Black Metal

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Black sabbath
Black Sabbath, Judas Priest och Dio var några av de band som lite smått började utveckla rocken mot Black Metal (BM). De skapade ett lite hårdare sound som under en tid räknades som det hårdaste. Men den perioden var snart över. BM är en blandning mellan hårdrock och punk. Den uppstod i slutet av sjuttiotalet. Det var punkens skrikiga sång och rockens ”tung-gung” som inspirerade de första hårdrocksbanden. De hade börjat tröttna på den gamla vanliga gulliga rocken som jämt handlade om hjärta och smärta.



Dessa grupper ”flirtade” lite med satanisterna och började skriva halvsataniska texter, eller snarare la in något litet ”hell” eller ”satan” i en låt, för att verka hårda.
De vågade dock aldrig kalla sig satanister. Där gick gränsen.
I början var den här musiken hårdare än Rock men inte lika hård som dagens BM. Tekniken tillät inte alla ljudeffekter som finns i dagens BM. Då bestod banden av basist, gitarrister, en som lirar trummor och en vokalist som ev också spelar gitarr.


En våldsam debatt uppstod där man ifrågasatte om den här musiken verkligen var lämplig för dåtidens ungdomar. Man reagerade både på text och musik. Det intressanta med det är att varje gång en ny musikstil dyker upp så reagerar vuxenvärlden väldigt starkt. Min gammelmormor har berättat att när Jitterbuggen kom på trettiotalet tyckte man att den borde förbjudas. Den var oanständig och farlig. Min mormor var med om samma sak när jazzen och swingpjattarna gjorde sitt intåg på fyrtiotalet och min mamma fick inte åka på Rolling Stones-konsert på sextiotalet. Så här kommer det nog alltid att vara.

Gruppen Judas Priest blev stämda efter att en pojke tagit sitt liv i USA. När man undersökt hans rum hade man hittat en skiva med det bandet. Föräldrarna bestämde sig för att stämma Judas Priest för att ha uppmanat deras son att ta sitt liv.
Sångaren i Judas Priest sa ungefär så här i rätten till sitt försvar:
- Om jag nu skulle kunna påverka folk att begå självmord, skulle dom som köper mina skivor vara dom sista jag försökte med!
Rättegången avslutades och Judas Priest blev frikända, som tur var.

Venom

I Newcastle England 1979 i ett kargt landskap satt, Conrad Lant, Jeff Dunn och Tony Bray, i en mörk lokal och lyssnade på musik. De konstaterade att om Motörhead och Judas Priest var det hårdaste var de tvungna att göra något åt det! Vem skulle ta nästa steg i hårdrocksutvecklingen? Om ingen annan gjorde det var de tvungna att göra det själva! De började nöta på sin musik i garaget och snart var deras musik så hård och elak som de önskade.
Conrad arbetade på Neat Records ett skivbolag i Newcastle. Tack vare det och djävulen själv fick de sitt första skivkontrakt och Venom var skapat. Världen blev aldrig densamma igen efter det! I bandet spelar Conrad ”Cronos” bas och sång, Jeff ”Mantas” gitarr och Tony ”Abaddon” trummor.

1981 släpptes deras första singel ”Wellcome to Hell”.
De är fullkomligt värdelösa. Trummisen kunde inte ens hålla takten en hel låt. Sångaren kunde inte sjunga därför uppfann de den så kallade strupsången, growlet eller ”kakmonstersång ”. Deras image var överdriven med svarta kläder och sataniska texter för att dölja hur usla de var. De kunde helt enkelt varken spela eller sjunga. Men trots detta tycker jag att Venom är ett måste i varje BM-lyssnares CD-ställ. Dom var ju trots allt först!

Deras andra album heter ”Black Metall”. Den svarta rosen har slagit ut!
Black Metall är ett faktum och en egen musikstil.

