Syftet med denna uppsats är att undersöka huruvida den liberaldemokratiska
synen på minoritetsrättigheter överensstämmer med den svenska
språkpolitikens inställning till minoritetsspråk, historiskt och fram till
nutid, med avseende på tornedalingarnas rätt att använda meänkieli.
Uppsatsens tar därför formen av en tvådelad textanalys, där det i den
första teoretiska delen redogörs för den liberaldemokratiska synen på
minoritetsspråksrättigheter, representerad av liberala filosofer som Rawls,
utilitaristiska filosofer som Mill samt den mer kommunitära liberalen
Charles Taylor. I den andra delen som är av empirisk karaktär kommer den
svenska språkpolitiken i Tornedalen att beskrivas, från och med mitten av
1800-talet fram till år 2000. Slutligen kommer den teoretiska delen liksom
den empiriska delen att placeras in i ett analytiskt schema över staters
synsätt på den nationella identiteten och förhållningssätt till
minoritetsspråk, för att tydligt kunna se om den svenska språkpolitiken i
Tornedalen är kompatibel med de liberaldemokratiska teoriernas inställning
till minoritetsspråk. Om de teoretiska och empiriska resultaten inte
sammanfaller kan det innebära stora komplikationer, eftersom det är svårt
för medborgarna att acceptera och legitimera en politik som strider emot
samhällets fundamentala principer.
Samtliga av de ovan nämnda filosoferna inom den liberaldemokratiska
teoribildningen kan tänka sig att erkänna specifika språkrättigheter för
minoriteter och förespråkar därmed ett språkpluralistiskt samhälle, inom
vilket minoriteter ska ha rätt att kunna använda sitt språk. Den
liberaldemokratiska teoribildningen visade sig också ha ett civilt synsätt
på den nationella identiteten, vilket innebär att individers integration
till en nationell identitet inte är beroende av deras etniska ursprung. När
teorin placerades in i det analytiska schemat föll den inom ramarna för en
politik som främjar mångkulturell integrering.
Genom studiet av den svenska språkpolitiken i Tornedalen framkom det att
denna har karakteriserats av en sträng assimileringspolitik, vilket innebar
att tornedalingarna skulle integreras in i den svenska kulturen och det
svenska språket. Denna försvenskningspolitik inleddes under slutet av 1800-
talet och pågick mer eller mindre ända fram till de minoritetsspråkslagar
som sattes i verket 1 april år 2000. Även om attityden till meänkieli blev
mer tolerant under slutet av 1900-talet fanns det trots allt en tydlig
vilja hos politiker på såväl lokal som nationell nivå att försvenska
tornedalingarna. Flera olika faktorer, såsom nationalismen och
moderniseringen samt säkerhetspolitiska och ekonomiska motiv låg bakom
assimileringspolitiken i Tornedalen.
Nuförtiden ser dock den svenska minoritetsspråkspolitiken annorlunda ut. I
och med de minoritetsspråkslagar som ratificerades år 2000 har Sverige
tagit ett stort kliv mot ett accepterande av ett språkpluralistiskt
samhälle. Tornedalingarna har nu rätt att använda meänkieli i domstol och
förvaltning samt i barn- och äldreomsorgen, i vissa kommuner i norrbotten.
Orsaken till förändringen i språkpolitiken är främst på grund av Sveriges
inträde i EU. Språklagarna är nämligen resultatet av Europarådets
ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Sålunda är den svenska
språkpolitiken idag kompatibel med den liberaldemokratiska inställningen
till minoritetsspråk, trots att situationen under en mycket lång tid inte
alls sett ut så som den gör idag. Skulle inte språkpolitiken ha bytt
riktning mot ett mångkulturellt strävande torde den förmodligen stå inför
stora problem, eftersom den då skulle str...
