Ondskan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Det var genom att hata farsan som man kunde blästra den bilden av blå eld till en liten gnistrande sten. Det krävde koncentration en tid i förväg. För att klara så mycket som 40 rapp måste man tänka på hatet mot farsan en lång stund” (s 21)

Erik är tretton år gammal och bär inom sig mer hat än vad en människa normalt känner totalt under hela sin livstid. Detta hat riktas mot samhället, mot ondskan, men mest mot sin far, en far som under årtal plågat Erik, psykiskt och fysiskt.
För mig, och säkert för många andra av mina medmänniskor, är det ofattbart hur man kan bemästra den smärtan som Erik utsätts för. Men som citatet berättar så är hatet så stort, hatet mot ondskan, hatet mot far.




- ”Sover du Pierre?
- Ja, nästan
- Jag ville bara säga att du är min kompis.
- Du är min kompis också, Erik. Du är den enda kompis jag haft på det här plugget”
(s 81)

Efter mycket bråk och strul i skolan i gänget där Erik är ledaren, blir Erik relegerad. Hans mor inser snabbt att hon måste ingripa och säljer en av de värdefulla tavlorna som hänger hemma på väggen och låter Erik börja på en välomtalad internatskola, Stjärnsberg.

Under resan till Stjärnsberg bestämmer sig Erik för att han har slagits för sista gången och nu kan han börja på nytt, ingen behöver veta vem han egentligen är och vad han gått igenom. Dock går inte allt enligt planerna, på skolan råder något som kallas ”kamratuppfostran” vilket i princip innebär att de äldre eleverna har rätt att beordra de yngre på skolan att göra diverse saker, städa rum, springa ärenden, putsa skor. Och då de inte lyder, straffa dem på de mest förnedrande och plågsamma vis.

Erik, som inte kan acceptera denna kamratuppfostran, med dess regler och lagar, diskuterar ofta och länge detta med sin rumskamrat och senare bästa vän Pierre. Tillsammans bollar de problemen fram och tillbaka, försöker hitta kryphål i reglerna, och kämpar tillsammans i kampen mot kamratuppfostran, mot pennalism, mot ondskan.

Att Pierre och Erik kommer så bra överens kan funderas över då de båda när de träffas har väldigt skilda uppväxter och intressen. P.g.a. krav ifrån föräldrar, och förmodligen även eget intresse har Pierre alltid studerat och läst mycket, därför är han mycket kunnig, intelligent och har stor studievana. Som person är Pierre lugn och tyst av sig, tack vare detta har han klarat sig ifrån några större incidenter med ”Rådisarna” (12 av de äldsta eleverna på skolan som valts ut till ett speciellt råd, som har som uppgift att agera som domstol)

Erik däremot, som haft en minst sagt stökig uppväxt, har när han kommer tills Stjärnsberg, ganska dåliga betyg, men efter ett antal ”lördagsöndagar” (kvarsittningar som delas ut av ”Rådet”) har han läst upp de flesta av dem. Erik har en fysiskt prestanda som är högre än de flestas på Stjärnsberg, han sticker ut både i friidrotten och i simningen. Detta, samt hans kritik mot kamratuppfostran leder till att han blir utsatt och välomdiskuterad av ”Rådet”




”Du har bara slagits en gång sen du kom hit och det var den där gången i rutan, är det inte konstigt egentligen? Men sen den gången har du inte höjt handen mot någon enda människa här. Och ändå har du nu kommit fram till ett läge där dom inte rör dig längre. Alltså besegrade du dumheten och våldet i alla fall, utan att slåss, därför att du använde din intelligens. Om du säger att det var hat, så måste man ju kalla det för ett intelligent hat, eftersom du inte använt våld” (s 240)

Citerat ur ett av Eriks och Pierres samtal en sen natt, som vanligt diskuterar de huruvida intelligensen kan användas för att övervinna ondskan, om våld kan övervinnas med list utan våld. Citatet symboliserar mycket av Pierres och Eriks tankesätt och mål.




”Stjärnsberg växte fram ur grönskan vid en sjöstrand. De flesta husen var vita med rött tegeltak; en stor eklund i centrum, grusgångar, kortklippta gräsmattor, rosenrabatter. De passerade en stor fotbollsplan och en simhall.” (s 57)

Skolans utseende lever upp till ryktet om att vara en skola för elever vars föräldrar har det lite bättre ställt ekonomiskt. Dock är mycket av detta bara ett skal, eleverna, åtminstone inte de yngre, lever inte i någon överdriven lyx, och skolan ger snarare intryck av en kal och skrämmande känsla än hemtrevlig och gemytlig.




Titeln ”Ondskan” tycker jag är en väl passande rubrik, den ger ett direkt motiv som följs genom hela boken. Dock tror jag att många skräms av rubriken, kanske också att rubriken lockar till sig folk som vill läsa boken p.g.a. just ondskan, hatet och våldet i den. (Som jag personligen inte tror är det huvudsakliga syftet med boken)

Om det inte varit för att jag blev tipsad om att läsa boken tror jag inte att Ondskan hade varit en av de böcker som hamnat i min bokhylla. Nu i efterhand är jag dock mycket glad att den gjorde det. Boken skrämde mig flera gånger, men alltid fångade den mitt intresse så till den grad att det var svårt att lägga den ifrån sig. Boken erbjuder mycket eftertanke och väcker mycket känslor, kanske är det för att den delvis baserar sig på verkliga händelser (ifrån Guillous uppväxt) och Guillous sätt att berätta allt, utan några försköningar som boken är den bok av Guillous böcker som har blivit mest utskälld. (Noterbart är dock att boken 1990 tilldelades franska radions pris för bästa översatta roman)


Slutet är hemskt och gripande, man blir lite snopen. Det är inget givet slut, utan man får själv spinna vidare på berättelsen. (Ev. kan detta avbrutna slut bero på att boken var tänkt att vara första boken i en trilogi) Dock tycker jag att Erik (Guillou) motsäger sig själv genom att boken avslutas som den gör. Erik har hela tiden arbetat för att försöka bekämpa ondskan med intelligen...