Kring Fredmans Episel 23

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Om Carl Michael Bellmans diktning, 1700talets Stockholm och dess krogliv
men enkarneligen om Fredmansfiguren och hans rus, ruelse och rekreation.

Stockholm på 1700-talet hade inte mindre än 700 krogar, om man sen betänker att Stockholm i stort sett var det samma som Gamla stan så förstår man att de flesta krogar, likt krogen Kryp-in, bara var ett hål i marken. Att någon hamnade i rännstenen utanför någon av dessa var med all sannolikhet inte speciellt ovanligt då genomsnittsstockholmaren på 1700-talet drack betydligt mer än dagens citylejon, en av anledningarna till det kopiösa brännvins-drickandet var att vattnet i den konungsliga Hufvudstaden var så uselt att till och med barn drack jästa drycker. Bellman berör detaljen med rännstensliggandet redan på ett tidigt stadium då han i reglerna till Bacchi Orden uttrycker sig på följande sätt ”Bacchi Orden är ett sällskap hvaruti ingen får bli intagen, som ej till det minsta två gånger för allas åsyn legat i rännstenen.” Senare kom han att utveckla detta fenomen i den nedan analyserade Fredmans Epistel 23. En detalj som kan få oss att bättre förstå Fredmans fruktansvärda tillstånd var att brännvinet vid tiden ännu ej var ordentligt renat, utan var mer än lovligt finkelmättat, så sjukdomstillståndet, den furiösa armé av kopparslagare som härjade, hörde till vardagens mer eller mindre vanliga åkommor.

Jean (Johan) Fredman föddes, enligt kommentaren till Bellmanssällskapets standardutgåva av Carl Michael Bellmans skrifter III, i nådens år 1712, son till urmakare Anders Fredman som sedermera lärde upp sina söner till yrket. Den yngre, Carl, lockades dock utav äventyret och det tämligen nystartade Ostindiska kompagniet och gav tidigt upp det tidskrävande yrket. Storebror Johan däremot tog sitt kall på fullt alvar. 1736 hade han blivit mäster inom professionen och kunde öppna egen verkstad. Ett gott anseende som yrkesman och en smärre förmögenhet fick han i arv. 1745 utnämndes han till hofurmakare och tilldelades därmed stadens förnämsta klockor, bland annat Storkyrkan och Riddarholmskyrkan. Samma år gifter han sig med den 12 år äldre änkan Katarina Lidberg, detta äktenskap kom att bli hans olycka.
Katarina Lidberg visade sig inte bara besitta en betydande förmögenhet utan också ett humör som fick Sokrates rivjärn Xantippa att framstå from som ett lamm. En långvarig process mellan makarna inför den nedre borgrätten, där Jean stod anklagad för förskingring, försätter honom på livets avigsida. Efter Katarinas död 1752 blir hans sociala sammanstörtning fullständig, det året avsäger han sig den åldersmannabefattning han uppnått snart blir han tvungen att på grund av vanskötsel lämna sin tjänst vid Storkyrkans klockor, hans hus och övriga egendom börjar att utannonseras till försäljning. 1757 blir han avstängd från Riddarholmskyrkan och året därpå får han avsked på från sin hovurmakartjänst. När han den 9 maj 1767 avled hade han sedan länge varit känd som en arm och ohjälplig alkoholist. Här kunde historien om Jean Fredman ha slutat och försvunnit i tidens annaler, om inte Kongl. secreteraren Carl Michael Bellman låtit honom återuppstå en sommarmorgon 1768, då vi finner honom utanför krogen Kryp-in i ett miserabelt tillstånd, förbannande sin far och mor och den stund då han blivit gjord.

Carl Michael Bellman kände, liksom övriga Stockholm, väl till Fredmans öde och skrev om honom redan i maj1767, i elegin som av en enad kör av Bellmansforskare anses vara den första egentliga Fredmansdikten, Fredmans begravning, vilken ingår som sång 26 i Fredmans sånger, den är, enligt bl.a. Carl Fehrman, troligen skriven i samband med densammes grift-läggning. Vid den här tiden var Carl Michael en uppskattad sällskapsmänniska och dryckes-broder, han roade sin publik med diverse egenhändigt skrivna dryckesvisor och bibelparodier, därtill skapade han en fiktiv värld med sitt ordenssällskap, Bacchi Orden, vilket skulle komma till användning i annan lika fiktiv värld, den om de rumlande bröderna och systrarna i kretsen kring Sanct Fredman.

