Rus

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Rus är en modern tolkning av Strindbergs original pjäs från slutet av 1800:talet. Pjäsen tar upp känslan av ett rus, efter stor framgång. Hur ens handlingar och val mitt uppe i ruset, påverkar ens liv, ens vardag och relationer. Pjäsen menar på, nästan försvarar, att människan gör vissa val, och måste få göra dem. Man kan inte tvinga någon att vara ”normal”, detta leder bara till ett ursinnigt, makabert uppbrott från vardagen. Detta sker för Maurice, pjäsens huvudperson. Han är en hårt arbetande författare, med sambo och litet barn. När han får chansen att åka till Paris och sätta upp sin nya pjäs, så hoppar han på tåget direkt. Sambon och barnet stannar i Sverige, medan Maurice söker efter framgången. Och han finner den också, pjäsen blir en stor succé och Maurice blir något av en känd person.

Han blir frestad av en kvinna, flickvännen till sin nära vän Adolphe. Hennes namn är Henriette, och det som lockar Maurice är hennes mörka sidor, hennes fräckhet och orädsla. Hon talar öppet om döden och hon är lössläppt rent sexuellt. Allt detta är nytt för Maurice, som är van vid den blyga och tillbakadragna Cathérine, som han hittills delat livet med.

Ruset och nykärleken leder till dumheter och yppanden av outtalade tankar. Nyfikna öron lyssnar på samtalen, och när Maurice dotter hittas död leds misstankarna till honom. Han blir fälld och fängslad, kärleken överger och samhället dömer. Hans pjäs läggs ned och all lycka är som bortblåst. Maurices olycka är ett uttryck för att om man nöjer sig med något man igentligen inte fullt ut gillar, så ratar man detta lätt när framgången kommer över en och man inser att man kanske kan skaffa sig något bättre. Sensmoralen är att man ska aldrig ”byta ner sig”, bara för att man inte tror att någon annat skulle välja en själv. Då skall man hellre avstå helt. Annars lurar man både sig själv och sin partner. Detta är ett tydligt inslag och budskap i pjäsen.
När han sedan släpps framkommer det att dottern dött av ett vanligt förekommande virus, han blir rentvådd, men är ändå dömd. Hans flickvän, hans sambo, båda överger de honom och själv står han inför en ny uppsättning av den förut så populära pjäsen. Den blir ännu en gång en succé, men den här gången infinner sig inte ruset, han drar sig undan, ensam och misstrodd. Fortfarande stämplad och han börjar inse hur livet ser ut. Att så fort lyckan vänder, så står man där ensam, och alla de så förut uppmuntrande orden förbyts till anklagelser och avsky. Att man gör vissa val, men även vissa misstag.

Jag tycker att pjäsen, det lilla jag uppfattade, var väl spelad, kulissen var intressant, men också hämmande när det gällde att komma in i handlingen och glömma verkli...