spel och höll sina massmöten och tal. Ekonomin i landet var nu totalt körd i botten och landet var i stort kaos. Nationalsocialisterna, nazisterna lyckades i några val få in en hel del av sina medlemmar riksdagen. 1924 hade de 32 platser i parlamentet, då tiderna blev bättre i landet mot slutet av 1920-talet sjönk antalet till 12. När världsekonomin kollapsade, gynnades nazisterna på nytt. 1932 besatte de hela 230 av riksdagens 608 platser.

Hitler hade nu byggt upp en privatarmé, betydligt större än förut. Trots alla dessa tecken på att Hitler satte sig över lagarna lyckades han få med sig många politiker på högerkanten. I januari 1933 utsågs han till rikskansler, dvs. regeringschef, i spetsen för en koalition mellan nazister och konservativa. De senare utmanövrerade snart. Tillslut förbjöds alla partier utom Hitlers eget. Därmed blev Hitler diktator. 1934 dog landets president. Hitler lade sig då till med också denna post och antog titeln Führer, dvs. ledare.
Till att börja med var det många tyskar som tyckte Hitler var bra för landet. Han fick fart på ekonomin. Vägar byggdes, fabriker producer...