René Descartes

9 röster
27130 visningar
uppladdat: 2003-05-11
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Med René Descartes inleddes "Den nya filosofin", och han kan anses vara en av rationalismens "grundare". Han var inte bara filosof, utan även matematiker, och levde i 1600 - talets Frankrike.

Att vara rationalist innebär att man tror att kunskap är medfödd, att den framstår genom tänkandet. Man behöver alltså inte undersöka den för att veta att den är sann, som rationalisternas "motsatser" empiristerna menar. Man vet att den är sann redan innan man har undersökt den.

Descartes anser att människan är den enda varelse som har en kropp och en själ, djur och andra levande ting är bara komplicerade maskiner som saknar själ. Kroppen och själen är självständiga, och de kan existera utan varandra. De kommunicerar inte med hjärna och hjärta, som många andra tror, utan genom den s.k. "tallkottkörteln" som sitter mellan de båda hjärnhalvorna. Denna teori säger dock emot sig själv på en punkt; Descartes menar att kroppen styrs av mekaniska och förutbestämda rörelser, men han kan inte helt förklara hur det kommer sig att själen känner "sorg" när kroppen känner ett fysiskt behov, såsom törst. Hans teori går ju ut på att kroppen och själen är skilda åt, oberoende av varandra. Hur kan då själen reagera på kroppens fysiska känslor? Han försöker förklara detta genom att säga att kroppen och själen är som två ur, ställda att gå parallellt. Känner kroppsuret törst, då känner själsuret sorg. De är fortfarande varsin del, men är inställda på att samverka på vissa plan. Men med denna förklaring uppkommer ännu ett problem; om kroppen är styrd av mekaniska och förutbestämda rörelser, och själen måste styras efter "kroppsuret", då är väl själen indirekt också styrd av dessa rörelser? Detta problem kan i sin tur förklaras genom den s.k. "dubbelaspektteorin", som innebär man ser världen som en enhet som kan betraktas från två aspekter. Den ena aspekten kan kallas för den materiella aspekten, den som ses med en tanke eller känsla. Den andra, medvetandeaspekten, innebär att världen kan beskrivas i upplevelsetermer, exempelvis "Jag kände mig trött", eller "Jag såg ett barn". De båda aspekterna är olika bra att använda vid olika tillfällen.

René Descartes sökte efter den säkra kunskapen, det man kunde veta med absolut säkerhet. Därmed tvivlade han också på allt som var möjligt att tvivla på. Våra sinnen kan bedra oss, eftersom de misstolkar verkligheten. Även matematiska resonemang kan vara felaktiga. Han tvivlade på allt utom själva tvivlandet, och slutligen kom han fram till något han inte kunde tvivla på; "jag tänker, alltså finns jag" (lat. cogito ergo sum). Eftersom han hade förmågan att tvivla så tänkte han, vilket bevisade att han fanns. Detta var en fast princip, grunden till hans filosofi. Han konstruerade ett gudsbevis som innebar att eftersom han tvivlade var han ofullkomlig. Därmed måste det finnas något som är fullkomlig, för annars skulle han inte kunna veta innebörden av ofullkomlighet. Alltså måste Gud vara fullkomlig. René Descartes hade raserat sin världsbild genom att tvivla på allt (utom tvivlandet i sig), och nu kunde han börja bygga upp den med en fullkomlig Gud. Den som är fullkomlig saknar ingen positiv egenskap, och eftersom Gud är fullkomlig är han god och inte en bedragare. Gud har gett människan ett gott förnuft, och detta förnuft kan vi lita på. Vi kan se vad som är sant och falskt, vi kan skilja dröm från verklighet.

Han hade en dualistisk världsuppfattning, vilket innebar att hans tankesystem var uppbyggt av två delar ställda mot varandra; kroppen och själen. Kroppen är rörlig och delbar och rörlig, medan själen är odelbar. Själen upptar inte heller någon plats, men det gör kroppen.

Åter igen säger han emot sig själv, om man får tro de källor jag har använt mig av. Han menar nämligen att vi inte kan skilja på dröm och verklighet, då det inte finns några säkra tecken på vad som skiljer dem åt. Tidigare har jag nämnt att han anser att Gud är god och har gett oss ett förnuft som vi kan lita på. Jag är inte säker på hur jag ska förhålla mig till dessa olika versioner, eftersom båda har bra resonemang. Kanske var den senare versionen från tiden innan han "kom på" att han finns för att han tänker, en del i hans tvivlande? Det verkar troligt, att han senare insåg att det tecken som skiljer dröm och verklighet åt helt enkelt är det att den fullkomlige Gud gett oss ett förnuft, och därmed kan vi lita på det. Utan tecken.

Ordet substans utgör tillsammans med attribut och modus de tre delarna i Descartes metafysik. Han menar substansen är ett ting som inte beror på något annat ting för att kunna existera. Gud är den enda substansen, då han endast behöver sig själv för sin existens. Attributet är substansens väsen eller natur. Själens natur är tänkande, och kroppens är utsträckning. Attributet kan inte existera utan en substans. En påverkad eller modifierad substans kallas för modus. Allt annat än kroppens och själens attribut är modus.

