Midvinternatt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

För två år sedan var jag en framgångsrik man med allt som man kunde önska sig, en vacker fru, ett bra jobb och två barn. Men under ytan har nog alla sina problem. Mitt var att jag inte kunde slita mig från flaskan. Då en dag i november stod min fru inte ut längre. Hon tog barnen, huset och större delen av våran förmögenhet. Sedan flyttade hon till hennes pappa som bodde i Jönköping. Det var då mitt liv rasade samman och än idag kan jag inte förstå hur dum jag har varit som släppt förbi så mycket gott i mitt liv.

Jag gick till systembolaget och tog en kö lapp.
-Nummer 157,
Högtalaren ropade ut numret med enformig röst. Jag kikade på min lapp som det stod 176 på. ”Hela nitton nummer kvar” tänkte jag. Jag kramade de skrynkliga hundralapparna i min smutsiga hand och drog mig sakta bort mot träbänken som stod vid ena väggen. Jag hade väntat i tjugo minuter på min tur och ytterligare tjugo skulle jag få vänta innan jag kunde handla. Betala för den där nödvändiga spritflaskan, vars rus skulle få mig att somna den natten.
Jag satte mig på ena änden av den gamla träbänken, och märkte inte ens att damen som satt på den andra änden gav mig en äcklad blick. Hon reste sig hastigt för att gå på betryggande avstånd. Klockan var snart sex och bolaget skulle strax stänga.
-Nummer 176, ropades det ut i högtalaren. Äntligen!
-En stor Brännvin special, sa jag till expediten. Hon tittade på mig och skakade lite sorgset på huvudet innan hon gav mig det jag ville ha. Lycklig betalade jag och gick ut.
När jag väl kommit ut från systemet hade det hunnit bli mörkt. Jag styrde stegen mot parken, som låg lite i utkanten av staden. Där slog jag mig ned på en parkbänk och tog upp flaskan ur den gråa kassen. Halva dess innehåll hällde jag i mig inom loppet av en kvart. Värmen spred sig i kroppen, hungern försvann och världen började sakta snurra runt omkring mig.
Det var nästan folktomt i parken, sånär som på en äldre man som rastade sin hund. Farbrorn såg så vänlig ut. Han hade brun hatt och en lång brun kappa. Han gick och nynnade lite för sig själv.
-Vilken fin hund du har där, sa jag och böjde mig fram för att se närmre på den fina lilla jycken. Hunden kom snällt fram, nosade på min hand och satte sig framför mig precis som om den väntade på att få något.

Mannen såg på mig och hans vänliga ögon fick en sorgsen blick när han betraktade mig. Han drog lite besvärat i hundens koppel, som om han ville därifrån innan jag började prata med honom. Jag satte mig upp igen och lät dem gå iväg. ”De är alla likadana” tänkte jag där jag satt och såg efter dem där de gick. Jag slumrade till en stund på bänken och när jag vaknade igen var klockan redan halv tolv. Jag svepte om mig min urblekta rock, som var full med hål och drog på mig min ena sko som jag sparkat av mig i sömnen. Jag reste mig upp och började vackla fram längs med ån, mot stan till. Jag tog upp flaskan ur fickan och svepte resten av innehållet. I ett skyltfönster betraktade jag mig själv, en sliten man, vid 40års åldern. Med ett tjockt skägg och en grov vildvuxen mustasch. Ett mörkbrunt hår som inte blivit tvättat på över en månad. En brun maläten rock, med en söndersliten ärm. Två olika skor, inga strumpor och ett par, minst fyra nummer för stora byxor. Det var ingen vacker syn. Inte ett spår fanns kvar av den välmående man jag en gång varit. Den man som en gång jobbat som ingenjör, haft en fru vid namn Ulrika, två barn och en villa. Plötsligt hade allt tagits ifrån mig. Inget hade jag kvar. Det hade gått så fort allting. Ena stunden välgång och lycka, och sedan, tjoff sa det bara, så var allt borta.
Klockan var närmare två nu och det hade börjat snöa. Stora vita flingor föll ned och lade sig tätt på marken. Jag vinglade mig fram på gatan och kämpade för att hålla mig på benen. Snön gjorde så att det blev ännu svårare att ...