Försvarsmekanismer

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Försvarsmekanismer är det vanligaste sättet för människor att finna lösningar på de problem och frågor som ångesten innebär eller skapar. Själva mekanismen aktiveras enligt psykoanalytiskteori när ångestsignalernas oaccepterade impulser kommer nära medvetande tröskeln. Försvarsmekanismerna gör så att man lämnar det ursprungliga behovet på en omedveten nivå och ersätter det med ett annat behov eller objekt. Kort så kan man säga att försvarsmekanismer skyddar jaget från att få ångest. Försvarsmekanismerna ingår i individens naturliga anpassning. Skillnaden mellan ett normalt och patrologiskt bruk av försvar, är att försvaret hos en normal människa stelt och ensidigt tillåts dominera upplevandet. Hos en normalmänniska trängs bara känslan eller impulsen tillfälligt bort.
Exempel på försvarsmekanismer är: Bortträngning, Förskjutning, Sublimering, Regression och reaktionsbildning.

Bortträngning, innebär enligt Freud är urtypen av försvar mot speciella sexuella impulser och föreställningar. Men det är när man tränger bort känslor eller minnen som ångesten uppstår. Den bortträngda känslan eller minnet bibehålls i det under medvetna i sin ursprungliga vitalitet. Denna bortträngda känsla eller minne kan senare i livet spöka för en så att man känner ångest vid vissa handlingar utan att själv förstå varför.
Reaktionsbildning, en känsla eller impuls som vänds till sin raka motsatts, istället för att utöva sin riktiga känsla. De flesta av dessa handlingar sker omedvetet.
Rationalisering, en bortförklaring som man inbillar sig istället för att inse sanningen och ta åt sig hur vekligheter verkligen är. Man gör verkligheten bättre än vad den är och gör den så fördelaktig för en själv så möjligt.
Förnekade, man blundar för det obehagliga i vekligheten och vägrar inse det och förnekar dess existens. Man påstår att det ångestväckande inte finns. Denna försvarsmekanism kan förknippas med bortträngningen.
Förskjutning, att en känsla förskjuts från det objekt den var avsedd för till något annat. Förskjutning är mycket lätt att upptäcka för utomstående person. Men man kan även vända förskjutningen emot sig själv och därigenom straffa sig själv istället.

Dessa fem försvarsmekanismer tänker jag skriva om och analysera, men det finns många fler. Vilken försvarsmekanism som kommer till användning beror på konfliktens art och konstitutionella faktorer. Den försvarsmekanism som används skall om den är effektiv befria individen från den medvetna insikten, men några konflikter kan den inte lösa. De olika försvarstyperna diagnostiseras vanligen i patient – terapeutrelationen.



