Cirkus

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

2. Den moderna cirkusens företrädare

Så länge människan har levat har det funnits artister. I antikens konst avbildades ofta akrobater som utförde konster, och de äldsta spår som man har funnit i Norden är hällristningar. De första skriftliga källorna av underhållningsartister härstammar från Västeuropa på 800 – talet, och den gemensamma benämningen på dessa var på latin ioculares eller ioculatores. De blev väldigt populära, och alla språk fick sin egen version av det latinska namnet; franskan övergick till jongleur, tyskan till gaukler, och svenskan till gycklare. Konsterna som utfördes varierade stort; det fanns brottare, dansörer, lindansare, mimiker, eldslukare, trollkonstnärer m. fl., både ensamma och i grupper.

Den äldsta källa som hittats i Sverige är den s.k. lekareätten i Västgötaland på 1200 – talet. Den bestod huvudsakligen av musikartister, som underhöll folk med sin musik och sina upptåg. De var dock rättslösa, och aktades inte högt i det sociala livet. Det fanns också lekare (gycklare) som hade högre status; de som anlitades vid hoven. De flesta höll sig dock huvudsakligen till att visa sina konster på marknadsplatser, i städer och byar. Gycklarna uppträdde under bar himmel, och efteråt upptogs kollekt. De var alltså beroende av folkets välvilja och förmåga att skänka pengar. 1741 fastställdes ett förbud mot att fritt och obehindrat röra sig i landet, som inte bara skulle gälla för ”Häktmakare och Tråddragare med flere Landstrykare”, utan även för ”Savoyarer, Lindansare, Comoedianter med allehanda slags Gycklare och tiggare, samt andre för Riket onyttige och skadelige Utlänningar” . Landshövdingarna fick inte längre utfärda pass för dessa personer.

I oktober 1987 var det exakt 200 år sedan den första cirkusföreställningen uppfördes i Sverige, kanske också den första i Norden.
De som har utvecklat cirkuskonsten till vad den är idag är många, och jag har valt att endast räkna upp de jag anser viktigast och de som läsaren känner igen.


3. Personer och släkter
Vissa människor och släkter har påverkat cirkusens utveckling mer än andra, och vissa har blivit mer kända än andra. Några exempel på dem som varit de viktigaste genomdrivarna och de uppfinningsrikaste personerna följer här.
3. 1. Astley och ridkonsten

Många anser att engelsmannen Philip Astley var den som 1768 såg till att alla artister fick en gemensam plats att uppträda på; manegen. Det sägs att han var den moderna cirkusens skapare. Det finns också de som påstår att han var den förste att visa ridkonster offentligt, samt att kombinera dem med diverse akrobat- och clownnummer, alltså uppföra en cirkusföreställning i modern mening. Andra säger att det fanns människor före honom som utfört ryttarkonster, och att han bara var en av många i rad som ingick i cirkuskonstens utveckling. Redan 1758 visade Thomas Johnson ryttarkonster i London, och efter honom kom Thomas Price. Han uppträdde i ryttarkonster runtom i England, och 1767 började han ge föreställningar i London. Man hade upptäckt att man med hjälp av centrifugalkraften kunde utföra svåra balanskonster stående på hästryggen samtidigt som den sprang i cirkel.

Man kan ändå kalla Philip Astley ”The Father of Cirkus”, då han utvecklade vad andra hade påbörjat. Genom honom blev föreställningarna mer genomarbetade och skickliga, och han lade på så sätt grunden till en konstform som fortfarande existerar. Från början gav Astley sina uppvisningar under bar himmel, men han lät uppföra en byggnad som han 1779 började använda för sina föreställningar. Han kallade den för Astleys Amfiteater, för på den tiden fanns det i London flera olika lokaler för allmänna nöjen som kallades just amfiteatrar.

