Mormonismen - En kristen lära?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sammanfattning

Mormonism är kristendom. Kristendom är mormonism. Samma sak, fast på olika sätt – tror många.

I denna rapport utreds huruvida mormonismen är en kristen lära eller ej, med hjälp av djuplodande forskning kring både bibelns ord och det som yppats av ledarskapet inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, Mormonkyrkan. Det som tas upp är det mest centrala, Gudssynen, synen på Jesus och vad som händer efter döden.

Det reflekteras även kring mormonkyrkans bibeltolkning, och deras ”bevistexter”.

Exklusiva intervjuer har gjorts med kyrkans utsända missionärer, där man får ta del av deras syn och kunskap om läran. Även andra samfund har varit objekt i de empiriska undersökningarna där både församlingsledare och enskild medlem har svarat på frågor.

På en rad olika punkter inom de centrala begreppen påträffas flera stora skillnader, t.ex. Jesus relation till Satan, Gud Faderns relation till Maria och på vilken plats Jesu försoning egentligen ägde rum. Allvarliga motsättningar finns även inom antalet Gudar, emedan den historiska kristendomen är monoteistisk (endast en Gud) och mormonismen är henoteistisk/triteistisk(flera bredvid Gud/Uppdelad treenighet).

Rapporten avslutas till sist med en stor sammanställning av de citat som rapporten helt bygger på, både från bibeln och ledare inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, samt kändisar som C.S. Lewis och John Miller.


1 Inledning

1.1 Problembakgrund

Mormonerna kallar sig gärna kristna, men inga kristna skulle kalla sig mormoner.

Eftersom kyrkan (Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, Mormonerna) anser sig vara Kristus återupprättade kyrka på jorden, som lär ha legat nere sedan 100-talet e.kr., kan det vara intressant att se hur denna kyrka egentligen stämmer med det som lärdes för två millennier sedan. Eftersom vi både i Sverige och i kyrkans ursprungsland, USA, har full religionsfrihet får mormonerna givetvis tro precis vad de vill, men en kyrka med tio miljoner medlemmar måste ändå kunna försvara sin lära. Tål de inte kritik och djupgående undersökningar blir det svårt för allmänheten att respektera deras tro. Tål de inte mothugg och grundliga granskningar föds även tanken att kyrkans medlemmar inte själva tänkt efter vad de bygger sina liv, och eventuellt sin evighet, på. Många skulle då vilja säga att dess medlemmar är ”hjärntvättade”, en stämpel kyrkan knappast vill ha.

När C.S. Lewis skulle förklara sin syn på alternativa gudsbegrepp förklarade han att ”är man en kristen behöver man inte tro att alla de andra religionerna skulle vara idel osanning”, men slog även fast att ”att vara kristen betyder naturligtvis att tro att kristendomen, där den skiljer sig från de andra religionerna, har rätt och de fel.” Därför måste mormonkyrkans lära grundligt redovisas och ställas mot kristendomens budskap.

1.2 Syfte

Denna rapport ämnar klargöra de oklarheter som finns om mormonismen är en kristen lära eller ej. Följande frågeställningar är aktuella:

Är mormonismen en kristen lära?
Har de samma syn på Gud?
Har de samma syn på Jesus?
Har de samma syn på frälsningen och slutmålet?


1.3 Metod

På empiriska vägar har det undersökts vad kyrkans utsända, missionärerna, samt andra samfund har för åsikter i frågan. Därefter har tillvägagångssättet varit att reda ut vad kyrkans ledarskap sagt i diverse skrifter. Den mesta av litteraturen har givits ut i mormonkyrkans regi. Detta har ställts mot vad de kristna läser i bibeln, samt vad kristna tänkare har anfört.

Eftersom kyrkan är uppbyggd på hierarkisk vis, med en Profet i toppen som ej kan lära fel, har fokus satts på att finna uttalanden från så höga ledare som möjligt.

Kristendomens måttstock är bibeln. Därför har den stått som grund i teoridelen om kristendomen, och endast ett fåtal kommentarer från sentida kristna har tagits upp.


1.4 Avgränsningar

Detta arbete är ämnat att undersöka huruvida Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga förkunnar en kristen lära eller ej. Det viktigaste blir då att ta reda på hur kyrkan förhåller sig till de områden som är centralast inom kristendomen, dvs. synen på Gud, synen på Jesus och synen på frälsningen. Det blir följaktligen inte nödvändigt att reflektera över kyrkans forna polygami, deras syn på den svarta rasen eller deras tempelritualer. Att känna till kyrkans uppbyggnad, historia samt lite om dess teologi (endast ytligt) kan vara till hjälp för läsaren, emedan detta inte kommer att tas upp eller förklaras.

Eftersom kristendomens mall är bibeln blir det viktigt att när man beskriver den tron försöka hålla sig till denna heliga skrift så gott det går, och inte blanda in för många postbibliska uttalanden.

2.1 Mormonismen

2.1.1 Gud Fadern

En föränderlig Gud

År 1844 dog Äldste King Follett en plötslig död. På King Folletts begravning höll Joseph Smith, grundare av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, ett tal som senare blev känt som King Follett Discourse. Under denna utläggning förklarade Smith att ”vi har föreställt oss och antagit att Gud har varit Gud i all evighet. Jag vill nu vederlägga den idén, och ta undan slöjan, så att ni kan se”. Enligt mormonismen har Elohim, känd som Gud Fadern inom SDH (Sista Dagars Heliga), en gång levat på en planet liknande jorden. SDH Aposteln Orson Pratt förklarade att vi föddes/skapades av vår Fader i himlen; vår Fader i himlen, som i sin tur danades i en tidigare himmelsk värld av sin Fader, som även han genomgått ett jordeliv, efter att ha fötts av sin Fader, anno dazumal, och så vidare från generation till generation. Detta har även aposteln Orson Hyde instämt i, genom att förklara att Gud en gång lyckades stiga steg för steg i vad han kallade ”utvecklingens skola”, och på så sätt ta sig framåt till den punkt där han nu är. Ännu en apostel, James Talmage, tillkännagav att kyrkan tror på en Gud som själv är tillväxande, och att han nu erbjuder sina barn, som då är alla människor, att följa samma stig som han har vandrat för att ärva samma ära och makt som han besitter. Kyrkan har även har gett ut manualen Achieving a Celestial Marriage, där man kan läsa om hur Gud genom att hålla eviga evangelieprinciper tog sig från det ena steget till det andra tills han lyckades uppnå det som kallas för Gudadöme, något som även finns att läsa i The Gospel Through the Ages.

Detta fenomen som kyrkan lär ut brukar benämnas med termen ”apoteosering”, vilket betyder att en människa blir till en Gud. Mormonkyrkan är inte ensam om denna idé, utan det finns många mytologier som berättar om detta. Ett exempel är de gamla grekernas Herkules, som först var en enkel man men sedan gjorde sig förtjänt av Gudadöme. Apoteoseringen beskrevs kanske bäst av Joseph Smith själv då han deklarerade att ”Gud själv var en gång såsom vi är nu, och är en upphöjd man, och tronar i himlarna där!” i en predikan om Gud Faderns natur.

SDH’s Elohim ska nu ha nått sitt mål och är en polygamist som skapar andebarn tillsammans med sina himmelska fruar. Läran om en himmelsk Moder går dock inte att finna i någon av SDH’s skrifter, men Bruce R. McConkey talar i en av sina böcker om det som en ”osagd sanning” och beskrivs även i Encyclopedia of Mormonism som vanlig i mormonskt tankesätt. Att vi levt som andebarn i en förjordisk tillvaro förklaras i deras bok Är Mormonerna Kristna?

Flera Gudar

Unikt för mormonismen är att alla människor (och gudar) en gång var outvecklade intelligenser vars mål är (var) att bli Gudar. Det svenska mediet Emanuel Swedenborg berörde givetvis denna tanke, men SDH var först att göra den till en av sina doktriner. Genom att följa de lagar och principer som mormonerna tror är eviga, ska varje intelligens förhoppningsvis kunna bli till en färdig Gud, som har ”makt att sätta upp lagar och instruktioner till de svagare intelligenserna”, precis som Elohim nu har. Som tidigare nämnt tror kyrkan att Gud har en far och en farfar osv. , men det är viktigt att känna till att kyrkan inte spårar denna kedja av gudagenerationer till någon specifik början. Joseph Fielding Smith vittnade inte bara om att det finns många gudar danade före deras Gud, utan även att dessa kan vara flera miljoners miljarder, det är bara våra mänskliga hjärnor som inte förmår att räkna dem alla. Han klargjorde även att dessa miljontals Gudar, som antagligen inte bara är Elohims förfäder utan även hans bröder, regerar över de oräkneliga galaxer som finns i universum med argumentet att det vore oresonligt att tro något annat.

