Antikens litteratur

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det är tidig morgon. Ett äkta par stiger upp ur den varma sängen. De lever i den första demokratin. Det är vetenskapens guldålder och civilisationens höjdpunkt. Husslaven serverar en tidig frukost bestående av bysantiskt vin och nybakat bröd. Maken drar på sig sin vita toga, kysser sin hustru och skyndar iväg till senaten. En dag av beslutsfattande i rikets tjänst väntar honom. Hon tar itu med hushållet. Måltider ska planeras och uppgifter delegeras.
Antikens Grekland framhålls ofta som demokratins vagga men tittar man närmare på perioden så hittar man en del motsägelsefulla fakta. Antikens samhälle hade strikt åtskillnad mellan könen. Kvinnor värderades lägre än slavarna som i sin tur utgjorde en tredjedel av Greklands befolkning. Denna majoritet av människor saknade rösträtt.

Då man talar om antiken syftar man på en tidsera från 700 f.Kr t.o.m. 400.e.Kr. Geografiskt så befinner vi oss i Grekland. Samhället drog en skarp gräns mellan kvinnor, män och slavar. Inte oväntat uteslöts slavarna från alla eventuella rättigheter såsom rösträtt och självbestämmande. Inte nog med det så hölls även kvinnorna för icke värdiga medborgare. De värderades inte högre än slavar. Ändå uppskattade männen kvinnan, dels för hennes organisationsförmåga när det gällde hemmets skötsel men också när det kom till älskog och fortplantning.
Kultur och underhållning värderades högt. En av de stora grekiska tänkarna var Aristoteles. Han definierade tre genrer som än idag används för att beteckna olika litterära verk, Drama, Lyrik och Epik.

Drama eller skådespel var populärt och man byggde vackra scener utomhus med fantastisk akustik. Det fanns två populära varianter av drama, det var tragedi och komedi. I dramerna gestaltade författarna olika tankar och filosofier.
Lyrik omfattade sång och dikt.

Begreppet Epik används numera om den mesta berättande litteraturen men under Antiken avsåg man med epiken en speciell, lång, berättande dikt på vers.
Människorna under antiken hade en stark gudstro och tron på ödet var allmänt rådande. Man hade många olika gudar med olika funktioner. Gudarna var inte alltid milda och snälla utan kunde vara både lynniga och rent av ondskefulla. Att vara dem till lags var inte alltid lätt. Samtidigt kunde både gudarna och ödet vara bekväma att skylla på om något gick på tok och man misslyckades. Gudarna var närvarande och man refererade gärna till dem i dagligt tal.

Analys
När man vill lära sig mer om antiken är alla från den här tiden utmärkta källor. De är autentiska och dessutom underhållande och medryckande. Oftast är de skrivna av skickliga, seriösa och trendkänsliga författare. Trots att kvinnans ställning på många sätt var så dålig har hon ändå fått en plats inom antikens litteratur. Det finns flera litterära verk, nästan alla skrivna av män, som faktiskt tecknar en nyanserad och genomarbetad bild av kvinnan, däremot inte utan baktankar.