Vilka blir då de politiska konsekvenserna av detta? Jo, Descartes tro på auktoriteter betvivlas då de ofta motsäger varandra och därmed säger emot sig själva som grupp. Detta medför att han i dagens samhälle inte skulle kunna ty sig till något parti eller någon enskild person, eftersom de förr eller senare säger emot varandra, enligt Descartes. Egentligen skulle han väl inte heller kunna leva i ett samhälle styrt av lagar, då de är författade av någon form av auktoritet? Det är väldigt svårt att spekulera i detta, då gränserna för vad som är en auktoritet och inte är väldigt luddiga. Om han inte tror på auktoriteter, skulle han då kunna tro på lagar författade av dem? Eller skulle han kunna tro på en skatteplan bestämd av ett visst parti? Skulle han över huvud taget gå med på att betala skatt? Det finns ju martyrer, och kanske skulle Descartes vägra så pass bestämt att han sattes i fängelse? Dessa är alla frågor på vilka det inte finns några säkra svar, men jag tycker att det är lite lustig att Descartes inte var mer aktiv motståndare än vad han var, med allt han tvivlade på. I alla fall innan han upptäckte att han kunde lita på sitt förnuft.

Eller kanske skulle han vara fundamentalist? Om han efter en tid insåg att Gud var fullkomlig och god, och att förnuftet var något han kunde lita på, då borde han väl lita blint på sina egna åsikter och värderingar, och tycka att andra hade fel? Borde han inte? Eller, varför fundamentalist? Han skulle kunna vara buddhist, moderat eller nazist, allt beroende på vad han ansåg var rätt. Han skulle i varje fall vara säker på sin sak, vad han än trodde på. Eller skulle han det? Han anser ju som sagt att förnuftet är helt pålitligt, men borde det då inte gälla alla människor, eftersom alla är skapade av Gud? Han skulle kanske vara som "de flesta andra"; ha en egen åsikt men samtidigt acceptera andras. Egentligen är Descartes väldigt normal, då han precis som de flesta andra av oss tror på vad vi själva ser och upplever, men samtidigt kan tro på och acceptera vad andra upplever. Jag känner att jag inte kommer fram till så mycket, det blir mest nya frågor och påståenden allteftersom.

Kanske kan man också säga att Descartes stärkte den kristna tron, genom sitt gudsbevis. Det är säkerligen ett antal människor som tyckt precis som honom, men kanske inte kunnat sätt ord på sina tankar. Om han då säger det uppenbara, då finns det människor som tror starkare, eftersom de är mer övertygade. Man kan påstå vad som helst, men det blir bara sant i betraktarens öron om man kan motivera det väl och övertyga sin lyssnare, vilket jag tror att han har gjort. Även om han inte tänkte för att fånga publik, utan för sin egen skull, så tror jag ändå att han fick många anhängare. Jag själv, t.ex. skulle mycket väl kunnat bli troende om jag hade levt i 1600 - talets Frankrike och inte varit så säker på min tro och min plats i livet och varför jag finns till. Idag är det kanske svårare, eftersom att den förklaringen till varför Gud existerar förmodligen skulle ses som gammalmodig och långsökt. Jag är dessvärre inte alltför insatt i den franska 1600-talsreligionen, vad man trodde på och inte, om man trodde på häxor osv., men vad jag personligen har fått för uppfattning så var de aningens mer "lättlurade" på den tiden, än vad människan är idag. Idag kan man inte längre tro på någonting villkorslöst, man måste ifrågasätta allt och vara uppmärksam hela tiden, så man inte blir lurad. Men om man då skulle mena att Descartes lurade sig själv med sitt gudsbevis, då kan jag inte göra annat än säga emot. Det var inget han kom på bara sådär, det låg mycket tänkande och en raserad värld bakom det hela. Och om man lurar sig själv genom att komma fram till något man tror fullt och fast på, något man kan bygga upp sin värld på igen - hur kan man då lura sig själv, på något endaste sätt? Inte heller vet jag om han publicerade sina tankar för omvärlden, eller om han höll dem för sig själv, men om han var lika känd då som han är idag så måste han ha varit en av de allra största påverkarna. Kanske var han rentav lite upprorisk, lite rebellisk med sina idéer? Folk kanske uppfattade honom som en drömmare, en flummig person med lustiga sätt att tänka på? Fast med tanke på att hans citat "Cogito ergo sum" har levt vidare till idag som en av det latinska språkets mest berömda fraser, torde han inte ha varit helt okänd i Frankrike vid den här tiden. Och eftersom han uppenbarligen behärskade latin kan han inte ha varit helt obekant i de "högre" kretsarna, då han verkar vara både bildad och intelligent.

Hans dualistiska världsuppfattning är kanske något mer modern; idag är det många människor som anser att själen och kroppen är två vitt skilda ting. Hans teori om att de kommunicerar via tallkottkört...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: René Descartes

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-11-28

    Bra skrivet.Både fakta och p

Källhänvisning

Inactive member [2003-05-11]   René Descartes
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2074 [2022-01-24]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×