Denna uppsats avsåg, som en påbyggnad till min kandidatuppsats "Dansk
flexicurity i svensk rättslig belysning", utreda frågan hur långt
semidisposiviteten i LAS sträcker sig och om arbetsmarknadens parter genom
kollektivavtal kan avtala om ett svenskt flexicurity-system.
I arbetet har jag valt att begränsa mig till att endast utreda
semidisposiviteten som stadgas i 2§ LAS gällande reglerna om turordning
samt företrädesrätt till återanställning.
Rättsläget verkar när samtliga rättskällor beaktas vara ganska tydligt.
Förarbetena landar, enligt min utredning, i att det finns en avsevärd
semidisposivitet i lagen om anställningsskydd så länge avsteg från LAS sker
med kollektivavtal på centralnivå. Gällande företrädesrätten till
återanställning finns dock begränsningar i lagen, även på centralnivå, som
innebär att arbetsmarknadens parter har en mycket stor frihet att avtala om
andra lösningar än de lagen föreskriver, så länge dessa är bättre än lagens
regler. Det verkar som att arbetsdomstolen, vad gäller företrädesrätten
till återanställningen, vid utgångspunkt ur förarbetena lägger vikt vid att
argumenten som gjorde företrädesrätten semidispositiv handlade om att
kollektivavtalen skulle vara mer förmånliga än lagens bestämmelser.
Generellt kan sägas att disposiviteten gällande företrädesrätten är
vidsträckt så länge ett socialt skydd, som är bättre än lagen, kan
garanteras arbetstagarna. Detta stora hänsynstagande till LAS form av
social skyddslagstiftning verkar inte, på samma sätt som med
företrädesrätten, beaktas av AD vad gäller reglerna om turordning. Detta då
förarbetena tydligt reglerar turordningsreglernas disposivitet.
Semesterlagens påverkan på rättstillämpningen i anställningsskyddslagen
torde inte innebära att AD frångått gängse lagtolkningsmetoder. Det faktum
att uttalanden i motiv till en lag påverkar rättstillämpningen i en annan
lag är korrekt utifrån ett konstitutionellt perspektiv, förutsatt att det
gäller ny lag. Med detta kan sägas att det i vart fall ur konstitutionell
synvinkel inte är tveksamt att uttalanden i motiven till semesterlagen
tillåts styra rättstillämpningen i anställningsskyddslagen.
Detta innebär att om arbetsmarknadens parter har intresse av att generellt
avtala bort rättigheten till företrädesrätt till återanställning måste det
ske på ett sådant sätt att arbetstagarna garanteras ett socialt skydd.
Avtal som ensidigt fråntar arbetstagare rättigheten till företrädesrätt
skulle riskera underkännas vid prövning i AD. Snarare verkar det som att
parterna måste hitta en modell där företrädesrätten avtalas bort till
förmån för åtgärder som kan garantera arbetstagarna ett bättre socialt
skydd.
En möjlig lösning för att hantera skyddssyftet i LAS är att i
kollektivavtal på centralnivå vid sidan av avsteg från företrädesrätten
knyta generösa inkomstbortfallsförsäkringar och goda möjligheter till
utbildning eller hjälp med att finna ett nytt arbete. På sådant sätt skulle
individens sociala trygghet kunna behållas samtidigt som arbetsgivarens
eventuella intresse av större flexibilitet på arbetsmarknaden sku...