Ett exempel på det hittar man i Iliaden som är skriven av Homeros. Iliaden tillhör de äldre av antikens verk (700-talet f.Kr.) och skildrar främst människor ur överklassen. Iliaden skildrar krig och strider, det ger en klar bild av antikens hjältedyrkan men kvinnan får också vara med på en kant. I Iliaden kan man läsa om Andromake som är prinsessa och hustru till Hector, prins av Troja. Andromake representerar det typiska kvinnoideal som rådde under antiken. Hon älskar sin make och ser upp till honom. Andromake har inordnat sig i rollen som mor och hushållerska. Hon underordnar sig Hector som vet bäst men i Iliaden skildras ändå på ett ställe hur hon faktiskt säger emot honom. I en akut situation kastar hon av sig sin kvinnoroll och bönfaller Hector att göra detsamma med sin roll som hjälte men hon ber förgäves. Hector offrar sitt liv och i förlängningen även sin hustru och sin son för att slippa nesan och skammen av att inte utföra sin plikt som man och soldat. På ytan är Hector modig medan Andromake är feg. Egentligen så är det tvärtom men både Hector och Andromake förblindas av sina könsnormer och ser inte det.
Andromakes raka motsats är Medea. Hon är huvudperson i Euripides drama Medea. Medea är den bedragna hustrun som hämnas grymt på sin make genom att mörda hans nya fästmö, hans blivande svärfar samt de egna gemensamma barnen. Medea är en olycklig kvinna, desperat och med personlighetsstörning. Hon representerar den värsta kvinnobild man kunde tänka sig under antiken. Hon är självständig, kunnig i trolldom, har talets gåva och är inte rädd för någon. Lägg till det en psykopatisk personlighet och hon blir en av de värsta mänskliga gestalterna i antikens litteratur. Samtidigt framkallar hon medlidande, försmådd och övergiven som hon är i ett främmande land. Hon är helt klart farlig och menad som ett avskräckande exempel. Skådespelet om Medea är en tragedi med moraliska förtecken.

Som en kompromiss mellan Andromake och Medea hittar man Lysistrate. Lysistrate är ett komiskt drama, skrivet av Aristofanes. Huvudpersonen är trojanskan Lysistrate. Hon bildar en sammansvärjning tillsammans med Trojas och Spartas kvinnor. Troja ligger nämligen i krig med Sparta sedan länge och kvinnorna vill ha fred. De svär en ed att inte bedriva älskog med männen förrän det blir fred. De ockuperar också borgen i Troja och skanderar fred. De trotsar hela den manliga övermakten och visar att kvinnor också har inflytande. Lysistrate har en stor övertalningsförmåga och hon lyckas ena de vankelmodiga kvinnorna. Kvinnorna eggar männen att känna lust men vägrar att gå med på något som helst sexuellt umgänge. Avhållsamheten och kvinnornas övertalning får till slut männen i Sparta och Troja att sluta fred och avslutningsscenen är en vild fest med sexuella undertoner där alla lever ut och är lyckliga. Det är bara Lysistrate som sitter ensam och ledsen. Man förstår att hon nog är ganska ensam trots den respekt hon vunnit hos de andra kvinnorna och den seger hon vunnit över männen.

Gemensamt för Andromake, Medea och Lysistrate är att de ställs inför ett dilemma. Antingen kan
de underordna sig den kvinnliga normen, tvärtemot sina övertygelser eller också strunta i alla normer och gå sina egna vägar. Medea och Lysistrate ger ett intryck av att vara vana sedan innan att gå emot strömmen och de genomdriver sina viljor. Andromake, däremot, verkar inte ha för vana att trotsa sin make. Ändå gör hon det – och misslyckas. Hennes handlande får inga större konsekvenser, varken för henne eller för samhället i stort. Dramat om Hector och Andromake är också helt seriöst och allvarligt menad. Där finns inget som behöver förlöjligas. Medea däremot måste framställas som en psykopatisk barnamörderska för att visa hur felaktigt hennes agerande är. Hon trotsar hela den kvinnliga normen, och skulle utgöra ett hot mot männen om hon inte hade varit så grym. Lysistrate trotsar även hon samhällets förväntningar på hur en kvinna ska uppföra sig. Hon är inte grym på samma sätt som Medea men författaren har ett annat sätt att visa på hennes oförtjänster. Dramat om Lysistrate är en komedi och den som blir skrattad åt kan få svårt att vinna riktig respekt. I slutet av skådespelet är Lysistrate också ensam och eftersom festens tema är kärlek blir hon också, på ett sätt, misslyckad. Precis som i dagens samhälle är det avskräckande med en stark kvinna som förmår mer än män.
Kvinnorna under antiken hade det nog inte sämre än vad kvinnorna hade det förr och har det i dagens olika kvinnoförtryckande samhällen. Det som är speciellt för antikens samhälle är att det framställs som en vacker demokrati, tvärtemot verkligheten. Slavarna i antikens samhälle hade det ännu sämre än kvinnorna. Inte heller ...