En herrelös hund

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Denna historiett utgavs 1898 av Hjalmar Söderberg. Han anses som en av de största språkrören av "domedagsmentaliteten" inför det kommande sekelskiftet. Det kan skönjas i nämnd text, den är inte speciellt munter.

"En herrelös hund" berättar kort men känslosamt om en hund som får klara sig själv genom livet när dess husse går bort och hur hunden förtvivlat försöker finna mening i tillvaron utan husse. Väldigt lite berättas om hurdant liv han hade tillsammans med sin "herre", men det framgår desto tydligare att livet på egen hand inte är någon dans på rosor. Den unga, leksinta hunden fyller sitt liv med de vanliga hundsysslorna - leka i parken, stjäla ett saftigt ben, kissa på lyktstolpar och roa sig med någon tik. Allt känns dock inte som det borde för den stackars hunden då han gång efter annan blir påmind om att någon att ty sig till inte står att finna. Ingen som visslar när det är dags att gå hem (ett hem med en mjuk matta, en full matskål och kanske en värmande kakelugn), ingen som ryter till när leken går överstyr, ingen som kliar en bakom örat och ingen som torkar ens päls med en stor handduk efter en promenad i regnet.

Livet har sin gilla gång för vår hund och kan kännas rätt så ok, men bara tills någon visslar till och lekkamraten spetsar öronen och försvinner som ett skott. Ingen mer vissling hörs som låter som husses, och den ensamma hunden blir lämnad kvar ensam - igen. Som ett liv för en ensam människa vars tillvaro är ungefär som den ska fast utan den struktur och mening som följer av att ha en livskamrat. Man går till arbetet, äter dagens lunch med någon kollega, handlar mat, ser på teve eller kanske t.o.m. bio. Ok kanske, men ingen att ventilera sina funderingar med, ingen att skratta med åt ett gott minne, ingen som uppvaktar en på sin födelsedag och ingen som talar om för en att det kanske inte var så bra att säga si eller så. Det ligger nära till hands att tro att det var så Söderberg själv kände för den mörknande världen där ingen tycks hjälpa ingen.

Att använda just en hund som metafor för en människa är ingen dum idé. Hur lätt är det inte att känna sympati för vår bästa vän. Vem känner inte lite extra, i framför allt filmer, när hunden håller på att brinna inne eller bli överkörd av en bil. Människor kan stryka med utan att vi behöver få tårar i ögonen - men en hund? Nej, stackars jycke! Yvig päls och stora (hund-) ögon väcker genast vår empatiska sida. Hade budskapet gått fram om berättelsen hade handlat om en människa? Förmodligen hade texten behövt vara längre för att fånga samma känslor. En människas liv är ju något mer komplext än en hunds och dess längtan sträcker sig oftast längre än till att höra husse vissla efter en. Hade budskapet gått fram om det varit ett annat djur? En katt t ex? Troligtvis inte då katter är mer självständiga än hundar. Katter och hundar är ju våra vanligaste husdjur både nu och vid sekelskiftet, ett annat djur hade förmodligen känts lite för främmande. Exempelvis en hönas liv har vi för lite insikt om och däggdjur som normalt lever vilt har vi också svårt att se i en situation där bristen på medmänsklighet (eller medhundlighet) skulle vara ett f...