Vid en första anblick skulle många vilja beskriva mormonismen som en polyteistisk lära, men detta är troligtvis inte den korrekta benämningen. Joseph Smith förklarade att det finns många Gudar, men gjorde också väldigt klart att det är endast en av dessa som människan ska dyrka. Denna gudssyn kallas traditionellt för henoteism. Aposteln Orson Hyde instämde i detta och fastslog även han att den enda vi har att göra med är mormonismens Gud, men medgav att gudarna är många. Emellertid skulle mormonismen kunna kallas för triteistisk, eftersom de ser Fadern, Jesus Kristus och Den Helige Anden som tre olika, skilda Gudar och inte en, som den historiska kristendomen gör. Joseph Smith berättade att kristendomens syn med en treenig Gud är sekteristisk och ger intryck av en Gud som måste vara ett monster. Enligt Joseph Fielding Smith lärde Joseph Smith på ett mycket tydligt sätt att den traditionella kristendomen hade fel, och att de tre är distinkta Gudar. Han medgav då att de är plurala, och förstod antagligen de som vill sätta in läran inom polyteismen eller triteismen, men förklarade vidare att de endast ber till Gud Fadern, och då i Jesu namn. Det leder då genast tillbaka till termen henoteism.


Teologiskt tvetydighet

Ledarskapet inom mormonkyrkan har dock inte alltid varit helt raka i denna fråga, varken gentemot utomstående eller mot sina egna medlemmar. Då kyrkans nuvarande president, Gordon B. Hinkley, 1997 blev intervjuad av Don Lattin på San Fransisco Cronicle, gällande Guds natur, och blev attackerad med påståendet att kyrkan lärde att Gud Fadern apoteoserats gav han svaret: ”Jag skulle inte säga det så. Det finns ett litet uttryck som lyder ’Som människan är, så var Gud. Som Gud är, kan människan bli.’ Nu är det mer typ ett uttryck än någonting annat.” Då han ett och ett halvt år senare, i oktober 1998 höll sitt tal ”What Are People Asking about Us” på kyrkans generalkonferens inledde han detta med att inför sina egna försöka bemöta de frågor som kommit från media och andra kyrkor. Först på listan stod frågan ”Vad är Mormonernas lära om Gud?”. Hinkley började då med att citera Joseph Smith som 1844 uppgav att ”Det är evangeliets första princip att med säkerhet känna till Guds karaktär, och att vara förvissad att vi kan prata med honom som en man pratar med en annan…” Presidenten misslyckades dock med att svara på medias frågor eftersom han inte gav sin församling resten av citatet. Hade han läst upp de följande tjugotvå orden skulle han ha fortsatt: ”… och att han en gång var en man som oss; ja, att Herren Gud själv, allas vår Far, levde på en jord…”

Även om de flesta av kyrkans koryféer har varit tämligen tydliga i detta ärende är det svårt att säga vad de enskilda mormonerna (de av lägre rang) tror. Alla mormoner har inte läst profeternas ord i detta ärende, medan däremot så gott som alla mormoner har tillgång till Mormons Bok. Vad står då skrivet i denna heliga skrift? I Moroni 8:18 kan man läsa: ”Ty jag vet, att Gud icke är en partisk Gud, ej heller ett föränderligt väsen, utan är oföränderlig från evighet till evighet.” Även på andra ställen styrks detta med att Gud är oföränderlig och densamma i all evighet. , Det finns dock en populär sång inom kyrkan, If You Could Hie to Kolob, som lätt berör detta ämne och borde vara känd bland gemene man inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.


Mäktig, men inte allsmäktig

Även om många SDH ledare har lärt att deras Gud Elohim är omnipotent, har det på grund av deras polyteism/henoteism väckts funderingar bland dem om Vem det är av dessa gudar som är mäktigast. SDH skribenten W. Cleon Skousen vittnar i sin bok The First 2.000 Years om en Gud som är starkt beroende av andra gudar, och att dessa till och med skulle kunna avsätta Honom så att Han upphör att vara Gud. Detta beror då på att det är just dessa andra, äldre gudarna som har gett Elohim sitt fulla förtroende och att Han utan dem aldrig skulle ha blivit Gud. Enligt Skousen är Gud alltså inte den mäktigaste Guden, inte den Högste. För att ändå kunna kalla sin Gud för omnipotent brukar kyrkan mena att Guds omnipotens, allmakt inte betyder att Gud är allsmäktig, har precis all makt, utan att han har obegränsat eller väldigt gott om makt.

Det har vidare undervisats i kyrkan att deras Gud inte kan skapa ex nihilo, av ingenting, utan bara kan organisera materia. Det var också så han enligt kyrkan skapade denna planet, genom att omorganisera befintlig materia. Ej heller kan mormonismens Elohim förstöra materia, bara disorganisera. Aposteln John Widtsoe gick t.o.m. så långt att han kallade tanken på skapande ex nihilo för absurd. ,

Kroppslig Gud

Mormonismens Gud kan inte vara allestädes närvarande eftersom han är begränsad av en fysisk kropp, lika påtaglig som en människas. Brigham Young sade att ”Vissa vill få oss att tro att Gud är närvarande överallt. Så är det inte.” Enligt mormonsk teologi kan ingen medlem i deras Gudom (Fadern, Sonen och den Helige Anden) vara närvarande på mer än en plats åt gången. James Talmage förklarar att det som sagts om att Gud är närvarande överallt inte betyder att någon av Fadern, Sonen eller den Helige Anden simultant kan befinna sig på mer än en ort, i verklig mening. Bruce R. McConkey har förklarat att den tredje medlemmen i Gudomen, den Helige Anden (eng: Holy Ghost) är en ”Andeperson” eller en ”Andeman” som ”endast kan vara på ett ställe i taget” på grund av ”den Man som han är.”

Mormonkyrkan har även varit oklara gällande konceptet Helig Ande. Det har ansetts att det är en skillnad mellan engelskans Holy Spirit och Holy Ghost, och då förklarats att Holy Spirit är det verktyg som Gud använder för att genomföra sin vilja i andra ändar av universum än den han befinner sig i, samt det transportmedel som Gudomens personligheter använder för att förflytta sig genom rymden. Holy Ghost är då istället den tredje personen i Gudomen, som precis som Fadern och Sonen inte kan vara på mer än en plats åt gången.

Aposteln Parley P. Pratt har fördjupat mormonteologin ytterligare genom att beskriva den Helige Anden, Holy Spirit, som en substans eller en vätska, genom vilken Jesus kunde kontrollera elementen, bota sjuka och ge livet åter till döda.

Det är dock viktigt att tillägga att detta resonemang endast återfinns i den första upplagan av hans bok Key to the Science of Theology som utgavs 1855, och står helt omskrivet i den reviderade version som publicerades 1978.

Inte kristendomens Gud

Bland de lägre stående inom mormonhierarkin återfinns ofta tanken att den historiska kristendomen och mormonismen har samma Gud, men ju högre upp man kommer inom samfundet desto vanligare blir motsatsen. Enligt SDHs tolfte president Spencer W. Kimball är den historiska kristendomens Gud helt och hållet ett resultat av en demokratisk omröstning i Nicea. I sin bok Teachings of Spencer W. Kimball kritiserade han starkt denna sammankomst och menade att de sammankomna med sina jordiska sinnen skapade sig en helt ny Gud, som än idag dyrkas av de flesta kristna.

Den ledare som sagt mest i detta ämne är troligtvis Bruce R. McConkey. Han nöjde sig inte med att rapportera en skillnad mellan gudssynerna, utan förkunnade även att dyrkan av kristendomens Gud inte leder till någon räddning. Vidare förklarade han att kristendomens falska gudar endast bär samma namn som bibelns sanna Gudar, och att det utöver detta inte finns många likheter. Om man frågar en utposterad missionär, som inte alls befinner sig lika högt upp i prästväldet som Bruce R. McConkey, kan man till och med få svaret att islam och schamanismen har samma Gud som mormonismen, men denna tanke förkastar McConkey fullkomligt då han förklarar att kristendomens Gud är precis lika falsk som muslimernas, amoriternas och hittiternas Gudar, och att det är mormonkyrkan allena som dyrkar en sann Gud. Enligt honom är även de ”så kallade kristnas” gudssyn precis vad Satan vill att människor ska tro, och på så sätt gå under och han såg ingen frälsning hos ”kristendomens gudar”.

Från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars heliga har det även riktats kritik mot de övriga kyrkorna, då man menar att den historiska kristendomens doktrin om en okroppslig Gud är detsamma som att förkunna en opersonlig Gud, och vem vill tillbe en opersonlig Gud?


2.1.2 En trogen medlem läser bibeln

I En Inbjudan Till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, ett traktat som kyrkans unga missionärer flitigt delar ut till alla de möter, får läsaren lära sig att kyrkan antagit både Mormons Bok och Bibeln som heliga skrifter. Viktigt är dock att tillägga att Bibeln är den enda av kyrkans heliga skrifter som de antar med viss reservation, nämligen i den mån att den är rätt översatt. Mormons Bok, Den Kostbara Pärlan och Läran och Förbunden antar de dock helt utan restriktioner, likaså alla de böcker som innehåller Profeternas ord.