En man vid namn Charles Dibdin ville göra den nya underhållningsformen ”klassisk och elegant”. De cirkusartister som fanns var okultiverade, och publiken inte mycket bättre den. Dibdin ansåg att bästa sättet att höja cirkusens status var att kombinera den med andra föreställningar, såsom tornerspel. Han slog sig samman med en konkurrent till Astley, Charles Hughes, som stod för ryttarkonsterna. Byggnaden de använde för sina föreställningar kallade de ”The Royal Circus”. Den blev inte långlivad, men namnet levde kvar, jorden runt. Precis som benämningen på gycklare fick varje språk sin egen version av ordet circus; cirque, Zirkus, cirkus …

3. 2. Price

Engelsmannen Peter Price var den förste som gav cirkusföreställningar i Sverige (Stockholm), i oktober 1787. Gustav III var Sveriges kung vid denna tid, och han var även nöjeschef. Under hans tid som regent blomstrade kulturlivet, bl.a. grundade han Operan och Dramaten, instiftade Svenska Akademien, och han ansåg att svenskarna behövde omväxling från avrättningar och eldsvådor.

Price hade två gånger försökt att få den danske kungens medgivande att ge föreställningar i Danmark, men fått avslag båda gångerna. I Sverige var det en helt annan inställning, och Price fick sitt tillstånd. Det började lite tveksamt, då oktobervädret inte var det bästa. Man var tvungen att ställa in flertalet uppvisningar, men det hela bättrades på något då man lät täcka ridbanan med segelduk.

De visade inte bara ryttarkonster, utan även Herkules styrka, och Madame Price
uppvisade ”åtskilliga balanseringar på ståltråd”. Föreställningarna varierade från gång till gång. Truppen gjorde succé redan från början, och det hölls bl.a. extraföreställningar för hovet.
James och Peter Price var bröder, och de uppträdde båda två inom samma cirkus. Man vet inte mycket om deras härkomst, men Peter Price ska ha avlidit kort efter det att bröderna gick skilda vägar, någon som ägde rum kort tid efter Sverigevistelsen.

James Price och hans hustru Hanne hade två döttrar som båda två uppträdde med cirkusen i låg ålder. Den äldsta dottern, Louise, dansade redan vid fyra års ålder på en späd lina. Man ändrade t.o.m. starttiden för föreställningens början, från klockan 6 till 5, i anseende dertil at de små Barnen efter den tiden ej äro så muntra att wisa sina skickeligheter .

Efter det att James Price hade avlidit fortsatte hans barn, nu fyra söner och tre döttrar, alla inom cirkusen. De blev lindansare, akrobater och pantomimiker. James och Hanne hade till sist slagit sig ned i Danmark, och än idag finns det berömda efterkommande av namnet Price inom den danska cirkusen, teatern och musiken.


3. 3. Bergman

Claes Eduard Bergman var den förste svenskfödde cirkusdirektören. Han var inte bara känd i Svrige utan även i Norge och Danmark, och hans företag Cirkus Bergman var ett av Nordens ledande företag i mitten av 1890-talet.

Han var inte född i en cirkusfamilj, utan började sin cirkuskarriär som elev i ett akrobatsällskap. Han arbetade också hos ett konstridarsällskap, och under dessa år lärde han sig många saker som är bra för en cirkusartist att kunna. Han lärde sig bl.a. kasta kniv, akrobatik, dressera djur och böja kroppen på olika sätt. På cirkusspråk kallas en sådan vig människa ”kontorsionist”. Han gifte sig med en danska, Lina, och de två reste runt i Norden och hade uppvisningar både under bar himmel och hos olika nöjesföretag. Lina fick stå framför en trätavla medan Claes kastade knivar som fastnade runt hennes kropp. Claes Bergman reste också runt i Sverige med apor och hundar som förevisade konster, och han kallade uppvisningen för C. Bergmans Hund- och Ap-Teater .

Under 1890 – talet var det ryttarkonster som dominerade cirkusföreställningarna. Även om akrobat- och clownnummer också förekom så var de inte alls lika vanliga som idag. Pantomimer och brottningsmatcher var inte heller de ovanliga, och det fanns annat som lockade publik. Det berättas om en man, Herman Zeitung, som reste från Wien till Paris sittande i en packlåda. Han medverkade i Cirkus Bergman, dit han kom direkt i sin låda. En annan lite speciell artist som arbetade på Cirkus Bergman var Kapten Vetrio. Han hade vad man kallade ”järnmage” och åt alltifrån fotogen, stenkol, glas, porslin och t.o.m. en bit av en sko.