Analys av försvarsmekanismer


Alla försvarsmekanismer vill skydda jaget från ångest. De flesta av de försvarsmekanismer jag ska analysera har alla använt för de är några av de vanligaste.
Den vanligaste försvarsmekanismen är bortträngning, den har alla garanterat någon gång använt. Alla har säkert varit med om en hel del mer eller mindre obehagliga händelser i livet som man helst inte vill minnas. De har man trängt bort och en hel del händelser försvinner ju ur ens medvetna minne till det omedvetna utan att man rett ut dem och analyserat varför det blev som det blev. Saker som är obehagliga vill man ofta inte tänka på eller prata om, utan man vill bara försöka glömma dem och gå vidare. Men det är inte så lätt, speciellt om man är ung och inte lika medvetande om utredandets betydelse som en vuxen person, när man är ung ska ju livet vara lätt och inte ha några större bekymmer. Om man för en tid borttränger en obehaglig händelse så kan den ligga och spöka i ens undermedvetna. Den kan göra att man kan få kalla kårar eller en déja vu om man påminns av en liknande händelse, utan att du vet förklaringen. Så därför är det bättre att bearbeta sina problem direkt och acceptera dem, inte skjuta dem på framtiden och tro att man kommer över dem med tiden. Därför är det ju viktigt att alla har någon som man kan lita på och anförtro sig åt. Dessutom kan de vara ett stöd, som sen kan hjälpa en i livet och kanske förklara en del bekymmer man har.
Men jag tror på Freud och hans teorier om denna försvarsmekanism. Att många händelser kommer att förvaras i ens omedvetna del av minnet och kan dyka upp och spöka för en i drömmar och även skapa ångest, utan att man vet varför.
Förnekande betyder att man förnekar en del av sanningens verklighet. Denna försvarsmekanism används speciellt av en person som inte vill veta mer än den enkla sanningen och få reda på hur saker och ting egentligen är, de är rädda för att bli sårade och att få veta att saken kanske är värre än de redan vet. En ung person beter sig ofta så, för de vill visa att de inte bryr sig fast de egentligen gör det inom sig. För man vill visa sig tuff. Till exempel om någon berättar något så svarar man bara ”jaha och vem bryr sig?” Men detta förnekande är motsatsen till denna sorts förnekande som Freud pratar om, utan här lyssnar man utan att ta åt sig och bara låter det rinna utanpå en. Man vägrar alltså inse sanningen som man tycker är för svår att acceptera. Det kan vara att du går igenom en stor förändring i ditt liv, att du varit med om något hemskt som medför drastiska konsekvenser eller att du fått ett tungt besked. Men allt detta innebär förändringar och det är just förändringar som du nekar till i denna sorts försvarsmekanismer. Alla har väl mer eller mindre svårt att ta förändringar, beroende på hur stora de är men för de flesta så vänjer de sig vid det nya relativt snabbt. Men i början så tänker man, imorgon när jag vaknar så är allt som vanlig igen och precis innan du känner efter och öppnar ögonen på morgonen, önskar du mer än något annat att du ska vara tillbaka i det du är van vid.
Ett annan slags förnekande är det som missbrukare ofta använder, jag ska berätta ett exempel som en riktig missbrukare var och berättade här på skolan en gång. När man är liten runt 14 så faller man lätt för grupptryck och gör allt för att få uppmärksamhet. Det var i och för sig en kvinna som berättade men jag tror att killar är nästa likadana. Får man då en chans att vara lite coolare än de andra så tar man ju den. Vi kan kalla henne för Mia, Mia var en ganska duktig tjej med några bra kompisar. I skolan så började en av de äldre killarna börjar flörta med henne, det var en av de äldre killarna som rökte och alla var lite rädda för. Så där såg hon sin chans och tog den. När hon då började hänga mer och mer med honom och hans polare så tyckte hennes gamla kompisar att hon svek dem, men det tänkte hon ju inte på då. Hon tyckte att de var löjliga och intalade sig själv att de var avundsjuka på henne. Mia som själv alltid sagt att hon aldrig skulle varken dricka eller röka, bland annat eftersom hennes mormor dog i lungcancer, började nu alltid vara med sin nya kille ute i rökhörnet på skolan och desto mer hennes vänner tjatade på henne ju längre gled de ifrån varandra. Mia var nu enbart med sin kille och hans äldre polare, på helgerna så brukade hon följa med dem ut och festa. Mia sa till sina lättlurade föräldrar at hon skulle på bio, tjejmiddag, sova över hos hennes gamla bästis osv.
Första gången hon var full spydde hon och mådde riktigt dålig efteråt, men ännu en gång sa hon till sig själv, detta gör väl alla och en gång är väl inte så farligt. Men festandet fortsatte med tiden och det ledde till att hon skämde ut sig ordentligt och det tog slut med hennes dåvarande kille. Då fick hon sig sin riktiga första tankeställare när hon förstod att hennes vänner inte stod vid hennes sida längre och lyssnade så dem hon inte kunde vända sig till längre. För sina föräldrar kunde hon inte heller berätta något för, de skulle bli heltokiga och ge henne utegångsförbud resten av livet. Nu hade Mia två val att söka upp sina gamla vänner, be om förlåtelse och gå tillbaka till den nolla hon ansåg att hon varit innan. Eller att ringa upp en av de äldre killarna som hon hängt med den senaste tiden och fortsätta va med dem. Hon visste precis vad hon behövde säga för att få va med honom. Mia valde det sista alternativet eftersom det var det lättaste och minst smärtsamma.