Eftersom kyrkan ändå i viss mån antar Bibeln som helig skrift så blir det viktigt att lära känna hur de läser de bibelställen som skulle kunna vara problematiska för dem. Den mest utförliga beskrivning av detta har givits av den trogna medlemmen Torsten Wiklöf. I hans kompendium Vandra i Bibeln får man en viss förklaring över hur de flesta ”problemställen” tolkas.

I Jesaja 44:6 kan man läsa att Herren är den förste och den siste, och att det förutom honom inte finns någon Gud. I vers åtta läser man även att Gud inte känner till någon annan utom honom själv. Detta tycks stå i rak motsats till vad kyrkan lär, men inte om man läser såsom Wiklöf gör, som med stöd av den nionde versen menar att allt som i bibeln sägs om detta endast syftar på avgudar.

Ett annat bibelställe som inom den historiska kristendomen alltid tolkats som att Jesus Kristus är ett med Fadern, är Evangeliet enligt Johannes, kapitel ett, vers ett till tre samt den fjortonde versen. Det lyder som följer: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till… Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader…” Detta kan tyckas strida mot kyrkans lära om tre separata Gudar, men inte om man läser som Wiklöf: ”Det som egentligen sägs är alltså: I begynnelsen var Kristus och Kristus var hos Gud (föruttilvaron) och Kristus var en Gud”. (kursivering egen) Det är också viktigt att tillägga att Joseph Smith i sin egen översättning, som enligt honom själv var inspirerad och uppenbarad av Gud, skriver på ett helt annat sätt: ”I begynnelsen predikades evangeliet genom Sonen. Och evangeliet var Ordet, och Ordet var med Sonen, och Sonen var med Gud, och Sonen var av Gud.” Detta tar helt bort det som i Johannes 1 skulle kunna säga emot mormonismen, men det finns dock inget stöd för en sådan översättning i något antikt bibliskt manuskript.

En vers som kyrkan brukar använda som bevis för att människor kan bli Gudar och att Gud varit människa är den sjätte versen i Psaltarens åttioandra psalm, där man kan läsa: ”Jag har väl sagt att ni är gudar och allesammans den Högstes söner, …”

2.1.3 Sonen

Jesus, Guds son

”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga förkunnar att Jesus Kristus är Guds son på det mest bokstavliga viset. Kroppen i vilken Han utförde sitt uppdrag i köttet var avlad av samma Heliga Varelse som vi tillber som Gud, vår Evige Fader. Jesus var inte Josefs son, ej heller var Han danad av den Helige Anden. Han är Son till den Evige Fadern!”

I Journal of Discourses förklarar mormonkyrkans andra profet, Brigham Young, att Jesu födsel var lika naturlig som alla andras, den var ett resultat av en naturlig akt. Young sade att Jesus var son till sin Fader, precis som alla vi andra är söner till våra fäder. Denna tanke att Jesus kom till av en naturlig fortplantningshandling fick gehör hos Första Presidentskapets Första Kanslér Heber C. Kimball som i samma bok använt orden ”Hur blir barn till? Jag svarar: precis som Jesus Kristus blev till av sin Fader.” Som utomstående är det lätt att döma kyrkan och påstå att de inte tror på jungfrufödseln, när de beskriver Jesu nedkomst som ett resultat av en naturlig akt. Kyrkans ledarskap förklarar då att de ger en annan definition av ordet ”jungfrufödsel”. Eftersom mormonismen lär att Maria inte hade några sexuella interaktioner med någon dödlig man utan istället blev penetrerad av en odödlig man ser de ingen svårighet i att använda just begreppet ”jungfrufödsel”. McConkey uttryckte det som följer: ”Vår Herre föddes av en jungfru, det passar och är riktigt, och även naturligt, emedan Fadern till Barnet var en Odödlig Varelse.”

Inte alltid densamme

Inom SDH har det förekommit tankar och resonemang som menat på att Jesus inte alltid har varit den han är. Kyrkans apostel Russell M. Nelson hävdade, med stöd ur Mormons Bok, att Jesus inte blev fullkomlig förrän efter sin uppståndelse. Hans hänvisningar gick till Nephis tredje bok (i Mormons Bok), där man kan läsa hur Jesus uppmanar Amerikas dåtida invånare att vara fullkomliga såsom Han eller Hans Fader är fullkomlig, och pekar på att Jesus här räknar upp även sig själv, vilken han inte gör i Matteus 5:48, innan hans död och uppståndelse.


Satans syskon

Ett av de mer offensiva attributen som designerar Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är doktrinen att Lucifer är lillebror till Jesus. Enligt SDH Sjuttionde Milton R. Hunter tävlade Lucifer desperat mot Jesus om platsen som mänsklighetens frälsare. Kampen var jämn, men eftersom Jesus var den äldsta brodern fick han förmånen att rädda världen.

Messias i mängder

Som ett led i tron på många gudagenerationer, vilka var och en levt på planeter liknande vår, har också tanken om ett stort antal frälsare utvecklats. Var och en av dessa gudagenerationer måste ha blivit räddade av varsin messias. Brigham Young förklarade även att dessa inte bara hade varsin frälsare, utan även varsin frestare. Han sade, i egenskap av Guds profet, att det alltid har varit på detta viset, från all evighet, och att det ska förbli så, i all evighet.

Frälsarens fruar

Enligt de tidiga SDH ledarnas syn på Jesus var han både polygamist och fader åt många barn. I Journal of Discourses predikar Young om hur det i Bibeln står att Jesus kom gående med hela sitt följe. ”Jag vet inte vilka de var, om inte Hans fruar och barn”, var den slutsats presidenten kom fram till. I samma verk finns en predikan av Orson Hyde angående bröllopet i Kana, där Mr. Hyde konstaterar att om man studerar Johannes evangelium noggrant ser man att det var Jesus Kristus som var brudgummen i dramat. Han menade också att om nu Jesus aldrig var gift, så var det en synnerligen opassande intimitet som Frälsaren åtnjöt tillsammans med Marta och Maria. , , Även Jedediah M. Grant har i denna predikosamling förkunnat läran om att Jesus var polygamist. Han ansåg sig finna stöd i historiska dokument (vilka ej angavs) för att den största anledningen till Jesu korsfästning var de plurala giftermål som Jesus och hans lärjungar praktiserade. Han drog då en koppling till sina samtida församlingsmedlemmar, och uppmuntrade dem med att dåtidens lärjungar skulle kunna kallas ”Mormoner”.

Mytisk Människoson

Om man frågar medelmormonen: ”Tror Du på samma Jesus som kristendomen?” får man oftast svaret ”Självklart!” Det är även det intryck man får av det inbjudningskort missionärerna delar ut till alla de möter, i vilken kyrkans centrala lära sägs vara samma som inom alla andra samfund; att Jesus Kristus är Guds Son. Om man däremot ser till vad kyrkans högsta koryfé, Gordon B. Hinkley, anser om detta får man ett helt annat svar. I juni 1998 besvarade han påståendet att mormonerna inte tror på den vanliga Jesus med orden: ”Nej, det gör jag inte. Den traditionella Kristus som de talar om är inte den Kristus jag talar om.” Bernad P. Brockbank, även han en högt uppsatt ledare, uttryckte sig 1977 i tidningen Ensign och talade om att ”många kristna kyrkor tillber en annorlunda/annan Jesus än den som tillbes av mormonerna, eller Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga” och Brigham Young som efterträdde grundaren Joseph Smith har uttalat diverse kraftord om den historiska kristendomens tillkommelse och utveckling.

Den kyrkoledare som ändå uttryckt sig starkast om detta är mormonernas apostel Bruce R. McConkey, som i sin bok Mormon Doctrine går till attack mot kristendomen och kallar de kristnas Jesus för myt. Han skriver: ”I sanning har alla de milliontals människors som hör till den avfallna Kristendomen förnedrat sig inför den mytiska Kristus mytiska tron.”