Om det till en början gick bra för Cirkus Bergman, så gick det desto sämre då den cirkusbyggnad de för tillfället inkvarterat sig i började brinna. Cirkus Bergman förlorade mängder av instrument, rekvisita och kostymer. De hade vid den här tiden också samlat på sig en hel del skulder, och allteftersom tiden gick kunde Claes Bergman inte längre betala sina artister, vilka lämnade cirkusen. 1903 blev Cirkus Bergmans sista säsong.


3. 4. Elvira Madigan

Cirkusvärldens kanske mest kända artist är Elvira Madigan. Hon blev berömd över hela världen efter sin död. Hon hette egentligen Hedvig Antoinette Isabella Eleonora Jensen och hennes mor, Laura Olsen, var den som tog med henne in i cirkusvärlden. Hon hängde ihop med en man vid namn John Madigan, och de båda utförde konster på hästryggen. Elvira hade även en bror, som hennes mor gav som fosterbarn till tidigare nämnda cirkusdirektör Claes Bergman, vilken gav sonen namnet Oscar Bergman. Till en början arbetade Elvira, John Madigan och hennes mor för Cirque François Loisset, men den fick ett hastigt slut då François Loisset, cirkusdirektören, avled. Elvira, John och Laura startade efter ett tag en egen liten cirkus, Cirkus Madigan, där Elvira 11 år gammal dansade på lina.

På scenen Plænen på Tivoli i Köpenhamn uppträdde Elvira tillsammans med en flicka som man sade var henne syster. Flickan hette Gisella och var i själva verket född i Wien, och då Elviras mor och John sökte en lärflicka för ett linnummer, följde Gisella med. De kallades ”Luftens döttrar”, och gjorde stor succé.

Den danske kungen Kristian IX blev så förtjust i flickorna att han belönade dem med varsitt guldkors, något Cirkus Madigan utnyttjade i sin reklam. De bytte namn och fr.o.m. nu hette de John Madigans Cirkus Varieté.

I september 1887 lämnade Gisella cirkusen för att gifta sig, och det övriga sällskapet hade premiär i Sverige.

Elvira var en mycket vacker och begåvad cirkusartist, hon kunde dansa på lina, spela piano och tala flera språk flytande. Föreställningens stjärna kallade man henne.

Anledningen till att Elvira blev så pass berömd som hon faktiskt blev efter sin död var officeren Sixten Sparre. Han drogs till teater- och cirkusfolk, och tjusades av deras fria och obundna liv. När Cirkus Madigan besökte Kristianstad kom han till cirkusen varje kväll, och sade sig vara oerhört intresserad av cirkuskonsten. Vid den här tiden började det gå dåligt för cirkusen, p.g.a. dåligt väder och missräkningar på väntade inkomster fick de knappt ihop pengar så att de kunde ta sig vidare från stad till stad. Dock kom de till Växjö och Alvesta, och det var kanske inte så konstigt att ingen till en början upptäckte att Elvira brevväxlade med Sixten Sparre.

När sällskapet hade rest från Sundsvall till Härnösand, publicerade Sundsvalls Tidning en stor artikel med rubriken ”En Sundsvallsroman”. Däri berättades att cirkusens stjärna, Elvira Madigan, hade rymt. Man påstod att hon hade träffat en officer och livligt brevväxlat med honom utan att John och Laura Madigan hade vetat om det. Man påstod också att hon hade lämnat ett avskedsbrev till modern i vilket hon hade skrivit att om de inte hörde av henne på 14 dagar borde de anse henne som död .

Efter denna nyhet menade en del att det var ett påhitt av paret Madigan för att få publicitet, medan andra sedan länge visste hur det stod till.

Det var en liten flicka och hennes mor som hittade det döda paret, liggande under ett par stora bokträd, med ett paraply uppspänt över sig. Det finns olika påståenden om hur de avlidit, men det vanligaste är att Sixten sköt ihjäl både sig själv och Elvira. De begravdes sida vid sida på Landets kyrkogård på Tåsinge.

