Ett ufo gör entré

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det finns få böcker man kan läsa flera gånger, och varje gång upptäcka nya händelser och nya nyanser i. Ett ufo gör entré är en sådan bok, och när jag läste den för fjärde gången kändes det precis som om jag aldrig hade läst den förut.

Författaren Jonas Gardell är känd i hela Sverige som en offentlig personlighet, både som författare, komiker och inte minst en "bögikon", eftersom han öppet har ingått partnerskap med den välkände Mark Levengood.

Ett ufo gör entré är en fortsättning på En komikers uppväxt, och huvudpersonen Juha Lindström har nu kommit 70-80-talets tonår. Innan gällde det att passa in och vara som alla andra, nu gäller det att vara sig själv, ha en egen stil, samtidigt som man ska vara som alla andra. Livet är en som en teaterföreställning, och de som inte lyckas roffa åt sig huvudrollen får kämpa för de bästa statistrollerna.

Boken är uppdelad i många små kapitel; ibland är ett kapitel bara en rad, ibland ett tiotal sidor. Gardell har valt att inte numrera sina rubriker, utan jag tror snarare att han använder sig av dem för att ge läsaren en chans att hämta luft mellan de olika tankegångarna. För tankegångar finns det gott om, man får följa med på en rundtur i Juhas hjärna, och även om boken inte är skriven i jagform, tvivlar jag inte en sekund på att den är självbiografisk. Det är så mycket mänsklighet i boken, så mycket känsla och kunskap om de ämnen som berörs, att det omöjligt kan vara påhittat.

Juha har alltid haft rollen som classens clown, men när de har börjat på högstadiet är det inte längre någom som skrattar åt honom, de tycker istället att han är löjlig och barnslig. Trots detta kämpar han förtvivlat för att hitta på nya sätt att få dem att skratta, för det är det enda sätt de har accepterat honom på tidigare.

Hans bästa vän Jenny är klassens tönt. De skriker "mjällbrud" och "äckel" efter henne, för att hennes pappa tvingar henne att ha ett "fult hårspänne i sitt fettiga hår", och för att hennes familj inte har tillräckligt mycket pengar för att köpa de senaste kläderna. Hennes enda vän förutom Juha är en kille som heter Thomas, som är den manliga motsvarigheten till Jenny. Thomas bor allra längts bort i samhället Sävbyholm, och där bor han med sin pinsamma mamma som bryter på tyska. Hon syr fula kläder till honom som hans "klasskamrater" hånar honom för. Alla hånar dem, även Juha ibland, när han tvingas välja sida och föredrar att hänga med det "tuffa" gänget.

Juha i sin tur är ganska vanlig, han ser vanlig ut och är inget särskilt. Han bor med sina föräldrar och sin lillasyster i ett vanligt radhus, granne med Jenny, och han anstränger sig hårt för att passa in. Hans mamma ger honom pengar mot löftet att han inte ska röka, och för de pengarna köper han cigaretter som han bjuder klassens två "tuffaste" tjejer, Pia och Eva-Lena på, och om han får tillfälle tar han sprit hemifrån och ger till dem. Han mutar dem mot att de ska prata med honom, se honom, acceptera honom. Han mutar till sig "innanförskap".

Boken omfattar 3-4 år skulle jag tro, från det att de slutar mellanstadiet till det att de börjar gymnasiet, och det man får följa är en helt vanlig tonårstid. Att kastas mellan hopplöshet och förtvivlan, att slitas mellan gamla och nya vänner, att sitta framför spegeln och stirra på sig själv i ett fåfängt försök att förstå vem man är; allt finns med. Första fyllan, att röka för att det är "tufft", att skryta med att man har haft sex fastän man är en vanlig rädd liten oskuld. Även fast jag själv fortfarande är tonåring, och även om inte allt stämde in exakt på mig, så känns det som om Gardell har skrivit av mitt liv nästan rakt upp och ner.

Händelserna är många men sparsamt beskrivna, istället delges man Juhas tankar och känslor, och ett återkommande inslag är bipersonernas tankar. Man får ta del av hur Pia slutar äta mat och bara äter knäckebröd för att komma i en mindre storlek i jeans, hur Jenny känner när hon vågar sig iväg till frisören för att klippa sig för första gången, hur Thomas mår när hans mamma tvingat alla i klassen att komma på ett kalas som blir till ett fiasko. En röd tråd i allas tankegångar är rädsla. Alla är de rädda för någonting, rädda för att inte accepteras. Alla vill så gärna tillhöra toppskiktet, och de bryr sig inte riktigt om vem de trampar på på vägen upp.

Vad gäller fysiska beskrivningar av såväl människor som natur kan jag inte riktigt svara på om Gardell använder dem flitigt.När jag läser böcker föredrar jag dialoger och snabba tankeövergångar, och hoppar omedvetet och medvetet över skildringar av det fysiska slaget. Han beskriver visserligen Sävbyholm och hur man "ska" se ut för att passa in, men annars tror jag att läsaren får tänka själv.

Dialoger förekommer, men vanligast är monologer. Som sagt är romanen inte skriven i jagform, men jag får ändå uppfattningen att Gardell vet exakt vad han skriver om. Man skulle kunna skriva om den till jagform, och skillnaden skulle inte märkas. Så pass välskriven är den.

Jag personligen har ofta svårt att se budskap i böcker, jag vill gärna tro att författarna har skrivit för att människor ska ta till sig, känna igen sig, tänka "ja, men precis sådär var det ju!". Ett ufo gör entré är nog den bästa bok jag någonsin läst, men jag rekommenderar den som tänkt läsa den att först läsa En komikers uppväxt, för att få en kronologisk ordning på berättelsen om Juha. Det är bara 2 år sedan boken gavs ut, och jag hoppas och väntar på ännu en fortsättning.

Jag måste också uppmärksamma Gardells språkbruk; han utelämnar onödiga och överflödiga ord, och skriver med en sådan precision, och med sådana enkla ord att det nästan svider i mig av avundssjuka. Ibland är det som om han får plats med ett helt kapitel i en enda mening, och en anledning till att jag läser boken gång på gång är just detta. Han kan uttrycka sig med få ord, men också med flera. Han har ett otroligt fint sätt att hantera språket, utan att krångla till det, och jag tänkte ge några exempel på det här:

Det är som om han har slungat ut sig själv som en fråga, och nu får han förslag till svar tillbaka.

Den som sklickligt låtsas skiljer inte handlingen från gesten. Från utsidan kan man ...