Hon ringde upp honom och vips så var det som förut igen. Fast denna här killen var inte som Mia trott, han visade sig ibland röka annorlunda cigaretter och till och med ibland pipa. De gånger han gjorde det kunde han bli väldigt annorlunda, ibland väldigt borta och våldsam, andra gånger så låg han bara och var deckad. Mia förstod ju var det var men vågade inte säga något, hon ville ju inte förlora honom eftersom han var väldigt snäll mot henne och alltid tog hand om henne. Så för att slippa se honom må så dåligt så drack hon sig så full, att hon inte behövde komma ihåg allt dagen efter. Ibland tänkte Mia på vad hon egentligen höll på med men hon sa till sig själv att så länge jag inte tar droger utan bara håller mig till alkohol och cigaretter så är det lugnt, jag är i alla fall ingen knarkare och hon såg inte sin pojkvän som det heller. Utan hon tycket bara att han kanske behövde det ibland, eftersom han hade det svårt hemma. Hon tänkte också att om det hela spårar ur så kan jag bara sticka, men hon visste innerstinne att så lätt var det inte. Mia trodde att hon inte hade några andra än dem som hon umgicks med och såg därför heller inget annat val än att fortsätta vara med dem. Nästa stora steg mot ett missbruk var när hon själv provade på att ”röka på”, Mia och hennes pojkvän var hemma hos honom och allt var jättebra tills han frågade henne om hon inte skulle ha. Mia sa först att hon inte ville, men när han sa det en gång till och la till, vågar inte mammas lilla flicka eller? Jag vill inte vara tillsammans med en mes… Sen var hon fast. Mia nekade fortfarande för sig själv att hon var en missbrukare, utan intalade sig själv att hon bara festade lite och hade kul, fastän hon mycket väl visste hur farligt det var med droger. Men Mia tänkte ja men jag provar bara lite ibland och det har aldrig hänt något, det är nog bara en myt som man säger för att man inte ska prova.
Det slutade med att hon nästan varje dag var påverkad och en dag hon kom hög till skolan. Mia gick i ettan på omvårdnadsprogrammet. Hon lyckades dölja det väldigt bra, men hennes klasskompisar fick se det som de länge misstänkt. Men ingen sa något till någon vuxen, utan försökte bara prata med henne vilket var lönlöst. Missbruket fortsatte och hennes pojkvän hade hoppat av skolan och det enda han brydde sig om var Mia och hans droger. Vid det här laget höll de inte bara på med lättare typer som marijuana och hasch, utan provade även tyngre droger som amfetamin osv. Mia förnekade hela tiden för sig själv att hon var en missbrukare, för missbrukare går inte i skolan och missbrukare är fattiga som sitter på G A torget. Mia flyttade hemifrån i tvåan till sin pojkvän, då hon gjort klart för sina föräldrar att hon absolut inte ville ha mer med dem att göra, efter att de ställt henne mot väggen. Som ett under klarade Mia att ta studenten, i och för sig med usla betyg men hon gick ändå ut och fick jobba börja på akutmottagningen på Lasarettet i stan.
Hon fortsatte förnekningarna mot sig själv, för om hon skulle vara en missbrukare skulle hon inte ha tagit studenten, haft ett jobb eller en bostad. Mias pojkvän var hennes räddning när det gällde pengar, han hade alltid pengar och det var han som försörjde dem fastän han inte hade något jobb. Alla deras pengar gick åt till samma ändamål, droger. Nu var även Mia hög på jobbet, det var ingen som märkte något eftersom när man är hög så har man inga besvär, det är under tiden som man har abstinens som man är konstig.
När den sommaren började närma sig sitt slut så hände det som gav Mia sin andra riktiga tankeställare. När hon en dag kom hem från jobbet så hittade hon sin pojkvän död på toaletten, han hade tagit en överdos. Nu kunde fick Mia ytterligare ett val, att ta den hjälp som de socialamyndigheterna erbjöd henne eller att bli vräkt och hemlös men fortsätta med sina droger och klara sig själv. Denna gång valde Mia rätt eller hon blev rättare sagt tvingad av sin familj som i och med vad som hänt sökt uppe henne. Mia hade tur för hade hon valt att fortsatt att knarka och förneka sitt missbruk så hade hon antagligen inte levt idag…
När Mia varit drogfri ett tag så förstod hon vad som hon hade hållit på med, att hon hela tiden försökt dämpa sin ångest som var att hon gjorde fel med att ta nya doser hela tiden.
Detta var ett väldigt långt exempel eller fallstudie, men jag tycker det är viktigt att ta upp dessa saker, idag så ser vi att fler börjar dricka alkohol och börjar röka vid allt lägre ålder. Man kan inte skylla på att informationen om droger är för dålig eller för liten för det är ingen som idag missat all information som man blir överöst i skolan. Jag tror nästan det har en motsatt verkan, att man börjar tycka det är spännande att trotsa den information man fått och tänker att det kan ändå inte hända mig något. Man faller lätt för grupptrycket, man vill ha uppmärksamhet och förnekar det man vet är rätt för sig själv. Jag tror många tänker att dem som håller på med sånt här (behöver inte vara droger) får uppmärksamhet och respekt av andra som är som jag. Provar då jag också så får jag kanske lika mycket uppmärksamhet som dem. Detta var kanske lite flykt från ämnet men det handlar ändå om en viss sorts förnekning, att just det händer aldrig mig och jag kan aldrig bli en knarkare.

