Candide av Voltaire

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Skrivet av Jan Nöstdahl
Skola: Skurups Folkhögskola

Candide Voltaire
Fabel:
Voltaire, François Marie Arouet de
1694-1778 författare utgivningsår 1992

Kort om handlingen :
Candide 1700-tals filosoflärjunge genomlever i huvudsak sitt liv genom ”orsak och verkan” Han bor i Westfalen Tyskland och är kär i fröken Cunigunda och hans liv styrs av åtrån till henne. Men för att få hennes kärlek råkar han ofrivilligt ut för omänskliga grymheter.

Mera om händelseförloppet:
Candides enkelhet ”gav” honom namnet Candide. Pangloos ”den store” nationalfilosofen också boende i slottet är hans läromästare och ledsagare i livet. När Cunigundas far tillika baron på slottet får vetskap om att Candide blivit kär i dottern med 22 anor sparkas han ut ur slottet och går olyckligt ovetande vilse i den vida världen. Han tror gott om alla levande varelser, och allt som händer i världen är tillfälligheter och har en ”orsak och verkan” som sedan har en naturlig filosofisk fysisk förklaring.
Candide blir på sin väg fängslad, torterad, sparkad, piskad, nästan ihjälslagen, dömd till döden, får bl a göra militärtjänst hos Bulgarerna, på sin vandring genom länder i och utanför Europa. Men hans enorma längtan efter Cunigunda ger honom dagligen hopp att överleva denna av mänsklig förnedring och ondhet. Och han genomlider och överlever alla helvetets kval för att till sist flera år i exil få tillbaka och äkta sin enda livs kärlek. Han är fattig, utmärglad, blir som tur är ofta omhändertagen av goda människor och till sist blir han den rikaste mannen i världen efter att ha besökt landet Eldorado, men ”orsak och verkan” gör att han vid slutet av historien återigen är nästan utfattig men vid liv. Han får till sist ett hus, en fru och filosofvänner att dryfta livets goda och onda med, och en trädgård i Propontis att odla grödor i. Filosoferna fortsatte att tala Och om, om inte fanns, skulle ni här inte äta citronsylt och pistascher sa Pangloos till Candide.
– Bra sagt svarade Candide, men vi måste odla vår trädgård.

Personer:
Candide är huvudperson och händelserna kring honom och Cunigunda och den store filosofen Pangloos genomsyrar historien. Cacambo är betjänt och trofast vän åt Candide. Han är vis och har talets gåva. Martin är en olycklig fattig man som med sin speciella religion inte tror på något gott i världen. Den gamla damen i berättelsen är dotter till Påven som genomlidit kval mer än någon annan.

Miljön:
Skildras i 1600-1700 tal och beskriver skepp och marker bebodda av sjörövare och krigande okänsliga människor som styr och ställer i oftast laglösa samhällen. Man behandlar människor som djur och intet av värde, världen verkar vara en mörk outhärdlig era utan tillstymmelse till godhet. Alla stjäl, rånar och bedrar, luras och trampar på alla för att tillgodose sina egna behov.

Författarens syfte :
Voltaire målar upp en möjlig samhällshistoria i mörkaste avgrund av tron på gott och ont och ger samtidigt religionen ett uttryck i de olika länderna genom filosofernas 1700 tals syn,om orsak och verkan. Människan är inte skapt för att vila. Arbete bevarar oss från, ledan, lasten, och behovet. Och om möjliga och omöjliga tilldragelser i vår värld om det moraliska onda och det fysiskt onda om nödvändighet och frihet..

Diposition:
Författaren skriver oerhört belevat och inlevelserikt. Voltaire är ordets mästare, om hans fantasi är integrerad i livets verkliga sanningar? förtäljer inte historien. Men för den tidens kunskap om livet och dess mänskliga sanningar av 1700-talsmoral tvivlar jag. Jag fascineras av hans väloljade verbala förmåga att klä in orden i förlösande handling, det finns flera skrivna stycken i prosan som är glädjande för läsaren att läsa. Inte utan att man tar till sig innehållet och hänförs i denna mästerliga ordbegåvning. Ett stycke jag vill referera till är när Voltaire skriver Cacambos tal till Öronmänniskorna.

-Mina herrar! ni tänker således äta en jesuit: Det är bra gjort, ty intet är mera berättigat än att behandla sina fiender på det viset; i själva verket bjuder oss naturrätten att döda vår nästa; och så handlar man också i hela världen; om vi inte begagnar oss av rättigheten att äta honom, beror det på att vi på annat sätt kan skaffa oss en god måltid; men ni har inte samma utvägar som vi. Utan tvivel är det bättre att uppäta sina fiender än att utlämna segerns byte åt korpar och kråkor; men ni skulle väl ej, mina herrar, ha lust att äta edra vänner; ni tror, att det är en jesuit, som ni skall sticka på spettet, och det är er försvarare: det är edra fienders fiende, som ni är i färd med att steka. Vad mig beträffar, är jag född i edert land; den herre ni ser framför er, är min husbonde, och långt ifrån att vara jesuit har han helt nyligen dödat en jesuit; han bär själv den dödades kläder; ni inser således, att ni misstagit er men för att få bekräftat vad jag sagt, kan ni ta hans klädnad och föra den till jesuitrikets närmsta gräns; gör er underrättade om, huruvida min herre inte har dödat en jesuitisk officer; ni behöver inte mycket tid för att göra detta; och ni kan alltid äta upp oss, om det befinnes, att jag ljugit.

Språk:
Voltaire har ett språk, om än gammalmodigt för oss läsare av 2000-talet så är...