2.1.4 Frälsning och mål

Gethsemane och försoningen

Mormonska ledare har lärt att Kristi försoningsoffer ägde rum i Gethsemane trädgård. Denna föreställning har uppkommit ur deras heliga skrift Läran och Förbunden, som betonar det som hände i trädgården starkare än vad bibeln gör. , Ezra Taft Benson medgav att Jesus skulle till korset, men han drog även slutsatsen att ”det var i Gethsemane som Jesus tog på sig världens synder, i Gethsemane som hans smärtor var lika med människornas samlade bördor, i Gethsemane som han nedsteg under allt så att alla skulle kunna vända om och komma till Honom”. Bruce McConkey menade att även om Jesus dog på korset, så skuggas detta av Jesu lidanden i Gethsemane. Han deklarerade att segern redan var vunnen när Jesus skulle arresteras och att Jesus då lidit mer än vad någon dödligs sinne kan föreställa sig. Som kommentar till de kristnas syn på korset sade McConkey: ”Var och under vilka omständigheter ägde Guds Sons försoningsoffer rum? Var det på Golgata Kors eller var det i Gethsemane Trädgård? Det är mot korset de flesta Kristna tittar när de centrerar sin uppmärksamhet kring den oändliga och eviga försoningen. Och förvisso så färdigställdes vår Herres offer när han lyftes upp av män; och, den delen av hans liv och lidande är mer dramatisk och, kanske, mer iögonfallande. Men i verkligheten ägde smärtan och lidandet, triumfen och storslagenheten, i försoningen rum huvudsakligen i Gethsemane” (kursivering egen). Om någon är tveksam om att kyrkan i dessa dagar understryker Gethsemane är det bara att slå upp ämnet i kyrkans uppslagsverk Encyclopedia of Mormonism; ”I Gethsemane tog Kristus på sig bördan av världens synder och led för dem på ett sätt som är obegripligt för dödliga”

At the Cross where I first saw the Light

En populär sång inom många kyrkor i Amerika är At the Cross where I first saw the Light. Den har sjungits av kristna där i över ett hundra år och ligger dem därför mycket varmt om hjärtat, vilket förmodligen är anledningen till varför den attackerats av Mormonkyrkan. På Mormon Miracle Pageant, som kyrkan höll i Manti, Utah, brukade mormonerna driva med den genom att inför tiotusentals åskådare sjunga den i falsk stämma och med parodisk röst. Denna offensiv grundar sig i deras president Joseph Fielding Smiths uttalande om de kristna och deras kors: ”För många, inkluderande skribenten (Fielding Smith), är sådant bruk (att bära kors) motbjudande och i motsats till sann tillbedjan av vår Återlösare. Varför skulle vi böja oss ner framför ett kors eller använda det som en symbol? … Vi kan vara säkra på att om vår Herre hade blivit dödad med en dolk eller ett svärd, så hade det varit väldans underligt om religiösa människor idag hade hedrat ett sådant vapen genom att bära det och burit det för att det är det medel genom vilket vår Herre bragts på livet”.

Slutdestinationerna

Mormonismens frälsningssyn innebär en tro på många olika färdmål. De tror att det finns sex olika platser som man kan uppnå efter tidens slut:

1. Det yttre mörkret: Ligger utanför de tre rikena, denna plats är reserverad för dem som inte givits dödliga kroppar, dvs. Satan och hans demoner, samt de extremt onda och syndfulla, inkluderande avfallna mormoner.

2. Det Telestiala riket: Den lägsta nivån av de tre himlarna där de syndiga får spendera evigheten. Joseph Smith jr. fick troligtvis fram ordet genom att kombinera ”terrestriala” och ”celestiala”.

3. Det Terrestriala riket: Den andra nivån, där de ärbara, vanliga människorna kommer att bo, samt ”ljumma” mormoner. Ordet är koinégrekiska och betyder ”jordisk”.

4. Det Celestiala riket: Detta rike består egentligen av tre seperata våningar, där den översta är var mormoner hoppas bli upphöjda. Ordet är koinégrekiska och betyder ”himmelsk”.

Var och ens slutdestinition beror då på de gärningar man utför och den attityd man har här på jorden. President Joseph Fielding Smith förklarade att ”Herren kommer att döma varje enskilt fall och kommer att tilldela överträdaren den grad till vilken var och en är berättigad efter var och ens gärningar. Om en man bara förtjänar en plats i det telestiala, så blir det hans lön; om det skulle vara det terrestiala, då ska han släppa in honom i det riket. För att träda in i det celestiala måste en man vara lojal och trofast till slutet, följa allt som Herren befaller, annars skall han skickas till något av de andra rikena, eller till det yttre mörkret om han förtjänar det”. När en person har kommit till en av dessa nivåer, så förblir den där permanent. Spencer W. Kimball förklarade att detta leder till att vi måste göra vårt val tidigt i livet.

För att förstå hur mormonerna kommit till denna slutsats, med sex olika destinationer, måste man läsa de bibeltexter kyrkan använder för att stödja sin ståndpunkt. En av dessa är Första Korintierbrevet 15:40, som säger att ”vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska en annan” . Med de grekiska orden ur grundtexten på plats läser man ”celestiala kroppar” och ”terrestriala kroppar”. Även om det inte finns något stöd i grundtexten för det, så har Joseph Smith i sin egen inspirerade version även lagt till ”telestiala kroppar”. Ett annat bibelställe som många SDH använder för att backa upp sin stratifierade himmelsyn är Andra Korintierbrevet 12:2-4, där Paulus berättar om en man som blev uppryckt till ”tredje himlen”.

Det yttre mörkret

”När de ogudaktiga lämnar detta liv, blir de ’kastade ut i det yttre mörkret,’ till helvetet, där ’de inte har någon del eller lott av Herrens Ande,’ där de är andligen döda. (Mormons Bok, Alma 40:13-14.) De förblir andligen döda i helvetet till den dag då de återuppstår (L&F 76:103-112), tills ”död och helvete” bringar upp de döda som är i dem, så att de kan bli dömda efter sina gärningar”, förklarar SDH aposteln Bruce R. McConkey i sin bok Mormon Doctrine. Han hade tidigare förkunnat att ”efter deras uppståndelse ska den största majoriteten av dem som lidit i helvetet komma till det telestiala riket” och de som kvarstår får ta plats i det eviga yttre mörkret, tillsammans med djävulen och hans änglar. Slutsatsen blir alltså: När de största syndarna dör kommer de till helvetet, där de är tills de återuppstår. Därefter kommer de flesta av dem till det telestiala riket, medan några åter kastas ut i det yttre mörkret, där Satan och hans hantlangare väntar.

Det telestiala

Mormonkyrkans ledarskap har lärt att några av de mest syndfulla kommer att sluta i det telestiala riket. Joseph Fielding Smith sa att dessa skulle vara bl.a. ”de orena, lögnarna, trollkarlarna, äktenskapsbrytarna, samt de som har brutit sina förbund”. Sjuttionde B.H. Roberts delade med sig av några av sina tankar angående denna plats och sa att ”även om den lägsta av de tre divisionerna, det telestiala riket, sägs det att det överstiger allt förstånd; och att även dess invånare, de sista som bli återlösta, även då fördrivna av Gud och den Smorde, ska ändå få änglarna och den Helige Anden, för de ska räknas som arvingar av frälsningen”. Det kan därför inte vara så hemskt illa att komma till denna lägsta nivå, om den ändå ”överstiger allt förstånd”.

Det terrestriala

”Invånarna i det Terrestriala Riket beskrivs som de ärbara människor från jorden som tagit emot Jesu vittnesbörd men inte lyckats lyda alla evangeliets principer och föreskrifter. Även de från ’hednanationerna’ som ’dog utan lag,’ som är ärbara men inte accepterar hela evangeliet i den postjordiska världen är kandidater till den terrestriala äran. I eftervärlden är Jesus närvarande hos dem, men Elohim är inte där. ’Äran’ i det Terrestriala Riket skiljer sig från det celestiala precis som månens ljus skiljer sin från solens. Det finns inget sagt om olika nivåer i det Terrestriala Riket, men det är resonligt att tänka att individer har olika grad av ära, precis om i de celestiala och telestiala rikena.” De som kommer dit är inte tillräckligt förtappade för att komma till det telestiala riket, men ej heller tillräckligt bra för att ta sig till det celestiala. Enligt Spencer W. Kimball får ljumma mormoner komma till denna plats, de som inte förmår att ta sig till det celestiala. Alltså: ”De som varit ärbara män” kommer att komma till det terrestriala, de kommer att ”privilegieras med närvaron av Jesus Kristus men nekas Faderns närvaro”, och allt detta kommer Gud att belöna dem med ”efter deras egna gärningar”. Fielding Smith menade att de kommer att ”få en del av frälsningen, men inte hela.”.

Det celestiala riket, det högsta målet

I det celestiala finns det tre himlar eller nivåer. De som tar sig till den högsta får vad mormonerna definierar som ”evigt liv”, de begränsas inte, medan de som inte kommer ända upp istället är förbannade genom att deras utveckling hämmats, och de kan inte växa. ,

Den högsta nivån är känd som ”Den Förstföddes Kyrka” och är den plats på vilken mormoner kan ”upphöjas” eller erhålla ”Gudadöme”. Enligt Fielding Smith kommer dock inte alla Sista Dagars Heliga kunna bli medlemmar i Den Förstföddes Kyrka, eftersom detta är reserverat endast för dem som lyckas hålla alla Guds bud. Med andra ord: Det är endast de som håller hela lagen som blir helt frälsta.

Om en mormon inte lyckas bli en Gud, får han istället äran att bli en ängel. Detta är enligt Brigham Young även precis vad ”dagens” änglar är, människor som inte riktigt lyckats bli gudar. Det allra högsta målet är emellertid att vandra den väg som Gud Fadern har vandrat, och på så sätt bli en Gud precis som honom, eftersom det enligt kyrkan är anledningen till varför Gud överhuvudtaget skapade människan. Spencer W. Kimball förklarade detta med orden ”För detta ändamål skapade Gud människan, … att bli perfekt och bli som Gud, allvetande och omnipotent”. När en mormon sedan har blivit en Gud är hans mål att föröka sig med sin fru, för att sedan skapa en värld där alla ”andebarn” kan bosätta sig, leva ett syndfritt liv och till sist själv bli gudar. Livscykeln fortsätter såsom den gjort i all evighet.


