Den rörelse som vi uppsatsen kan följa, är en rörelse som är unik för Carl Gustav von Brinkman, men den är också i mångt och mycket en rörelse eller utveckling som många i skarven mellan upplysningstid och romantik gjorde. Denna rörelse kan beskrivas som en rörelse mot frihet men bort ifrån den kristna tron. Moral eller dygd var tidens största ideal och inom upplysningsteologin var Gud dess grundprincip, men inom vissa frihetligt sinnade kretsar föll till slut även Gud bort. I samtiden kristalliserades två tydliga grupperingar; de som lutade sig mot de kristna doktrinerna eller det pietistiska fromhetslivet utgjorde det ena, och de som lutade sig mot den naturliga religionen – som var något av den minsta gemensamma nämnaren för alla religioner i hela världen – eller ingen alls, utgjorde den andra. När sedan Schleiermacher fick sin samtid att se människan och utifrån henne börja omformulera de centrala kristna dogmerna, så räddades den kristna tron på så sätt att den blev en levande tro ute i ”världen”(som motsättning till inom en församling sluten). Den kristna tron blev ett diskussionsämne för de intellektuella och inte en enskildhet för invigda och från ”världen” avskärmade.Carl Gustav von Brinkman speglar denna utveckling med sitt liv. Det faktum att mycket av hans upplevelser är de samma som Schleiermachers gör honom också intressant att följa och Brinkman är inte på långa vägar färdiganalyserad som bärare och/eller gestaltare av tidens idéer.Det som är en av denna uppsats slutsatser är dock att Carl Gustav von Brinkman hade en utveckling som inleddes med en uppväxt inom den herrnhutiska församlingen och att hans utvecklingsbana sedan beskrev en rörelse ifrån det pietistiska mot det upplysningsteologiska vars idé om dygden och dess grundprincip i Gud inlemmades i Brinkmans tankar bara för att kort senare resultera i en syn på dygden där Gud inte längre var dess grundprincip. Utifrån denna position tog han sedan till sig Friedrich Schleiermachers tankar om religion som känsla för självets medvetande om sig självt i en ömsesidig relation med andra, naturen, kosmos och – i slutändan - Gud. Det är vid denna punkt som uppsatsen lämnar honom och konstaterar att Brinkman nått en position där han kan bejaka naturvetenskapligt tänkande och samtidigt vara kristen. Han kan utifrån sin nya position vara kritisk gentemot traditionen eller Bibeln och ändå på...