4. Platser

För att över huvud taget kunna visa upp cirkuskonster behövs en plats eller lokal att göra det på. Det finns både artister som jobbat utomhus, och de som jobbat inomhus. Nuförtiden har cirkusen ofta själv med sig ett cirkustält, men förr i tiden fanns det bestämda och fasta platser på vilka artisterna uppträdde.

4. 1. Cirkus Olympia

Cirkus Olympia är ett namn som låter bekant för de flesta. Detta är en byggnad som ligger på Karlavägen i Stockholm. Från början var den inte så populär bland folket, då den låg för avsides från stadskärnan. Från att ha varit en modern cirkusbyggnad gick den till att bli en plats för industri- och hantverksutställningar.

Detta ändrades 1897 då Bernhard H. Jacobsen blev ny ägare till huset. Han var dansk, och hade sen tidigare övertagit en cirkusbyggnad i Norge, Kristiania Tivoli. Nu blev Olympia åter igen en plats för cirkuskonster, och de första att ta byggnaden i besittning var William Caspar och hans Cirque du Nord.

1903 hyrdes Olympia ut till teaterdirektören Albert Ranft som förvandlade den till Östermalmsteatern. Detta innebar dock inte att Jacobsen hade gett upp sina cirkusplaner, han försökte nu istället bilda en cirkustrust för de nordiska länderna. Detta innebar att en stor trupp bestående av balett och hästuppvisningar skulle spela i de nordiska huvudstädernas cirkusbyggnader. Tyvärr misslyckades denna plan, och Olympia växlade åter mellan att vara lokal för dans, varieté och teater. 1913 brann byggnaden ner till grunden, och då Jacobsen bad att få bygga en ny nöjesanordning på samma plats avslogs hans begäran. Efter det försvann han från strålkastarljuset.

4. 2. Djurgårdscirkus

En annan byggnad som användes som cirkuslokal var Djurgårdscirkus. När Olympia hade brunnit ner övertog Djurgårdscirkusen rollen som Stockholms stora cirkustillhåll. Innan hade byggnaden bl.a. använts för teater, revy, varieté, balett, dans m.m. Efter att huset donerats till Skansen 1955, användes det för cirkusuppvisningar i bara två år innan det blev TV-studio. Några år senare ville Skansen bygga om huset till akvarium och planetarium, men en rad skådespelare och andra välkända figurer satte sig emot detta, och 1983 beslutade Länsstyrelsen i Stockholms län att förklara Djurgårdscirkusen som byggnadsminne. Detta innebar att byggnaden inte får rivas, byggas om till det yttre eller ändras på något annat sätt. Fem år senare sålde Skansen huset till arkitekten Mischa Borowski, som lät restaurera byggnaden så att den kan användas för cirkus, konferenser, teater, konserter m.m. Cirkusverandan öppnades i början av nittiotalet som Cirkus Café, och 1992 fyllde Djurgårdscirkusen 100 år.


5. Dagens cirkusverksamhet i Sverige

Många tror idag att cirkusen är på väg att försvinna, men det finns mycket som talar för motsatsen. I början av 90 – talet var det fler företag än på länge som turnerade, och under och efter andra världskriget fanns det gott om cirkusar i Sverige. De fick dock svårt att konkurrera med televisionen när den kom på 50 – talet.

De namn vi känner igen idag, som har cirkustraditionen långt tillbaka i släkten, är Bronett (Cirkus Scott), Johansson (Cirkus Scala) och Rhodin (Cirkus Brazil Jack). Cirkus Olympia är en annan berömd cirkus, som är hemmahörande i Småland. Det finns också en ”systercirkus” till Rhodins Brazil Jack; Cirkus Lillebil Rhodin. Cirkus Elvira brukar kallas ”Norrland egen cirkus”, och den har sin fasta punkt i Sundsvall. Andra cirkusar värda att nämnas är Cirkus Skratt, Cirkus Maximum, Cirkus Mustang m.fl.