Slayer
1984 släppte bandet Slayer sitt album ”Show no Mercy”. Slayer var hårdast, brutalast, mest makabra, elakast och farligast. Judas Priest kunde man spela på dagis jämfört med dem. De började som ett coverband i Los Angeles. Gethuvuden, upp-och-nedvända kors, pentagram och mycket blod var deras image. Slayer hade en elakare variant av Kizz-sminket, som blev grunden till dagens ”corps paint”. Man målade vit grund i hela ansiktet och svart runt ögonen. Det ska gärna rinna svart eller blod från ögon och mungipor.
Musiken var hård och snabb. Sången var en blandning mellan morr och falsett.
På Slayers tredje platta ”Season in the Abyss” hade man tagit bort allt oväsentligt som smink och falsettsång. Slayer gjorde den hårdaste, elakaste, djävla platta någonsin.


Ute på landsbygden i USA, i en metodistkyrka sitter två unga män som inte tror sina ögon när de tycker att de ser Tom Araya, sångare i Slayer, sitta djupt försjunken i bön. De bestämmer sig för att fotografera honom, för att visa att han inte alls är så farlig. När fotona senare publiceras i pressen Tom Araya ifrågasatt och han säger:
- Mina fans lyssnar inte på min musik för att de tror att jag är satanist utan för att de vill ha min musik. Jag är djupt troende metodist och går i kyrkan varje söndag när jag är hemma.
Han förlorade inga fans på detta och Slayer fortsätter att producera album och ge konserter. De är nu i fyrtioårsåldern och spelar fortfarande lika hårt

Den första BM-vågen tystas ner och utvecklas inte så mycket mer.
I början av nittiotalet kommer andra vågen. Ett norskt gäng spöade upp folk, brände kyrkor och välte gravstenar. När man senare fick tag på dem så sa de att de var ett BM-band och det skulle vara förklaringen, fast i själva verket var de bara ett gäng ligister. Lite senare kom ett ännu värre gäng, hårdare, farligare och helt makabra. De mördade sångaren i det första bandet som ett tecken på deras farlighet. Detta blev grunden till den andra vågen. Många blev inspirerade och BM-band bildades över hela världen.

Cradle of filth

Gruppen ”Cradle of Filth” bildades sommaren-91 med Dani som sångare, Paul Ryan på gitarr, John Richard på bas, Ben Ryan på keyboard och Darren på trummor. Namnet ”Cradle of Filth” hade sångaren Dani kommit på under sina skolår i sitt hemland England. I april 1994 släppte de sitt första album,
”The Principle of Evil Made Flesh”. Efter det har de släppt fem originalalbum och ett flertal specialutgåvor. En rolig grej är att de gjort en cover på Venoms låt ”Blackmetal”. Ett tecken på att Venom betytt mycket för BM.
”Cradle of Filth” har bytt medlemmar ett antal gånger. Danni och Paul är de enda medlemmarna som är kvar från start. Den senaste medlemmen som lämnade bandet var nu Gian Ryres, deras gitarrist.
Danni har inte den bakgrund som många tror. Han är en typisk engelsk överklasspojke som har gått i fina privata skolor.
Deras musik har en BM-standard med ”kakmonstersång” , falsettsång och morr. Musikerna i bandet har talang och är skickliga. De brukar även engagera en vokalist i sina låtar, Sarah, en utbildad operasångerska. Hon lyfter musiken till en annan nivå. Den blir som magi.
”Cradle of Fear” är en lågbudgetfilm som bandet själva skrivit manus till. Den handlar inte om något särskilt. Den är bara blodigt överdriven, osannolik och helt underbar!


BM är fortfarande samma ”kakmonstersång”, men det är viktigt att det låter rätt och att man kan tekniken. Musikerna är duktiga och skickliga på sina instrument. Ljudeffekterna har utvecklats i takt med tekniken. Deras image är fortfarande lika överdriven. Videos som banden spelar in är svarta, innehåller mycket blod och är brutala.
BM har nu även utvecklats till Death Metal. Det är ungefär samma sorts musik men man har plockat den mesta av imagen som t ex ”corps paint”. De har helt enkelt bara jeans och en t-shirt. Texterna handlar om t ex zombies (osaliga, döda, halvruttna människor som går igen) och brutal död.


Om man tar Black Metall-imagen på allvar då borde man söka hjälp. Det är och kommer att förbli en oseriös musikstil som bara vill larva sig och väcka uppmärksamhet och som t o m utövas av troende metodister och engelska överklasspojkar.
De härliga sounden och de brutala texterna får mig att känna mig levande, fast det kanske är meningen att man ska känna sig död. Man får en ...