Dvärgen - Ondskan personifierad

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledningen till Pär Lagerkvists upseendeväckande roman Dvärgen är väldigt starkt skriven och läsaren får redan på första sidan en vink om dvärgens karaktär samt om tonen i romanen :
”Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Mina kroppskrafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad. När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ner på rygg och strypte honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet.”
I sin dagbok skriver den namnlösa dvärgen ner allting som händer vid det stora kunga-hovet, men har skriver endast hur han ser på saken och inte andras synpunkter. Hovet är alltid fyllt av människor som artister, konstnärer och vetenskapsmän. Dvärgen hatar dem alla. Hans hat mot människor har enligt honom en konkret och rimlig grund: människor har en lägre rang än dvärgar som tillhör ett finare, äldre, väsen. Men med detta utmärker han en paradox, för han hatar också sin egen ras:

”Jag beklagar på sätt och vis att det var en dvärg som jag fällde, för jag skulle hellre ha sett det varit en av människorna, dem som jag hatar /.../ jag kände detsamma när jag strypte Josafat, en obetvinglig lust att förinta mitt eget släkte. Varför? Jag vet inte.”
Samtidigt som dvärgen hatar människor så visar han att en viss respekt för sin herre, fursten vid hovet. Han anser sig ha heder genom att han är furstens dvärg, fast när han går ensam på gatorna i staden så slänger stadsborna glåpord och döda råttor efter honom. Han hatar människor och människor hatar honom fast de egentligen bara visar sitt missnöje mot fursten och tar ut det på dvärgen för han står så nära fursten att han är ”... en del av honom (fursten)”, enligt hans egen åsikt. Dvärgen har ingenting emot att behöva lida för sin herres skull, har inget emot att vara hatad.

När ett krig bryter ut mellan grannlandet och det landet dvärgen bor i blir han överlycklig, Han älskar nämligen krig:
”För mig är krig inte en lek utan blodigt allvar. Jag vill kämpa, jag vill döda! Inte för att utmärka mig, utan för handlingens, själva gärningens skull. Jag vill se folk stupa, se död och undergång omkring mig där jag står. Han vet inte vem jag är.”
Fastän dvärgen älskar krig och att döda så klarar han inte av att se döda människor. Efter en sammandrabbning mellan Montanza’s man och furstens så känner sig dvärgen illamående, nästan så att han skulle kräkas, när han ser de döda soldaterna. Samma sak hände tidigare när han såg maestro Bernado dissikera Francescos kropp i källaren. Detta bevisar att dvärgens dödsönskande för alla människor är inte det att han vill se dem döda, men bara att de inte finns där han är, han vill vara ensam.
När dvärgen får reda på att kriget är slut och att Montanza och fursten har slutit fred, blir han väldigt besviken på människorna, han blir så besviken över deras beslut att leva i ”evig fred” att han faktiskt gråter. Förvånande för en dvärg med sådana aversioner mot människor att visa en sådan mänsklig karaktär som att gråta.
När han sen får reda på att det ska hållas en ”freds-och för-soningsfest” blir han förvånad över att två länder som nyss försökte att utplåna varandra kan bli vänner så snabbt. Hans tro till fursten börjar svika tills han får det speciella uppdraget – att förgifta Montanza’s män. Dvärgen anser att vad han har blivit tillsagd att utföra är det ärofullaste uppdrag en furste kan ge sin dvärg. Han blir ordentligt skadeglad över att se Montanza’s män stupa för vinet de nyss har druckit:
”Fullständigt vild av upphetsning stod jag där och betraktade mitt verk, hur jag mejade ner detta vedervärdiga släkte som inte förtjänar något annat än att utrotas /…/ Må de brinna i helvetets eld! Jag kände mig som Satan själv”
Oturligt nog råkade han ge Don Riccardo lite förgiftat vin att dricka också, men det anser han vara Don Riccardos eget fel att ha en sådan obotlig törst.
Dvärgens hat mot människor stärks under den tid när Montanza’s män har inringat staden, efter den stora ”försoningsfesten” och de fattiga bönderna har kommit dit för att ta skydd, och på grund av de dåliga latrin och matförhållanderna så blommade en dödlig epidemi ut. Då hatar dvärgen människorna ordentligt, nästan lika mycket som när dom är förälskade eller uttrycker kärlek.

En annan källa för dvärgens hat mot människor är deras kärlek. Han förstår inte hur två människor kan älska varandra. Ändå så älskar han själv furstinnan, men han vågar själv inte tro på att han älskar henne och försöker förtränga det. Men ständigt märker man att han är förtjust i furstinnan. Han önskar henne död:
”…ville se henne brinna i helvetets eld med benen utspärrade och lågorna slickande hennes vämjeliga sköte. Jag hatar hennes lastbara leverne…”
Beskrivningen över hennes död skapar en lätt erotisk bild, ännu ett bevis på att han trots allt älskar henne. Detta kan vara orsaken till att han hatar kärlek. Han hatar sig själv för att han älskar furstinnan, och detta gör så att han är lojal mot furstinnan och behåller hennes hemligheter som hon har berättat för honom, även när han ligger fastspänd i tortyrkammaren, efter att han ansågs skyldig för furstinnans död, vägrar han bekänna vad som försiggick under hans möten med furstinnan.

Dvärgen hatar också beröring. Han tål inte att människor, eller andra levande väsen över huvud taget rör på honom. Grunden till detta hat är baserad på hans hat mot kärleken Eftersom han inte tål att se människor älska med sina ”…avskyvärda kroppar med hår på ställen där det inte borde finnas”, så blir han äcklad av kroppslig beröring. Ett utmärkt exempel är när maestro Bernardo rör vid honom för att känna hur en dvärgs hud är, dvärgen blir då ordentlig arg på honom, men visar det inte.

Som en sammanfattning av Dvärgen är det möjligt att säga att det är ondskan själv som talar. Dvärgen är ondskan personifierad. Miljön och det lätta språket som Lagerkvist använder gör det mö...