Död för alltid.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kriget hade omvandlat staden till ett helvete, till ett land utan varken skog, vatten, bröd, eller någon framtid. I detta land levde den lilla flickan, långt bort ifrån oss. Där inga människor fanns förutom de hemlösa barnen, de sjuka och de gamla. Det var det bortglömda landet.. Irak.

Det var mörkt och kallt. Solen gick långsamt ner. Ännu en dag av svält och hunger hade gått. Tystnaden gjorde gatorna till ett spöksamhälle. Staden var död, död för alltid. Den lilla flickan gick själv på den smutsiga och blöta vägen. Hennes långa, svarta hår fladdrade runt hennes hals, som om det ville strypa henne. En tunn, smutsig och mörk tröja hade hon på sig, men det hjälpte knappast mot kvällens kyla. Man kunde inte läsa ansiktuttrycken i hennes bleka ansikte. Hon var död som alla andra i den döda staden. Själv gick hon, hungrig och trött. Hon var på väg hem, till ett hem utan föräldrar och syskon. Hon skulle till det gamla huset utanför staden, eller kunde man kalla det för hus?? Ett hus utan tak, värme, ljus eller vatten. Flickan hade inte fått mat på flera dygn. Men hon var van med det. Alla barn i den döda staden var vana med det, dagar utan mat. Så var livet för de fattiga barnen. Hon var fortfarande ett barn, hon visste inte vad hatet var, och hon ville inte hata någon, men en sak visste hon, de som hade bombat hennes land, hade erövrat barnens leende, frihet och barndomen. Inget var sig likt i landet, massor av gravar och så en död stad.
Hon hade drömmar som alla andra barn. Hon drömde om ett liv, en familj och en barndom. Hon kunde se ljuset i den mörka tunneln men vägen till ljuset var lång och svår. Hon behövde bara passera den så skulle hon få ett bra liv, såsom andra barn långt bort från hennes land. Många barn hade misslyckats att ta sig dit, men det skulle inte hon göra. Hon bestämde sig att resa från denna döda stad till frihetens land till sina kära och kompisar på andra sidan världen, där hungern inte kunde komma, där inga bomber förekom, där inga diktaturer bestämde, Där ett barn får vara ett barn. Det var alla barnens drömmar, att komma till detta land men många hade inte råd. Den lilla flickan skulle klara det. Det sa hon högt, skrek ut det. Man det var ingen som kunde höra det. Det fanns ingen som ville höra det från ett svagt fattigt och hjälplöst barn.
Dagen efter började hon packa för den långa resan. På listan stod det att hon skulle ta med sig mat, tjocka kläder och så lite pengar. Men problemet var att hon inte hade mat, pengar eller tjocka kläder, Det enda hon hade var sin enkla klänning som hon fick i present för tio år sen, då staden var levande, innan sanktionerna infördes, innan stormakten hade bombat hennes land och dödat hennes föräldrar.Men vad gör det, hon hade bestämt att passera gränsen till det nya landet, Det var bara ett hav som skilde länderna åt, en resa som tog 14 timmar.
Det var enkelt för alla andra att åka dit men inte för barnen i den döda staden. Båtar åkte fram och tillbaka till frihetslandet men ingen båt ville stanna i fattigdomens land, hon hoppades att nå fram så hon beslöt sig att gå över gränsen till fiendernas land dit all mat gick, där pengar och kläder fanns. Hon passerade gränsen till det främmande landet, där flygplanen startade för att bomba hennes land. Hon kom till landet där alla väntade på ett ögonblick för att ”äta upp” hennes land. Men hon var osynlig för dem, som om hon hade en skyddsängel som vandrade med henne vart än hon gick. Hon fick höra att en båt skulle åka till frihetens land under kvällen så hon försökte tjäna lite pengar, för att åka med. Hon vandrade runt och hittade ett papper. På den ritade hon en duva, en vit fastbunden duva, som drömmer om att flyga över olivträden och palmerna. Hon försökte rita och föreställa hennes land, och det var det hon önskade mest ”Fred i sitt land”. Det var inte länge hon var i skolan, men under de 4 åren så lärde hon sig vad fred betydde. Hon lyckades sälja den för några enstaka dinarer, som hon övertalade och mutade en arbetare i hamnen att han skulle släppa in henne på båten. Hon var rädd att bli upptäckt, men när hon smög ombord i båten så blev hon chockad. Flera hundra människor var där redan. Alla skulle smugglas till frihetens land på andra sidan vattnet. De flesta kom från det döda landet, andra från fattiga länder som har blivit bombade av de allierades kamp mot ”terrorism”. Men ibland ställde hon sig frågan: vilka är terrorister? Är det alla fattiga, som inte har mat, kläder och vatten, är det de som ska dö för att de rika ska leva lyckligt. Flickan har tänkt på det, men finner aldrig något svar. Varför ska fattiga barn dö? En fråga ingen vill svara på.

Båten började åka, alla...