Det finns idag också mängder av barn- och ungdomsgrupper som tränar cirkuskonster såsom akrobatik, lindans, jonglering, konstcykling m.m., och detta är inte något som bara förekommer i Sverige. Man brukar tala om rörelsen ”New Circus” som finns över hela världen. En sådan grupp är Ludvika Minicirkus som bl.a. har turnerat i USA och Kina.

Det finns även en s.k. ”Cirkusakademi”, som instiftades i Djurgårdscirkusens byggnad. Akademien vill bevara cirkus som en i Sverige allmänt erkänd konstart, sprida kännedom om cirkuskonsten samt främja intresset för denna konstart . Den ger bl.a. ut en tidskrift; Cirkulära Notiser.

För att det ska bli enklare för cirkusar att hävda sig mot dagens konkurrerande TV, stereo, bio osv. har man försökt förbättra villkoren för dem. Detta bl.a. genom att man har reglerat cirkusföreställningar på samma sätt som teaterföreställningar, konserter och filmvisningar, vilka betraktas som grundlagsskyddade sammankomster för framförande av konstnärliga verk . Detta medför att de beläggs med lägre avgifter och färre tillståndstvång.


6. Egna tankar och reflektioner

Efter att ha läst en hel del om cirkus och dess historia inser jag hur svårt det måste ha varit att gå runt. Förr i tiden var det brist på pengar och bra platser att uppträda på; ofta var man helt beroende av väder och vind, och människor intresse av att gå på cirkus. Idag får man visserligen bidrag av staten för att kunna driva en cirkus, men medan vissa problem har försvunnit har det dykt upp nya. Nu måste man hävda sig och armbåga sig fram i en värld av television och andra nöjsamma sysselsättningar. Det gäller att hela tiden vara ett strå vassare, och även om cirkus är en ganska speciellt i sin genre vad det gäller underhållning, så är konkurrensen stenhård.

6. 1. Problemet

Vad är då problemet, som jag har uppfattat det? Jag tycker det är synd att det ska vara så svårt för cirkusen att gå framåt, att få så pass stor behållning av att vara igång att det är värt det. Inte längre är det folk som rymmer med cirkusen som har kommit till staden, det hör till historien. Därför kan det också vara svårt att locka folk till cirkusen, annat än som publik. Att få människor att själva vilja börja med cirkuskonster, det tror jag är svårt om de inte är födda i en cirkusfamilj. Ofta har barnens föräldrar båda två rötter inom cirkusen, och är på så sätt ”fast” i ett mönster, i ett ekorrhjul om man så vill.

6. 2. Orsaker

Anledningen till att cirkusen har fått svårare att slå sig fram är ju som tidigare nämnt alla de nya företeelser som man kan sysselsätta sig med nuförtiden. Det är inte många som har tid eller ork eller lust att gå iväg till ett tält någonstans på ett öppet fält, för att titta på översminkade män som snubblar på bananskal, eller hästar som springer runt i manegen och ställer sig på bakbenen. Och, egentligen, varför skulle man göra det, när man kan se det på TV? Och där har vi den största boven i dramat; TV: n. Allting som händer ute i världen och i hemmatrakterna kan vi se på TV, och det är ju så mycket enklare att sätta sig i sin sköna soffa och trycka på en knapp och själv välja vad man vill se, än att sitta på en träbänk i ett kallt tält med hög musik och samma underhållning som hemma. Dessutom finns det idag större utbud på teater och konserter än vad det gjorde förr.

En annan orsak tror jag är att cirkusen är ”flyttbar”, föränderlig. Den stannar inte kvar på samma plats mer än 2-3 dagar, och det kan vara svårt att passa in just de 2 dagar vart 5: e år som den råkar komma till just ens egen stad. Det är inte heller enkelt att göra reklam för cirkus, att nå ut till människor. Alla har vi väl sett de kartonger som sitter runt varannan lyktstolpe i staden när cirkusen har kommit, men annonseras det egentligen någon annan stans?

En tredje orsak kan vara att människan idag ifrågasätter precis allting. ”Är det verkligen bra för djuren att åka i trånga släpvagnar hela livet, har de det verkligen bra när de står fastke...