2.2 Historisk Kristendom

2.2.1 Gud

En beständig Gud

Inom den bibliska kristendomen har man i snart tvåtusen år trott på en evig Gud, en som alltid har varit funnits. Denna gudssyn har uppkommit genom läsning av åtskilliga bibelställen där ord som evighet och evig beskriver Guds karaktär. Ett av dessa är Psaltaren 90:2, där Gudsmannen Mose ropar ut ”Förrän bergen blev till, och du frambringade jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud” och ett annat är Jesaja 57:15, som säger att Gud tronar ”till evig tid”. En annan översättning säger ”bor ewinnerligen”. Till detta hör också tron att Gud alltid varit Gud, och inte apoteoserats, något som kristna bygger på bibelverser som Jesaja 40:28, där det står skrivet att ”Herren är en evig Gud” och Malaki 3:6, där Gud säger ”Ty jag, Herren, har inte förändrats”. Jakobs brev 1:7 slår även fast att ”ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker” finns hos Gud och Psaltaren 93:2 säger om Gud att ”Din tron står fast från fordom tid, du är från evighet”. Uppenbarelseboken, bibelns sista bok, har nedtecknat i sitt sista kapitel att ”Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet”. Alfa och Omega var de första och sista bokstäverna i det grekiska alfabetet.

Endast Han är Gud

Kristendomen är monoteistisk. Inte polyteistisk, inte henoteistisk; den bibliskt kristne tror bara på en Gud. Även denna tanke har kristna hämtat ur bibeln, och grundar den på ett stort antal bibelverser. Genom profeten Jesaja säger Gud att ”före mig är ingen Gud danad, och efter mig skall ingen komma”. I samma bibelbok står det även skrivet ”Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finns ingen Gud” , ”Finns väl någon Gud förutom mig? Nej, ingen annan klippa finns, jag vet av ingen” samt ”Jag är Herren och eljest ingen”. Eftersom Gud så uttryckligt säger i Jesaja att Han ”är Herren och förövrigt ingen, utom [Gud] finns ingen Gud” så känner kristna att det är synnerligen svårt att tänka sig andra gudar vid sidan om. Kristna tror även att Gud är högst, någon annan Gud över honom finns ej, , och Han är inte bara högst just nu, utan har alltid varit det.

Fler bibelverser som kristna använder för att stöda monoteismen är t.ex. 5 Mosebok 4:35 , 6:4 och Markus 12:32

Allsmäktig Gud

Kristendomens Gud är allsmäktig. Den kristne teologen Tatian skrev år 165 e.kr. ett brev till grekerna där han förklarade sin tro på en allsmäktig Gud som ”konstruerade allting och uppehåller dem” samt ”formade allting genom sitt Ord och utformade och skapade allt som existerar ut ur det som inte existerade”, alltså ex nihilo. Han hämtade sin ståndpunkt ur bibelns första vers där han läst att Gud skapade himmel och jord, och drog därmed slutsatsen att han inte bara organiserade befintligt material. Jobs bok innehåller dessutom hela fyra kapitel där Gud påvisar sin allmakt för sin lidande tjänare Job, tills Job slutligen utbrister ”Ja, jag vet att du förmår allt, och att ingenting som du beslutar är dig för svårt”.

Bibelns Gud ”kan göra allt vad han vill”, och svarar inte inför någon eftersom han är ”gudars Gud och herrarnas Herre”, en bild på hans överlägsenhet och oberoende. Även om detta uttryck ”gudars Gud” ryckt ur sitt sammanhang skulle kunna tolkas som att det finns fler gudar gör de kristna inte det, eftersom de även tar hänsyn till de ställen som säger att det inte finns någon annan än Gud.

Var man än tittar i bibeln stöter man på detta med Guds allmakt, vare sig det är när Gud hjälper Mose och folket korsa Röda Havet, Elias att förlöjliga Baals präster eller Daniel att överleva i lejongropen. Detta är förmodligen anledningen till varför Lactantius på 300-talet skrev att allmakt är Gud förunnat, och därtill skrev han att om Gud inte vore allsmäktig, så vore Han inte Gud.

Obegränsad Gud

När kung Salomo skulle till att inviga templet i Jerusalem insåg han att en så liten byggnad inte skulle kunna rymma en så stor Gud. I sin bön sade han då ”Himlarna och himlarnas himmel rymmer dig ju inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt!” I Ordspråksboken 15:3 säger samme kung att ”Herrens ögon är överallt”. Då traditionellt kristna läser verser som dessa får de intryck av en obegränsad Gud som kan vara allestädes närvarande. Jeremias bok förtäljer än mer om detta: ”Är jag väl en Gud endast på nära håll, säger Herren, och inte en Gud också i fjärran? Eller skulle någon kunna gömma sig på ett så hemligt ställe att jag inte skulle se honom? säger Herren. Är jag inte den som uppfyller himmel och jord? säger Herren.”

Till tron på en allestädes närvarande Gud följer också tanken att denne Gud inte har någon fysiskt kropp. Denna tro stödjer de kristna Jesu egna ord, i uttryck som ”Gud är ande” Eftersom Gud är ande blir det också logiskt för kristna att tro att Han även är osynlig, något som tydligt illustreras Timotheosbrevet 1:17 där man kan läsa om ”Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden” (kursivering egen).

Paulus förklarade också för korintierna att de sedan de blivit kristna var ”Guds tempel” och att Guds ande bodde i dem. ,

2.2.2 Jesus

Genom den Helige Anden

Inom kristendomen har man alltid lärt att det var genom den Helige Anden som Maria blev gravid, och födde Jesus. Detta uttrycks bland annat i det såkallade julevangeliet i början av Lukas evangelium, , men även Matteus beskriver Jesu tillkommande som i sådana ordalag. , De kristna tror således inte att det någon sexuell akt förekom, då den inte omtalas i bibeln.

Densamme igår, idag och i evighet

Kristna tror, med stöd i hebreerbrevet, att Jesus Kristus varit ”densamme igår, idag och i evighet”. De tror alltså att han inte förändrats, utan alltid varit den han nu är. Till detta hör även det kristna sättet att förstå det första kapitlet i Johannes evangelium, där Jesu lärjunge på ett mycket poetiskt sätt förklarar Jesu gudomlighet och enighet med Fadern. I de två första verserna kan man läsa att ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud” medan det i den fjortonde versen förklaras att ”Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld med ande och sanning”. Om man läser vidare i evangeliet enligt Johannes förstår man snabbt att detta ”Ordet” är Jesus, som ända sedan begynnelsen varit Gud. Även Uppenbarelseboken tillkännager detta.

Den kristne teologen John Miller har funderat mycket kring detta. Det ord som i grundtexten används för ”Ordet” är koinégrekiskans logos. På grekiska kan logos betyda det uttryck eller den plan som finns i sinnet hos den som uttalar det - som ett teaterstycke i en manusförfattares sinne - eller den tanke som uttalas eller på annat sätt fysiskt uttrycks - som ett teaterstycke som ageras på scenen. John Miller menar då att Logos är ”Gud som yttrar”.

Själva Jesu namn ses även av kristna som ett tecken på Jesu gudomlighet, eftersom ”Immanu-el” betyder ”Gud med oss”. , ,

Kring jul brukar många kristna läsa Jesaja 40:3, som profeterar om Jesus och talar om honom som ”vår Gud”. ”Hör, man ropar: Bereden väg för Herren i öknen, banen på hedmarken en jämn väg för vår Gud.” Jesajas profetia uppfylldes sedan av Johannes döparen som beredde vägen för Jesus. En annan julvers är Jes. 9:6 som förtäljer att ”en son blir oss given” vars namn bland annat är ”Väldig Gud, Evig Fader”. För den kristne stöder detta doktrinen att Jesus är Gud, samtidigt som det motbevisar läran att Jesus är en Gud. De tror istället att han är ett med Fadern. Tomas, en av Jesu lärjungar, bekände efter att han stuckit fingrarna i Jesu sår sin mästare som både Herre och Gud. Detta utrop tillbakavisade då inte Jesus. Paulus uttrycker sig också i sitt brev till Titus ”Vår store Gud och frälsare Kristus Jesus”. Petrus använde också han samma uttryck. I sitt brev till de kristna i Kolossai skrev Paulus att i Kristus ”har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning”.

Israeliterna hade många olika namn som de kallade Gud för. Många kristna menar att Jesus personifierar dessa Guds namn i Nya Testamentet.

