Miljögifter

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Detta arbete skall handla om miljögifter; vad det är för något, hur det uppstår, hur man kan förebygga och hindra dem. Dessa saker vill jag själv ha reda på, och jag ska också göra en kort ”presentation ” av de vanligaste milögifterna som finns i vår omgivning idag, och berätta hur de kom dit. En annan sak jag ska ta upp lite om är miljörätt. Man kanske undrar vad det har med miljögifter att göra, men jag anser att det har betydelse för vår och vår miljös framtid, om den nu har någon.





Inledning

Idag, år 1999, finns det mer milögifter i naturen än vad det gjorde för 200 är sedan. Anledningen är inte så konstig, under de senaste decennierna har människan tillverkat tusentals olika kemiska föreningar, som inte finns naturligt i naturen. En del av dessa är giftiga, men vi vet heller inte vilka konsekvenser alla har. De kan anses vara farliga idag, men om tjugo år kan åsikten vara en annan. en del ämnen kan också vara ofarliga när dess avfallsprodukter kan åldras i naturen och bli farligt när det sammansmälter med andra ämnen som där finns.



De kanske vanligast och mest omtalade miljögifterna är vissa tungmetaller och klorerade kolväten, och om dom ska nästa avsnitt handla.









Tungmetaller

Majoriteten av de giftiga metallerna är s k tungmetaller. Det innebär att metallen i ren form väger mer än 5g/cm. Anledningen till att tungmetallerna är så giftiga är att de så lätt binder till sig enzymer och andra proteiner i levande varelser, och då mister enzymerna förmågan göra kemiska reaktioner. Men en del tungmetaller finns också naturligt i naturen: de ingår i vissa mineral som finns i berggrunden. Människan utvinner dessa metaller, och givetvis så ökar då dess spridning i naturen och dess kretslopp. Försurningen påverkar också tungmetallshalten i marken. Markvatten med lågt pH öser nämligen upp mer metaller ur markpartiklarna. Det som gör det hela lite knepigt är att metallerna är grundämnen, och kan därför inte brytas sönder till mindre delar eller andra ämnen så de blir ”ofarliga”. Därför kan en del tungmetaller lagras i levande varelser i flera år innan de hinner brytas ned totalt ( d v s att de avlagras och tas sedan upp av omgivningen).Metallerna som spridits i naturen kommer från bl a industrier, jordbruk, förbränningsanläggningar o s v.



De vanligaste tungmetallerna man brukar höra talas om är kadmium, bly och kvicksilver. Om dom ska de tre nästkommande avsnitten handla om.





Kadmium

Det kadmium som finns i jorden tas lätt upp av olika växter. Speciellt tobaksplantan har en benägenhet att ta upp och lagra kadmium. Detta innebär att rökare får ett extra tillskott av kadmium. För människokroppen är det svårt att bli av med kadmium. Det lagras i organen, framförallt i njurarna, och med tiden kan det ge verkligt stor skada.



Kadmiumföreningar finns också i vissa batterier, och de användes tidigare som färggivare i plaster. Kadmium förekommer ibland också i gödsel.









Bly

Blyföreningar fanns tidigare i bensin, så att bensinen inte skulle antändas så snabbt när motorn ”knackade”. Nu använder man andra medel mot det, och i Sverige är bensinen blyfri. Det gäller även bensin som inte står under beteckningen ”blyfri” på bensinmackarna, för bly förstör också bilen katalysatorrening.



Bly finns det ändå idag i bilbatterier och i jägarns blyhagel. Bly skadar nervsystemet och bildningen av blodkroppar.





Kvicksilver

Innan man visste hur farligt kvicksilver var, användes det flitigt. Det användes som bekämpningsmedel inom jordbruket, för det skyddade säden mot mögelangrepp. Inom massaindustrin användes det som bekämpningsmedel mot svampar. Men 1966 respektive 1967 förbjöds kvicksilveranvändningen i ovanstående exempel. Det visade sig att även gulsparvaen, en fröätande fågel, hade knaprat i sig av fröna på åkern. Fåglarna blev snart förgiftade, och mer och mer sällsynta. Då slog fågelskådare larm, kvicksilveranvändningen på åkern förbjöds och gulsparvarna ökade i antal.



När man använde kvicksilver i massaindustrin rann det ut i sjöar, hav och olika vattendag via fabrikernas avlopp. I de olika vattendragen lagrades de sedan i bottensedimentet. När det sedan började läcka ut vatten därifrån förgiftades fiskarna (detta sker fortfarande i liten utsträckning, trots att det är över 30 år sedan kvicksilverutsläppen slutade). Därför bör man än idag undvika att äta fiskar från sjöar som har varit eller är utsatta. Gravida kvinnor bör vara särskilt försiktiga, eftersom kvicksilvret lätt överförs till fosteret i livmodern.



Tyvärr sprids kvicksilver fortfarande i naturen, genom bl a sopförbränning, amalgamhanteringen hos tandläkaren, och till en viss del genom industriell verksamhet. Batterier innehåller också kvicksilver, och även andra skadliga tungmetaller. Därför är det viktigt att inte slänga dom bland vanligt hushållsavfall, utan man ska slänga dem i speciella insamlingsbehållare, som finns vid sopsorteringsstationer.



Människan skadas framförallt i hjärnan och i njurarna av kvicksilver. Symtom kan var darrningar, oro och sömnbesvär. Hög kvicksilverhalt i kroppen kan i värsta fall led till döden, eller livslång invaliditet. Detta drabbades en stad i Japan av på 50-talet, då hundratusentals av dess invånare blev svårt kvicksilverförgiftade. De hade förgiftats av fisken de ätit; en kemisk industri hade under en längre tid släppt ut kvicksilver i kustvattnet.







