Analys av en passage ur Aiskylos´ Agamemnon

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den föreliggande passagen, s. 38-45 i Hugo Gebers utgåva år 1929, utgör en scen i skådespelet. Scenen är enkel. Konstellationen utgörs av två talande: Klytaimestra och körledaren. Kören står tyst i bakgrunden, de är gamle män på rad. Scenanvisningarna placerar skådespelarna utanför borgens dörr, men det är en efterkonstruktion; Aiskylos gav inga sådana anvisningar. I hela skådespelet, som förvisso bara är en av Orestiens tre delar, uppenbarar sig blott fyra namngivna karaktärer. Dramats huvudfigurer är kungaparet Agamemnon och Klytaimestra, men i den föreliggande scenen har Agamemnon ännu inte anlänt.

Att bestämma Klytaimestras ålder är svårt för den som inte känner till mycket mer om henne än det som ges i Orestiens första del. Hon är mor till döttrarna Iphigeneia och Elektra och mor till sonen Orestes. Agamemnon blidkade Artemis genom att rycka sin dotter ur livet när hon fortfarande var jungfru. Iphigeneia var inte gift, men hon var gammal nog att behöva kallas för jungfru. Lågt gissat var jungfrun 15 år. Drottningen kunde inte fått sin dotter innan hon själv var i 15-årsåldern, och är alltså minst 30 år. Hon är dock tillräckligt viril för att i slutet av skådespelet dräpa både sin make och hans krigsbyte, den unga och sköna Kassandra. Agamemnon övermannade hon med list, men Kassandra var ung, och dubbelyxan tung. Aiskylos. Klytaimestra ges genom detta resonemang en ålder mellan 30 och 50 år. Det ska dock sägas att den tragiska släkthistoria som ligger som förlaga till Aiskylos. verk har drottningens älskare och maskopiförvant Aigistos som mördare.

Körenledaren öppnar scenen med en servil förfrågan om ett utlåtande från drottningen, vilket indikerar de maktförhållanden som råder mellan konversatörerna. Detta blir till en dialog med stikomytier, några snabba dist och respunt. Även då replikerna är korta avbryter de likväl aldrig varandra, och något sådant ska heller inte förekomma på något ställe i dramat. Klytaimestras övrigt repliker under den föreliggande passagen är betydligt längre — riktigt långa, som monologer. Körledarens repliker är av mer, i en dialog, förväntad längd. Det är svårt att utifrån texten utläsa med säkerhet var författaren tänkt sig pauser mellan repliker. Det är något som måste avgöras i en regissörs tolkning. Rekvisita och miljöbeskrivningar lyser med sin frånvaro. Den rekvisita som är given begränsar sig till purpurmattan, ett badkar, en yxa och några svärd.

Drottningen har en älskare i Aigistos, och han är kusin till Agamemnon. Aigistos har sett sin far och sina bröder mördas av Agamemnons far Atreus. Med detta i åtanke bör det stå klart att även Klytaimestra är förställd då hon i sin första replik högt bedyrar sin lycka över att maken är på väg hem. Hon yttrar också att hon vill vara säker på att nattens glada bud omsätts i en lika fröjdefull morgon. Ehuru hon mässar fröjd, viskar rösten inom henne just tvärt om. Utan att författaren uttryckligen berättar det framgår drottningens vankelmod inför makens återvändande. Det framfår också i hennes tal. När körledaren ger betygelser till Argos uttalar drottningen omdömet att körledaren har ett troget sinneslag. En dubbel mening kan ses då det också är sin egen trogna hållning hon försöker få säkerställd. Karaktären Klytaimestra är bred då hon inte klart visar sina avsikter — hon kan utvecklas åt vilket håll som helst, och publiken vet inte vart.

Inte heller körledaren — scenens andre karaktär — beskrivs explicit, men i dramat är den heller inte mer än en kommenterande, resonerande bifigur. Körens karaktär och ståndpunkt utvecklas, men den utvecklingen ligger utanför föreliggande scen.

Klytaimestra berättar eldsignalens väg från fiendeland och hela vägen till Grekland och hennes borg. Hennes ord är vackra allegorier, hon uttrycker sig mer omständligt än någon muntlig konversation tillåter. Språket i dramat är genomgående högt, och det för alla karaktärer. Det är stiltypiskt för antika dramer, som för den mesta övriga antika litteraturen. Redogörelsen för eldens väg är ett fritt stående avsnitt i scenen som skulle kunna strykas vid en uppsättning utan att det skulle förstöra fabelns kausalitet. Talet fyller ändock en funktion — att visa på drottningens bildning och att hon är värdig sitt kungarike.

Därefter begär körledaren att mer utförligt få berättat för sig hur historien löpt. Kanske vill Aiskylos, ad spectatores, låta väga spejarens introduktion till dramat mot drottningens rekapitulation av Ilions fall. Hennes majestät vädjar om barmhärtighet då hon undanber plundring av Ilion, och hon ser att fienden oundvikligen kommer att kräva vedergällning. Så kan i talet skymtas några alldeles centrala karakteristika; hämnden är ett ledmotiv i historien, och här beklagas den djupt av en karaktär som strax efteråt ska genomföra den värsta vedergällning, och dessutom ska verka påtagligt nöjd med den.

Körledaren håller en servil framtoning i vissa repliker, men långt ifrån alltid. Att förebrå en drottning för att eventuellt dragit för hastiga slutsatser eller ha glömt något visar inte på någon krypande hållning. Denna blasfemiska lek tillåter sig körledaren redan innan han blivit varse drottningens kärleksaffär. När affären senare uppdagats, när Klytaimestra gått från att vara en högt stående drottning till att bli en fallen kvinna, drar sig inte körledaren för någonting alls. Föreliggande passage är dock tagen ur dramats uppbyggande, stegrande del, och här visar körledaren drottningen respekt, spelad eller ej.

I den föreliggande scenen är den utomsceniska tiden ovidkommande, då inga av dramats stora händelser passerar under denna tid. I resten av dramat är dock tidskompression ett måste i en uppsättning. Agamemnons färd hem från Ilion, som ska ha varit extraordinärt omständlig, måste kortas till några minuter. Eldsignalen visar sig på kvällen eller natten, och Klytaimestra uttalar sig om följande morgon som om hon visste att Agamemnon ska komma hem då. I övrigt finns dock inga uppenbara anledningar till att tiden på scenen inte skulle kunna överensstämma med tiden i dramat, undantaget tanken att Agamemnon kanske inte nödvändigtvis går i badet det första h...