Jahve-Jireh (försörjare)
Jahve-Rapha (helare)
Jahve-Nissi (baner, seger)
Jahve-m’Kaddesh (helgare)
Jahve-Shalom (frid)
Jahve-Sebaot (Härskarornas Herre)
Jahve-Elyon (Den Allrahögste) , ,
Jahve-Raah (Herden)
Jahve-Hoseenu (Skapare)
Jahve-Tsidkenu (Rättfärdighet)
Jahve-Shamma (Närvarande) Alltid närvarande

Inom kristendomen brukar man även se Mika 5:2 som ett bevis på Jesu eviga ursprung, då Mika förutspår att någon från forntidens dagar ska födas i Betlehem, en som skall bli en furste. Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, vittnar till sist om ”Den som är, den som var och den som skall komma.” , ,

Utan det blev ingenting till av allt som är till

I Johannes 1:1-2 kan man läsa om hur Ordet, dvs. Kristus, är Gud. I versen därefter kan man även läsa att ”Allt blev till genom det”. Eftersom det står formulerat på detta vis så tror verkligen kristna så, att ”utan det blev ingenting till av allt som finns till”. Den kristne tror alltså att jorden, stjärnorna, människorna och bombarderbaggarna blev skapade genom Kristus Jesus. Men den kristnes skapelsetro slutar inte där. Den kristna tror även att självaste Satan skapades genom Jesus. Vad är det för en Gud, kan man då tänka, som skapar ondska? Förklaringen ligger i att Gud enligt kristendomen inte skapade själva ondskan, men den som blev ond. C.S. Lewis, erkänd kristen teolog och författare av böckerna om Narnia, uttryckte sig som följer: ”Kristendomen anser att denna mörka makt skapats av Gud och var god när den skapades men slog in på orätt väg.” Stöd för detta finner Lewis i bibelns skapelseberättelse, där det upprepas om och om igen att ”Gud såg att det var gott”. Precis som Adam och Eva blev syndfulla av sitt försök att bli som Gud, menar många bibelläsare att Lucifer blev ond i ett försök att bli lik den Högste. De menar vidare att detta var anledningen till varför ormen, som enligt uppenbarelseboken var Satan själv, ville lura människan och dra med henne i fallet.

Enda vägen

När C.S. Lewis skulle förklara sin syn på alternativa gudsbegrepp förklarade han att ”är man en kristen behöver man inte tro att alla de andra religionerna skulle vara idel osanning”, men slog även fast att ”att vara kristen betyder naturligtvis att tro att kristendomen, där den skiljer sig från de andra religionerna, har rätt och de fel.” Ett synnerligen logiskt resonemang, kan man tycka, men den grundar sig inte bara på C.S. Lewis egna åsikter, utan även på bibeln. Jesus lade upp detta på ett mycket klart och tydligt silverfat då han sade att ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Kristna läser då detta som att Jesus verkligen är den enda vägen till Fadern, något alternativ finns inte. Detsamma gäller, enligt kristendomen, alla, vare sig de vill det eller inte. Paulus tillrättavisar även i sitt brev till de kristna i Galatien dem som lämnat den kristna tron för en annan lära.

Ensamstående Emmanuel

Efter att noga ha studerat de fyra evangelierna finner man inga belägg för att Jesus från Nasaret var gift. Säkert är i varje fall, att han inte var det vid sin död, eftersom han i Johannes 19:26-27 endast ber Johannes att ta hand om sin mor. Om han då vore gift, så vore det enligt dåtidens judiska samhälle och sunt förnuft brukligt att han även bad honom ta hand om resten av sin familj likaså, dvs. hans eventuella fru/fruar och barn. Därför tror de kristna på en Kristus som levde i celibat. Angående bröllopet i Kana, så brukar de flesta kristna observera att Jesus endast var ditbjuden som gäst.

Korset

Försoning är enligt bibeln det som för folk samman med Gud genom ett offer. Eftersom alla män och kvinnor enligt kristendomen är syndiga till sin natur står det i Filipperbrevet skrivet att Jesus ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors”. Hebreerbrevet 2:17 förklarar att han måste göra detta för att ”sona folkets synder”. Eftersom Matteus 1:21 säger att Jesus skulle komma för att Jesus ”skall frälsa sitt folk från deras synder” tror kristna att det var så det blev.

På Gamla Testamentets tid, demonstrerades upprättelse genom ceremoniella offer. Gud gjorde det klart att förlåtelse endast skulle ges genom att något oskyldigt substitut som representerade betalningen för syndens straff. Gud nöjde sig dock inte enbart med offret som sådant, utan ville även att det skulle finnas tro och ånger i hjärtat hos den som offrade. , ,

Eftersom syndens lön är döden, ser den ångerfulla syndaren återlösningen som något otroligt värdefullt. Djuret tog på sig straffet för den syndige människan. Leon Morris, en kristen tänkare, konstaterade att ”Ingen som kom till Gud genom att offra det bästa i sin flock värderade detta privilegium lågt. Han insåg, något som de flesta av oss idag inte gör, att Guds tjänande måste kosta oss något.”

Det var just detta som Kristus enligt de traditionellt kristna gjorde för syndarna, offrade sig själv i ett sista jätteoffer. Då Paulus skrev sitt första brev till Korintierna lade han fram det som att den allra viktigaste sanningen var ”att Jesus dog för våra synder.” Till de kristna i Rom skrev han att ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod, skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden”. Man måste alltså inte bli syndfri innan man kan komma till Jesus, utan tvärtom, när man tar emot honom blir man fri från synd. Hebreerbrevet gör klart att det inte utgjutes någon förlåtelse utan blodutgjutelse, syftande på först de gammaltestamentliga offerdjuren och sedan på det slutgiltiga offret i Kristus.

Då det i bibeln talas så mycket om utgjutande av blod tror man inom kristendomen att detta slutliga försoningsoffer skedde på korset, där Jesus faktiskt dog. Paulus talade mycket om korset och menade att det är med hjälp av Jesu blod på korset som Gud vill stifta fred, dvs. försonas. Den förre detta huvudjägaren talade om att Gud utplånat våra skulder genom att ”spika dem på korset”.


2.2.3 Ps. 82

En Psalm av Asaf.
Gud står i gudaförsamlingen, mitt ibland gudarna håller han dom:
”Hur länge skall ni döma orätt och vara partiska för de ogudaktiga? Sela.
Skaffa den arme och faderlöse rätt, ge den betryckte och fattige rättvisa.
Befria den arme och fattige, rädda honom från de ogudaktigas hand.
Men de vet ingenting och har inget förstånd, de vandrar i mörker,
jordens alla grundvalar vacklar.
Jag har väl sagt att ni är gudar och allesammans den Högstes söner,
men ni måste dock dö, och falla, likaväl som var furste faller.”
Ja, stå upp, o Gud, håll dom över jorden, ty med arvsrätt råder du över alla folk.

I den åttioandra psaltarpsalmen kan man i vers sex läsa ”Jag har väl sagt att ni är gudar”. Detta skulle kunna rasera hela den kristna och judiska gudssynen med endast en Gud. Om man däremot läser de omgivande verserna och det historiska fakta som finns om psalmen kan man rädda den bibliska monoteismen från fall. Enligt Sune Fahlgrens Handbok till Bibeln kallades landets domare, de som fått Guds ord, för gudar. I vers ett läser man om hur Gud står i gudaförsamlingen, vilket då även skulle kunna översättas som domarförsamlingen, något som även stöds av de följande verserna. Detta med att de som fått Guds ord kallades för gudar påvisas även av Jesus i Johannes evangelium. Efter att läsa ett antal översättningar blir det ej heller svårt att själv komma fram till denna slutsats, utan historikers hjälp.

2.2.4 Frälsning och mål

Bibeln ger egentligen ganska få detaljer om slutdestinationerna. Den mest detaljerade beskrivningen av himlen ges emellertid i Johannes uppenbarelse, kapitel 21, där man kan läsa om den ”heliga staden, det nya Jerusalem” som lyser av ”dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis”. Att de kristna tycker att detta färdmål låter lovande är lätt att förstå, men vad mer?

De kristna tror att himlen är himlen just för att Gud är där. I Uppenbarelseboken 21 står det om att Gud bor där, att människorna skall vara hans folk, och att Gud själv skall torka alla tårar från deras ögon. Det är denna gemenskap med Gud som den kristne hoppas på genom sin tro på Kristus. Man hoppas komma dit det finns ingen död, ingen sorg, ingen klagan och ingen smärta. Mer detaljerad än så blir knappast den kristna synen på himmelriket. En problemfri plats där Gud är, helt enkelt.

Inom kristen tro finns det inte några olika nivåer på denna slutstation. När en kristen läser Paulus ord om en man som blev uppryckt till tredje himlen tar den hänsyn till den judiska världsbilden. Enligt denna betyder den tredje himlen inte den högsta av tre efterjordiska adresser, utan endast den plats där Gud är fullt närvarande och därmed paradiset. För judarna var då den första himlen den atmosfäriska, medan den andra var den galaktiska. Matthew Henry, en lärd kristen, skrev i sin bibelkommentar att det måste ha varit en stor ära för denne man att bli uppryckt till detta paradis, vilket nog många kristna kan hålla med om. Blotta tanken på flera olika nivåer känns dessutom främmande för en kristen, eftersom den tror sig vara frälst enbart genom sin tro och sin bekännelse. Hur skulle detta kunna föra någon upp eller ner mellan himlavåningarna? Räddningen sker dessutom helt av nåd, utan att någon förtjänat det.

