Slaget vid Somme

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag vaknar med ett ryck när någon ropar åt mig. Det är våran överste som skriker åt oss att ta på oss våra kläder och göra oss redo. Jag vänder mig om på min leriga filt och stirrar ut i mörkret. Jag vet inte längre om det är sent på kvällen eller om det är tidigt på morgonen. Det är mörkt, det är lerigt och det är något mardrömslikt över hela situationen. Jag drar fort på mig mina stövlar, sätter på mig min överrock och min hjälm och söker mig till de andra. De andra stackars hjälplösa människorna som är mina vänner. Man får böja ner huvudet och gå krokigt för att här är det lågt till tak. Det känns hemskt att sitta fast i denna leriga bunker men jag känner mig ändå säker. Mer säker än vad jag skulle göra om jag klev upp i det leriga helvetes- land som var marken ovan oss. Jag tittar mig omkring. Alla verkar rädda, till och med våran överste har något jagat i blicken. Han försöker lugna oss och få oss att inte tänka på det som komma skall. Vi känner att det är på gång. Vi har fått underrättelser ifrån Keiserns HK att britterna samlar mängder av män samt artilleri bara några få hundra meter ifrån oss.

Jag vet att jag inte får visa för stor rädsla. Det har redan hänt att officerare tvingats skjuta pultroner och desertörer när de gripits av panik. Jag märker att många tänker likadant, om man tittar dem i ögonen så märker man att galenskapen smyger sig sakta på.

Plötsligt exploderar hela världen och alla ramlar till marken. De engelska granaterna och bomberna spränger ännu en gång ovanför våra huvuden. En av våra män böjer sitt huvud tyst ner och sätter händerna för öronen. Alla greppar sina vapen och granater. Vi vet att nästa gång, när granaterna slutar falla över oss så kommer engelsmännen tåga emot oss. Ingen av oss tyskar vet hur många andra förband som fortfarande är stridsdugliga, men jag vet att då denna värld slutar skaka så skall jag springa ut och tömma maskingeväret så fort som jag bara kan.

Vi har en liten chans att överleva. Tänk om vi bara visste hur många av oss som fortfarande lever! Under en hel vecka har engelsmännen och deras förbannade allierade bombarderat oss med allt de har. Så fort allt tystnar så kommer den verkliga striden. Några av oss i vårt förband har naturligtvis redan dött. De flesta omkom när våran sydliga tunnel rasade in. Det var 15 man inne i den trånga tunneln då.

Jag lutar mig mot den leriga betongväggen och stirrar tomt ut i luften. Jag funderar på hur det kan kännas att bli levande begraven tillsammans med så många andra människor i ett så smalt och trångt utrymme. Begraven under tonvis av lerig gegga och jord.

När jag gick in i armén för 2 år sedan, så föreställde jag mig att det här kriget skulle vara mera glamoröst, mer spännande. Att man skulle ha chansen att kunna få slåss för det tyska rikets Keiser och för vårat fosterland. Jag föreställde mig framrusande trupper i tusentals, kavalleri och fanor. Alla sa att det här kriget skulle vinnas med lätthet och utan problem. Jag ville ha ära och berömmelse. Jag väntade mig inte att få sitta fångad i en liten bunker någonstans i Europa enbart för att få vänta på att bli sprängd i bitar av de engelska bomberna.

Jag väntade mig inte alls detta brinnande helvete i en otäck röra av smärta, galenskap, gas, och lera. Det tror jag ingen av oss gjorde. Men Kaisern är barmhärtig och god mot sina underståtar. Han skickar säkert snart stödtrupper till oss, så vi kan mota bort ententen.
Plötsligt slutar allt att skaka och låta. Det blir tyst som i en grav.

Ingen av oss tänker någonting, det finns det inte tid för. Vi springer upp ur bunkrarna och gör oss redo. Kulsprutorna dras upp och placeras hastigt i position och de tunga ammunitionslådorna släpas upp för stegen och ut till vapnen. Jag hinner känna en viss sorts glädje i alla fall över att jag kan få andas ”frisk” luft igen i alla fall. Jag ställer mig vid en kulspruta och inväntar en signal.

Jag ser att en bunker lite längre bort också börjar göra sig redo. Det måste betyda att det inte bara är vi som är de enda överlevande. Långt där borta ser jag hur engelsmännen har gått upp från deras skyttegravar och går ut lugnt och stilla emot våran försvarslinje. De går som om de är helt säkra på att ingenting kan ha överlevt deras bombardemang.

”Färdiga”, ropas det nära mig och jag sätter mig tillrätta och bedömer bästa vinkeln där jag kan skjuta. De engelska trupperna är ungefär hundra meter ifrån oss nu. Så helt plötsligt börjar alla att skjuta. Jag bedövas nästan av allt kulspruteknatter och gevärseld som hörs nu. Vissa av mina kamrater står till och med rakt upp och bara vräker ut ammunition mot engelsmännen, utan en tanke på egen säkerhet.

Jag ser hela enheter falla och även hur de bakre leden i deras framryckning snart brister.
Längs hela deras linje ser jag hur män sl...