Klorerade kolväten

En kolväteförening (organiskt ämne) som innehåller en eller flera kloratomer benämns under beteckningen klorerade kolväten. Tidigare var de mycket populära bekämpningsmedel (mot bl a insekter) inom industrin, men så är det inte längre. Idag vet man bättre, man vet att de är starka miljögifter som kan lagras mycket länge i naturen. Ämnena är fettlösliga, och därför samlas de lätt i djurens fettvävnader. Då påverkas i sin tur hjärnan och nervsystemet, eftersom dessa organ innehåller mycket fett.



I de tre nästkommande avsnitten kommer en presentation av de vanligaste klorerade kolvätena; DDT,PCB och dioxiner.





DDT

DTT var funnet av en man vid namn Paul Müller, och han fick Nobelpriset för det 1948. Han hade påvisat att DTT var ett effektivt bekämpningsmedel mot den fruktade malariamyggan. Mycket riktigt, så var det också. Men lite senare, på 60-talet insåg man också att DDT påverkade fler djurarter än malariamyggor och insekter. Det som kanske uppmärksammades mest var kopplingen mellan hög DDT-halt hos fåglar och att deras ägg fick tunnare och skörare skal. I vissa fall, som hos t e x pilgrimsfalkar och havsörnar, gick skalen sönder när fåglarna ruvade. Det visade sig att hormonbalansen hos sälar och andra däggdjur rubbades av DDT.



Sverige förbjöd DDT på 70-talet, och likaså gjorde många andra industriländer. Tyvärr används DDT fortfarande i varmare länder, där insektsproblemet är av annan natur än här. Användningen påverkar även oss, för DDT sprids i atmosfären och med flyttfåglar vars, mat innehållit giftet.





PCB

PCB användes tidigare som mjukgörare plaster, i målarfärg och som isolerande i olja och transformatorer. Men PCB förbjöds 1971. Anledningen var bl a att Östersjöns gråsälar drabbades hårt. Giftet försämrades sälarnas förmåga att föröka sig och gav dem sämre motståndskraft mot sjukdomar. Tack vare förbjudet har dock sälstammen hämtat sig under de senaste åren. Men trots förbjudet fortsätter utsläppen, och det beror på att kolvätena finns kvar i gammal utrustning som fortfarande används.











Dioxiner

Dioxiner är olika närbesläktade kolväten, som är mycket farliga. Man menar att det inte krävs stora mängder för att förorsaka cancer, störa fertilitetsförmågan och immunförsvaret.Dioxiner tillverkas dock inte avsiktligt, utan de kan istället ”bara” uppstå vid avfallsförbränning, då man kanske t ex bränner andra klorerade kolväten. Dioxiner kan också hittas i bilavgaser, i utsläpp från metallindustrin, i värmekraftverkens rök exempelvis.







Rovdjuren- de hårdast drabbade

Miljögifter lagras väldigt länge i naturen- deras nedbrytning sker mycket långsamt. Gifterna lagras också väldigt ofta väldigt länge i levande organismer, ex djur. Det behöver inte vara stora mängder, det är vanligare att organismerna har samlat på sig gifterna under en längre tid.



I en del av de miljögifter som presenterats i tidigare avsnitt har det stått att de är framförallt rovdjuren (d v s de stora djuren) som drabbas hårdast. Varför är det så, kan man ju då fråga sig. Blicka då ner mot figuren så kommer förklaringen; längst ner i detta ekosystem ser vi växtplankton, som får i sig vardera en giftenhet var. Planktonen blir föda åt de små fiskarna, som äter mer och får då i sig två giftenheter. De är de halvstora fiskarnas näringskälla, som p g a sin storlek måste ha mer mat, dvs flera fiskar och fler giftenheter. De halvstora fiskarna är de stora fiskarnas föda och de äter flera för att de är större och vill ha mer mat. Fiskarna är i sin tur föda åt något stort rovdjur, kanske en fiskgjuse, eller varför inte en människa, och ju högre upp i ekosystemet vi kommer, desto mer koncentreras giftet, och desto farligare blir det.







Miljörätt

Samhällets utveckling under 1900-talet har lett till ökad exploatering av naturresurserna. Detta har lett till att lagstiftningen också har intensifierats. Men det är på ett splittrat område; lagarna skyddar miljön och dess resurser, men hindrar den materiella och även i vissa fall den vetenskaplig utvecklingen. Lagarna kritiseras också från båda håll med en snarlik motivering; de ger inte miljön tillräckligt skydd, eller de hämnar utvecklingen. Miljöbrott är ändå ett relativt nytt brott, som gått under rubriken ”modern brottslighet”, och inte förrän 1981 infördes miljöbrott och vållande till miljöbrott i brottsbalken.





Min egen ”analys”

Jag har alltid tyckt att det är svårt att ta ställning i olika frågor, vad saken än gäller, det är nästan ett av mina starkaste karaktärsdrag. Därför vet jag inte riktigt vad jag ska tycka i den här frågan om miljön- rädsla för att ta ställning utan tillräckligt med kunskap. Men jag tror att vi människor i väst har blivit för själviska för att kunna offra en kanske egentligen ganska onödig sak för att vår natur ska överleva, och jag vill poängtera att jag nog inte kan utesluta varken mig själv eller någon jag känner ur den gruppen. Men det måste hända något snart, det vet vi alla. Visst, det finns ju bekämpningsmedel och reningsverk, tänker många, dem kan man ju använda. Ja, dem kan man använda, men de kostar oftast ofa...