Det finns en bibelvers som inom kristendomen brukar kallas för den lilla bibeln. Där tycker de kristna att det mesta förklaras, som har med kristendomen att göra. Det är Jesus själv som säger att ”Ty så älskade Gud werlden, att han utgaf sin enda Son, på det att hwar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få ewinnerligt lif.” Det de kristna läser ur denna vers är alltså att var och en som tror på Jesus förgås inte, utan får evigt liv. De som inte tror på honom antas då förgås.

Bibelns information om himmelens alternativ är minst lika knapp som den om himmelen, men ett är dock säkert: Man vill inte dit. I Uppenbarelseboken förklaras denna destination som ”den brinnande sjön”, en plats utan Gud. En logisk tanke vore att man inte klarar sig så bra på denna ort, utan förgås, precis som Jesus säger.

3 Empiridel

För att ta reda på vad lokala kyrkor och samfund samt gemene man inom mormonismen tror och tycker har jag även gjort en empirisk undersökning i intervjuform. ”Citaten” i denna intervju är inte citat i egentlig mening utan återger bara kontentan av vad den intervjuade sade. Intervjun med Syster Jäger återges i dialogform, för att bäst återskapa en känsla av hur intervjun förled, samt att än tydligare återge hennes ordalag, om än ej helt ordagrant.

3.1 Syster Jäger, mormonsk missionär (Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga)

Vem är kristen?
- Den som tror på Jesus Kristus som Guds son och världens frälsare!
Så du menar att t.ex. Family of Love är kristna?
- Family of Love?
En rörelse med Kaliforniskt ursprung som ser Gud som kärlek, och sex är ju kärlek, så allt sex är bra.
- Nej, det låter inte som en kristen kyrka.
Men de tror på Jesus som Guds son
- Ja, det är klart
Menar du kanske att den Jesus man tror på måste stämma överens med den Jesus som beskrivs i bibeln?
- Ja, precis, det är viktigt att ens tro stämmer med bibeln.
Om er Profets ord skulle säga emot det som står i Bibe..
- Det gör de inte!
Så ingen av era Profeter har någonsin sagt emot bibeln?
- Nej.
Aldrig?
- Nej, inte alls.
Men som det här med många Gudar, säger inte det emot ”Före mig är ingen Gud danad och efter mig skall ingen komma.”
- Nja… det tycker jag inte.
Men hur får ni ihop det då?

hon funderade en stund

- Man skulle kunna se det som ”före mig är ingen Gud danad som ni skall ha att göra med, och efter mig skall ingen komma”. Dessutom står det ju i Psaltaren 82:6 ”Jag har väl sagt att ni alla är gudar”.
Ja, hur läser er kyrka den psalmen?
- Läser?
Ja, om man läser historisk fakta tillsammans med grundtextförklaringar och flera olika översättningar kan man lätt se att det förmodligen är en tillrättavisande sång mot det antika Israels domare, som kallades gudar eftersom de fått Guds ord. Inom den traditionella kristendomen tror man då inte att detta handlar om människans egentliga natur, utan om dåtidens domare som inte skötte sig.
- Oj, det hade jag ingen aning om. Du ställer så djupa frågor!
Detta blir även ganska uppenbart om man läser resten av psalmen, det som står runtom vers 6.
- Jaa… vad djupa frågor du ställer.
Så vem kan bli en Gud, tror ni?
- Alla. De som döps i kyrkan och lyder evangeliets lag.
Tror ni på bibeln som Guds ord?
- Ja, i den mån den är rätt översatt. Den har ju skrivits om många gånger och så.
Har du något belägg för det?
- Nej, inte här med mig.
Men mormons bok, den tror ni på utan förbehåll?
- Ja, den är rätt översatt, av vår Profet Joseph Smith genom uppenbarelse.
Vad lär den för nytt då som inte bibeln lär?
- Den lär om Jesu gärningar på den Amerikanska kontinenten.
Och den berättar om samma Jesus? Tror ni på samma Jesus som de historiskt kristna?
- Självklart!
Hur är det med Gudar. Har kristendomen och mormonismen samma Gud?
- Ja, självklart!
Men var går gränsen då? Har islam samma Gud?
- Ja
Judendomen?
- Ja
Uygurerna i västra Sibirien som tillber Ölkit?
- Vad du ställer djupa frågor! Ja, det är väl klart att det måste vara samma, vi ska ju bara tillbe en Gud.
Så de tillber samma Gud som er?
- Ja, vadå, tror du något annat?
Tror ni att Djävulen är Jesus lillebror?
…hon funderade en stund
- Ja, det gör vi.

3.2 Sten Lundin, pastor i Elimkyrkan (Evangeliska Frikyrkan)

Vem är kristen?
- Kristen är den som har en tro på Jesus Kristus, Guds son, han i bibeln, som sin personlige frälsare. Tror att han dog för mig och att han har uppstått, och accepterat Honom som Herre och ledsagare i ens liv. Man har/söker en relation med denne ledsagare.

”I ingen annan finns frälsning”

3.3 Stefan Ahlm, kyrkoherde i Örnsköldsviks kyrka (Svenska Kyrkan)

Vem är kristen?
- Det första man kanske kommer att tänka på är dopet, man döps i Kristi kyrka, och man kanske skulle kunna säga där att man är kristen. Men varför vara döpt om man inte vet om det? Därför är det viktigt att veta om och tro på sitt eget dop och dess innebörd. Man döps in till gemenskap med Kristus.

Tro: Det är grunden som gör att man kan kalla sig för en kristen. På namnet hör man kanske att det har med Kristus att göra, det betyder nämligen ”lik kristus”. Man tror på Kristus som Guds son och som sin frälsare och Herre.

Synen på Kristus kan givetvis variera, men får inte göra det till den grad att den säger emot bibeln, där Jesus beskrivs. Annars skulle man ju kunna säga att ”Jag tror på Jesus” fast Jesus för mig är Adolf Hitler. Det funkar ju inte. Man måste alltså tro att bibeln är Guds ord till oss. Jesus är bibelns kärnpunkt.
Man bör tro att Jesus kom för att återupprätta människors relation med Gud och rädda dem.

Rövaren på korset kallar jag kristen fast han aldrig hann döpas. Alltså, döpt=kristen är inte riktigt riktigt,
men tror man utan att vara döpt är det dags att låta sig döpas.

3.4 Harry Marklund, präst i Örnsköldsviks kyrka (Svenska Kyrkan)

Vem är kristen?
- Dem som är döpt och tror på Kristus, tillber honom och har/strävar efter en relation med honom, den Jesus som beskrivs i bibeln, Guds son som är ett med Fadern. Mormonerna blir liksom ett gränsfall, eftersom de har en annan norm (mormons bok, presidenter) och därmed en annorlunda Jesus. Det blir som galet om man modifierar. Alla kristna bekänner sig till den apostoliska, den nicenska och den athanasiska trosbekännelsen (alla från 300-talet). Mormonerna faller utanför även där.

3.5 Conny Nordström, dramagruppsledare i Filadelfiaförsamlingen (Pingströrelsen)

Vem är kristen?
- Kristen: Då kristen betyder ”kristuslik” så är den som är lik kristus, kristen. Det blir man genom att ha en relation med Honom. Bibeln talar upprepade gånger om att endast den som väljer att tro på och följa Herren Jesus Kristus och lämnar sitt gamla liv bakom sig kan komma in i himmelriket. Om man medvetet gör någonting för att förtränga, förtrycka, förändra eller förvrida kristendomen till någonting annat än den (med Bibeln som grund) är, så anser inte jag att man kan kalla sig kristen längre, ej heller de som blir lurendrejade.


4 Analys/Diskussion

Om två människor ska kunna säga att de har samma tro, måste det centrala inom de bådas trosåskådningar stämma överens. Är så inte fallet, är de inte av samma lära. Mormonismen och den traditionella kristendomen ser mycket lika ut vid första anblicken, därför skulle nog många säga att de tillhör samma tro. Frågan är dock; får man ta en andra anblick? Att skillnader existerar kan nog alla vara överens om, annars så skulle de ju inte existera som två olika läror, men hur djupt går dessa sprickor som skiljer dem åt? Är det bara olika sätt att uttrycka samma tro eller står de helt i motsats till varandra?

Inom både mormonismen och den historiska kristendomen är de mest centrala begreppen ”Gud”, ”Jesus” och ”Frälsning”. Nöjer man sig med att veta detta rätt upp och ner kan man lugnt konstatera att det rör sig om samma lära. Efter noggranna studier av båda parters definitioner av dessa begrepp kan man dock upptäcka stora skillnader. Vid en första titt är mormonismen i sanning mycket lik den traditionella kristendomen; båda tror på Gud, båda pratar om Jesus, båda använder ord som frälsning, dop, förlåtelse och himmelriket, men vid en mer djuplodande undersökning börjar radikala skillnader krypa fram.

