Albert Camus

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Albert Camus föddes 1913 och avled i en bilolycka 1960. Camus är född och uppväxt i Algeriet. Efter utfärdade filosofistudier vid universitetet i Alger flyttade han till Paris strax innan andra världskriget. Vid tiden för det franska sammanbrottet anslöt han sig till den franska motståndsrörelsen, där han medverkade i den illegala tidningen Combat.
Camus hade från början sympatier med kommunisterna, men av förklarliga själ bröt han med dem och kämpade istället för en humanistisk och demokratisk socialism.
I ett par tidiga essäsamlingar visade Camus upp en ganska ljus livssyn. Detta ändrades dock vid tiden runt 40-talets början, i samband med en svår sjukdom. Även de dystra omständigheterna kring honom och omvärlden på den tiden påverkade honom. I Frankrike var han, tillsammans med bl. a de Beauvoir och Sartre, existentialismens främsta företrädare.

Huvudfrågan i Camus filosofi är tanken om absurditeten och meningslösheten i tillvaron. Denna tanke grundar sig på problematiken i hur man ska handla när man varken tror på Gud eller förnuftets makt. Alltså, hur handlar man i en värld som är främmande?
Med tanke på hans värderingar om en gudlös tillvaro kan man tro att Camus var en ren nihilist i stil med Nietzsche, som menade att ”Fruktansvärd är människans tillvaro och helt utan mening”. Detta är dock inte helt korrekt. Camus företrädde istället en mer optimistisk nihilism, den så kallade tappra nihilismen. Han menade att människan måste vakna upp och bryta sig ur det meningslösa mönster vi lever i. Det är därför väldigt viktigt med kraftig förändring. Livet kan få mening genom upproret; kampen för mänsklig värdighet. Denna tankegång ges uttryck i människans revolt, där han på så sätt betonar humanismen. Vidare ansåg han att om man tänker sig ett liv efter detta kan sökandet efter meningen med livet tonas ned. Det vill säga; ”Evighetsperspektiven fördunklar livets betydelse”.

Albert Camus filosofiska värderingar kom främst till uttryck genom skönlitterära romaner. Till de framträdande hör bland annat L’etranger (Främlingen) och Le mythe de Sisyphe (Myten om Sisyfos), båda från 1942.

Främlingen börjar med att huvudpersonen Mersault får reda på sin mors död, som avlidit vid ett ålderdomshem. Mersault blir inte särskilt berörd över det skedda, utan fortsätter leva livet som vanligt. Bland annat gör han ett badbesök vid stranden dagen efter begravningen, samtidigt som han inleder ett mycket romantiskt förhållande med en vacker kvinna.
Tillslut blir han åtalad och förd till rättegång, efter att mördat en arab som ett led i några slumpmässiga händelser. Vid rättegången blir han betraktad som en mycket känslokall, närmast omänsklig varelse som verkar sakna det mesta som har med mänskliga relationer att göra. Boken vill på detta vis föröka belysa tanken att de handlingar vi utför i våra liv egentligen saknar något riktigt värde. Helt enkelt absurditeten och främlingskapet i tillvaron.

I Myten om Sisyfos utvecklar han denna tankegång. Den handlar om den hopplösa kampen mot meningslösheten själv och om det absurda i motsättningen mellan de mänskliga kraven, och om en värld som tiger mot all förnuft. Sisyfos var den grekiske guden som blev bestraffad att rulla upp en sten uppför ett berg varpå stenen rullade ner när den nått toppen. På så sätt fick Sisyfos börja om igen. Camus Sisyfosmyt är dock mer som ett ljus i 40-talets krigsvärld. Detta kan förklaras med att han, som tidigare beskrivits, försöker få fram det absurda genom att lägga över livets mening på själva den mänskliga strävan.

Som et...