Rationalisering handlar om att vi försöker få verkligheten att vara så bra för oss så möjligt. Jag tror verkligen på Freuds teori på att man har fler än motiv ett för sina handlingar och att man utför de flesta sina handlingar för sitt eget bästa. Jag tror att ofta har man ett huvudmotiv och sen flera motiv som kommer på köpet. För de handlingar som vi utför dagligen, har vi ju ett starkt huvudmotiv eftersom de handlingarna utför vi för att kunna överleva och de är ju enbart för vår egen skull. Vi äter ju till exempel bara för egen skull och ingen annans. Så jag tror att de flesta handlingarna vi gör, gör vi för vårt eget bästa och för de personer som står oss närmast. Men jag är inte riktigt säker på att vi gör alla handlingar för vårt eget bästa, men det beror ju på vad man tycker är sitt eget bästa. För om man vänder på det, de handlingar som råkar skada någon som du inte vill skada, gör du dem för ditt eget bästa? Till exempel om du råkar slänga ur dig en taskig kommentar som du inte alls menar utan att tänka dig för, gör du det för sitt eget bästa? Den personen blir ju sårad och kanske lite sur på dig och det vill du ju inte. Men sen finns det ju säkert en hel del handlingar med baktanke som går fel, så kallade olyckor. Men jag tycker inte det är fel att göra de flesta handlingarna för sitt eget bästa, för det är ju rätt naturligt att man gör det. Vem skulle man annars göra det för? Det är ju för dig själv du lever och inte för någon annan. Man ska ju göra det man själv vill, men ibland så måste du göra något för någon annan för att de ska vilja vara med dig och så de inte tycker du är för egoistisk. Men även dessa handlingar tycker jag att man indirekt gör för sitt eget bästa, för du vill ju ha kompisar därför gör du dessa handlingar. Men det är ju det allt handlar om att ge och ta, ger inte du något så kan du inte räkna med att få något tillbaka heller. Men vi gör ju allt för att vi själva ska må så bra så möjligt. Som om du ger någon en komplimang så förväntar du ju att kanske få en tillbaka en annan gång.
En annan sak som också rationalisering handlar om är att, om vi inte lyckas med något som vill verkligen vill lyckas med så nedvärderar vi det. Det kan till exempel vara att du är med i en tävling som du verkligen vill och gör allt för att vinna, men inte lyckas med det. Då är det lätt att man säger att tävlingen var löjlig och obetydlig eller att konkurrenterna fuskade och domarna var skitdåliga och orättvisa. Att man skyller sina egna misstag på något eller någon annan. Denna försvarsmekanism är till för att skydda jaget från besvikelse. En person som skyller ifrån sig mycket och inte kan stå för sina misstag eller nederlag kan uppfattas som opålitlig eller divig. Men om man håller på sådär och skyller ifrån sig hela tiden så kan man få väldigt svårt att verkligen nå sina riktiga känslor. Tänk den gången man inte har något att skylla på, folk börjar också tycka att man är löjlig och omogen när man är sådär. Ett exempel kan ju vara att om en stor stark kille får stryk av en tjej i armbrytning så kommer han säkert försöka bortförklara sig, fastän han egentligen bara är imponerad samtidigt som han tycker det är pinsamt att få tjejstryk.

Förskjutning är en mycket vanlig försvarsmekanism speciellt för tonåringar skulle jag tro. Som tonåring genomgår man många förändringar och hänger inte alltid med själv och kan ibland ha svårt att ens själv veta varför man reagerar som man gör. De som har en bra självdisciplin kanske inte har varit med om detta så mycket, men alla andra har säkert det. Det är ofta lätt att man tar ut sina aggressioner på oskyldiga personer, som föräldrar, syskon eller kompisar. Det kan vara om man har haft en allmänt dåligt dag där man gått och irriterat sig på småsaker och sen kommer hem så kan man överreagera för minsta lilla sak. Eller om man haft motgångar i skolan, på jobbet eller träningen så är det vanligt att man avreagerar sig när man kommer hem, för att man antagligen inte vågat visa hur förbannad man varit där. Jag tror att man bara avreagerar sig hos personer man känner bra och som vet hur ens riktiga jag är. För om du komm...