Antal

Mormonernas Gud är som bekant en apoteoserad man, dvs. att han levde som människa på en annan planet och arbetade sig upp till sin nuvarande post som Gud. Kristendomens Gud är som bekant inte en apoteoserad man, utan har innehaft sin position som Gud i all evighet. Mormonkyrkans lära om att Gud genom att gå utvecklingens skola blivit Gud rimmar synnerligen illa med kristendomens tro på en Gud som är densamme igår, idag och i evighet. Vad menar Gud när han säger att han inte har förändrats, om inte att han inte har förändrats?

Det mormonkyrkan säger om att Gud har både en far och en farfar, som alla är Gudar, är svårt att kombinera med bibelns syn att ingen Gud är gjord före Gud. Visserligen kan man, som Torsten Wiklöf gör, försöka skriva om dessa problemställen och säga att det Gud pratar om är avgudar, men hur blir det då? Då skulle man ju ur Jesaja 43:10 läsa ”Före mig är ingen avgud danad, och efter mig skall ingen komma”. Tror verkligen mormonerna att det inte gjorts några avgudar efter Gud? Det blir tämligen lustigt att på detta sätt läsa Jesaja 44:6: ”Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finns ingen avgud.” Finns det inga avgudar nu heller? Vilken anledning tror mormonerna att Gud har att så ihärdigt försöka proklamera att det inte finns några avgudar? Detta blir synnerligen obegripligt för den kristne.

Om vi sedan ändå godtar att mormonerna har bibliskt rätt med sin teologi, och det finns en hel här med Herrar i himlarna, borde inte Gud känna till dessa andra gudar då? I Jesaja 44:8 säger Gud nämligen ”Finns det väl någon Gud förutom mig? Nej, ingen annan klippa finns, jag vet av ingen”. Om man får anta att Gud inte vet om dessa andra gudar, regerande över andra planeter, vem är det då som har talat om för mormonkyrkans profeter att de existerar?

Å andra sidan kan man alltid göra som Syster Jäger, och läsa in de extra orden ”som ni har att göra med”. Problemet blir då att så står det ju inte, varken i sammanhanget, i grundtexten eller i någon översättning. Slutsatsen blir att hur mormonerna än gör med detta problem antingen måste tillkännage inför offentligheten att de inte har någon biblisk lära, och därmed, enligt dem själva, inte någon kristen lära, eller börja kalla sig själva för s.k. ersättningsteologer, sådana som läser helt andra saker än det som står, vare sig det är i enstaka översättning eller grundtext.

Om mormonerna vill vara trogna Jesajas skrivna ord skulle de dock kunna hävda att Gud ljuger för att få människorna att endast dyrka honom, men då kan man fråga sig om en lögnare verkligen är värd människors tillbedjan och hur detta egentligen stämmer med bibelns Gud.

Makt

Det blir också ganska svårt att förena en lära som säger att Gud kan göra vad han vill med en som säger att han är delvis begränsad. Kristendomens Gud är den som gör allt han vill, mormonismens den som är begränsad. Att skapa ex nihilo har inom kristendomen setts som en av grundbultarna till varför Gud är Gud, medan mormonismen hävdar att han bara kan omorganisera befintlig materia. På grund av detta kan det bli tämligen svårt att kalla mormonerna just kristna, eller bibliskt troende, eftersom kristendomen ända sedan den grundlades har byggt denna uppfattning på bibeln.

Guds oberoende är inom kristendomen också mycket viktig, medan det inom mormonismen har lärts att Gud är beroende av andra gudar som låter honom vara Gud. Kan detta verkligen vara samma Gud? I hela bibeln kallas Gud för ”den Högste”, medan W. Cleon Skousen tillsammans med resten av mormonismen hävdar att det står ett oräkneligt antal gudar över Gud. Kan dessa två vara samma? Kan en allsmäktig Gud vara samma Gud som en som har mycket makt men inte allt? Kan en Gud vars förutsättning är att han har möjlighet att göra vad han vill vara densamme som en som är beroende av andra Gudars förtroende? Kan en Gud som utan problem skapar från intet vara densamme som är begränsad till möjligheten att omorganisera eller disorganisera befintlig substans? Svaret på alla dessa frågor blir: Nej.

Begränsning

Mormonismens Gud kan inte vara allestädes närvarande eftersom han är begränsad av en fysisk kropp, lika påtaglig som en människas. Kristendomens och bibelns Gud ryms inte i himlarnas himmel och har ögon överallt. För att detta skall kunna vara samma Gud måste den Guden ha en mycket stor fysisk kropp, eftersom den inte ryms i himlarnas himmel, en plats som onekligen låter som en mycket stor plats. Denne mormonismens Gud lär förmodligen också vara mycket synligare för ögat än vad kristendomens är. Mormonkyrkans andra president, Brigham Young, förklarade för sina församlingsmedlemmar hur vissa vill få dem att tro att Gud är överallt. Vilka är då dessa vissa? Jo, de som nedtecknade bibeln! Bibeln vill få folk att tro att Gud är överallt, både när och fjärran, och uppfyller både himmel och jord.

Inte samma

Det är mycket klokt av mormonernas kyrkoledare att inse att deras Gud och kristendomens Gud inte är densamme, med tanke på de skillnader som finns, men de verkar dock inte ha insett hur obiblisk deras Gud är. De säger sig tro på bibeln i den mån den är rätt översatt, men i den mån mormonismens Gud inte stämmer med bibeln måste bibeln vara väldigt fel översatt på väldigt många ställen.

Ps. 82

Om man rycker ut en mening ur en bok kan man få den strofen att betyda nästan precis vad som helst, oberoende om man tagit den ur Bibeln eller någon annan bok. Att rycka ut ”Jag har väl sagt att ni är gudar” men strunta i resten av psalmen, eller ännu värre; resten av boken, är därför oacceptabelt. Eftersom det inte krävs många timmars eftersökningar för att se att Ps. 82 troligast handlar om det dåtida Israels domare, är det nästintill obegripligt hur Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga fortfarande efter 170 år håller kvar detta ställe som sitt viktigaste bibliska belägg mot den monoteistiska kristendomen. Om man sedan skulle anta att kyrkan har rätt om vers 6, att alla människor i bokstavlig bemärkelse är gudar, på samma sätt som Gud är gud, så är det tyvärr inte vad mormonerna tror. Deras mål är ju att bli gudar!

Jungfrufödseln

Mormonismen lär att Gud Fadern genom en sexuell akt tillsammans med den unga flickan Maria avlade Jesus. Detta står i motsats till det bibeln säger om att Maria blev avlad genom den Helige Anden, inte genom någon fortplantnings akt. Problemet här ligger dock kanske inte i motsatsen till bibeln och kristendomen, utan det perversa inom mormonteologin. Eftersom kyrkan lär att Gud Fadern andligen är far till alla människor, eventuellt genom en sexuell relation med sin/sina Himmelska Hustru/Hustrur, förstår man även att Maria var ett av dessa barn. Det mormonismens Elohim gjorde var alltså att lämna sin Himmelska Fru för en stund och ligga samman med sin egen dotter!

Jesu gudomlighet

I Johannesevangeliets första verser blir läsaren informerad om att Jesus, som där kallas för Ordet, var i begynnelsen hos Gud och att han själv var Gud. Om mormoner vill lägga till ett ord och säga att han var en Gud hamnar de än en gång bland ersättningsteologerna, eller ska man kalla dem tilläggsteologer? En man som helt klart kan klassas som ersättningsteolog är mormonismens grundare, Joseph Smith Jr., som helt skrev om dessa verser. Anledningen till varför Smith gjorde detta är lätt att förstå; det är en av mormonismens största problemverser i bibeln, då den både bevisar att Jesus var fullkomlig samtidigt som den motbevisar att han är en separat Gud.

Ur hela bibeln hämtar de kristna sin tro att Jesus alltid varit fullkomlig och själv är Gud, ett med Fadern. Ur Mormons bok hämtar mormonerna en svag teori om att Jesus blev fullkomlig först efter sin uppståndelse. Det är därför inte svårt att se vilken av dessa läror som har ”rätt”, dvs. stämmer bäst överens med bibeln.

Bror till Djävulen
Ironiskt nog så råkar samma bibelställe som enligt de kristna bevisar Jesu gudomlighet och eviga ursprung även klargöra att ”utan det (Jesus) blev ingenting till, av allt som är till”. Även mormonerna tror att Satan är till, alltså måste Satan ha blivit till genom Jesus och kan därför inte vara Jesu bror, utan är, precis som de kristna tror, Jesu skapelse.

Messias i mängder

Om Jesus talade sanning, vilket både mormoner och kristna tror, när han sade att ”ingen kommer till Fadern utom genom mig” så borde detta innebära just vad han säger. Ingen kommer till Fadern utom genom Jesus, vare sig man bor
på Jorden eller på planeten Zerblat. Därför kan det, enligt åtminstone de kristna, inte finnas Messias i mängder utspridda på andra planeter för att rädda andra människor.

Frälsarens fruar

Mormonismens Jesus lär ha haft ett stort antal fruar och barn, om man får tro Brigham Young. Detta är inte vad de kristna tror om Jesus. Antingen läser de inte evangelierna lika noggrant som mormonledarna, eller så läser de dem för noggrant. De fle...