Halmstadgruppen blev mycket omskriven i tidningarna och bara det att gruppen bestod av en skara konstnärer som hade gått samman gällande stilriktning och gemensamma utställningar bidrog säkert en hel del till uppmärksamheten. Dessutom följde Halmstadgruppen det som var på “modet” i Paris konstliv. Det var något som blev väldigt tydligt i och med att Halmstadgruppen ställde ut på Galerie Modern i Stockholm 1931, samtidigt som det öppnades en utställning med fransk konst på Nationalmuseum i Stockholm. När Halmstadgruppen dessutom ställde ut på Galerie Modern i Stockholm
1932 anordnade Nationalmuseum i Stockholm en surrealistutställning, vilket väckte en debatt om Halmstadgruppen i flera tidningar. Halmstadgruppen tilldelades både ris och ros och gruppens måleri fick kända personer i det svenska kulturlivet att dela med sig av sina synpunker inför vad de såg. Några som yttrade sig var t.ex. Artur Lundkvist, Ragnar Hoppe och Marc Hentzel.
Halmstadgruppen var väldigt duktig på att följa med i sin tid och när surrealismen hade etablerat sig i gruppen prövade gruppens medlemmar olika motivistiska drag. Halmstadgruppen blev särskilt känd för sina halländska kustlandskap, som flätades in i de surrealistiska bilderna, men på 30-talet förekom även en hel del krigsbilder som en påminde om ett stundande krig. De känslor och farhågor som befann sig inom många människor kom till uttryck i Halmstadgruppens målningar.
Halmstadgruppen tog aldrig helt och hållet till sig den bretonska surrealismen, och Stellan Mörner ogillade att kallas för surrealist eftersom han menade att han liksom de övriga konstnärerna i Halmstadgruppen inte följde ett särskilt program. Ändå kom Halmstadgruppen med tiden att betraktas som en grupp surrealistkonstnärer. Surrealismen introducerades av den franske poeten André Breton, och surrealism kom att genomsyra både konst, litteratur och filosofi på 1930-talet. Genom Erik Olsons Handsken är kastad, som ställdes ut på Galerie Modern i Stockholm 1931, hade surrealismen kommit in i det svenska konstlivet. Surrealismen var något som i sig själv väckte debatt i tidningarna, och i den debatten drogs Halmstadgruppen in. Trots en ekonomisk depression i Sverige kom Halmstadgruppen att sälja bra på sina utställningar, vilket var ett mycket gott betyg åt en då så nyuppkommen konstnärsgrupp, som dessutom gick i modernismens fotspår. Gruppens växande erkännande i Sverige på 30-talet kom att öka mycket på grund av internationella framgångar i t.ex. Finland, Danmark och England. Det livliga meningsutbytet om gruppen i pressen tror jag fick många människor att nyfiket ta sig till Halmstadgruppens utställningar som oftast hade en stor publik. I flera artiklar från 30-talet skriver recensenter att det var fantastiskt att en så liten stad som Halmstad kunde föra fram så skickliga och framgångsrika konstnärer. Det skrevs inte något i artiklarna om att flera av Halmstadgruppens medlemmar hade fått viktiga erfarenheter genom utlandsvistelser och genom att varit lärjungar till mästare som Archipenko och Léger. Vare sig Halmstdgruppen fick positiv eller negativ kritik så skrevs det i regel i tidningarna att Halmstadgruppens utställningar hade lämnat få personer oberörda.
Utställningen med Halmstadgruppen i Örebro 1934 fick liknande kritik i Örebros tidningar som Halmstadgruppens utställningar fått i de rikstäckande tidningarna, positiv kritik blandad med negativ. Men i jämförelse med vad de halländska tidningarna skev om utställningarna så ger t.ex. Hallandspostens recensenter inte själva negativ kritik mot Halmstadgruppen, däremot utdelade de gärna positiv kritik. Lokaltidningarnas konstkritiker höll sig i regel anonyma medan storstadstidningarnas konstrecensioner skrevs av erkända konstkritiker. De flesta kritikerna på 1930-talet använ...