Fredmans Epistlar blev samlingsnamnet på detta nya storverk som skulle komma att ta Bellmans återstående liv att färdigställa, även om han arbetade med andra projekt parallellt. De flesta av epistlarna skrevs på 1760 och 70-talet, då handlade det mest om enklare supvisor och hyllningar till den köttsliga lustan. Den åldrande Bellman kom att skriva något mer nyanserat, se t.ex. Ulla, min Ulla (ep 71) eller Hvila vid denna källa (ep 82). Vi kommer dock att hålla oss kring det tidiga 1770-talet då Epistel 23 skrevs. Redan 1773 kan man, enligt Carl Fehrman, i en annons i Inrikes tidningar läsa om ett arbete i tvenne delar ”hwarje innehållande 25 epistlar, med musiqen dertil graverad i koppar.” Samma år sänder Bellman en privilegie-ansökan på ett poetiskt arbete med tillhörande musik, nu har det hela vuxit till inte mindre än 100 tilltänkta epistlar, uppdelat på 4x25 poem. Som vi alla vet blev det inte några 100 epistlar utan endast 82 och de kom inte ut förrän 1790 med hjälp av Johan Henrik Kellgren, men det finns handskrifter från initialskedet bevarade, och däruti finner vi det första porträttet av Jean Fredman, väl fångad av Bellmans flyhänta penna i ett företal till läsaren.

”Här ser Du en skugga av en Bacchi hjälte, en matt rök efter en utblåst krogdank. Vem är det menar du? Jo det är Fredman urmakaren, han som i sin livstid varit även så allmänt känd för dess skickelig-het, att avdela tidens lopp uti timmar och minuter, som för dess behändighet, att göra tiden till intet uti ett litet grönt timglas med finkel.”

I Fredmans Epistlar får Bellman inte bara draghjälp av sina backanala ordenskapitel utan även av sin förkärlek till bibelparodier, redan titeln anspelar på Paulus brev, eller epistlar, som den korrekta benämningen lyder. När Paulus hade grundat en församling stod han i kontakt med denna brevledes och Bellmans grundidé var att Fredman skulle framstå som en liknande förkunnare inför sin församling. En församling som bestod i diverse löst folk, bland annat f.d. hantverkare, musikanter och värdshusflickor. Dessa mer eller mindre fiktiva personer, korpral Mollberg, Fader Bergström, Konstapel Movitz och Ulla Winblad m.fl. frekventerade de av Fredman utpekade templen, uppförda till Bacchus och Venus lov. Men dessa blasfemiska utbrott var bara en krusning på ytan vilket kommer att visa sig i den epistel vilken jag härefter speciellt kommer att upprätthålla mig vid.


Fredmans Epistel 23, Som är et Soliloqium då Fredman låg vid krogen Kryp-in. Gent emot Bancho-huset, en sommar-natt 1768. Redan i undertiteln finner man det första tecknet på att man rör sig i ett religiöst landskap, soliloqium kan enligt Magdalena Hellquist hänföras till ”thens H. Augustinii Soliloquia eller siälenes hemliga och ensliga samtal med Gud.” Enligt Simonsson handlar det helt enkelt om en genrebeteckning för profan litteratur av själv-prövningskaraktär som här parodierades. Bellmans samtida var väl införstådda med detta fenomen och förstod vad de hade att vänta. Efter denna korta introduktion och utan vidare betänketid slängs läsaren eller lyssnaren ner i rännstenen tillsammans med Fredman, genom ett annat av Bellmans väl beprövade stilgrepp, in media res, och där utspinner sig en monolog, av Oscar Levertin kallad den svenska motsvarigheten till Shake-speares vara-eller- icke-vara-monolog. Förvisso finns här frågeställningen om varat eller kanske framförallt frågan om varats uppkomst, dock är Fredmans monolog inte, trots den totala misären, en självmordsbenägen människas utbrott till skillnad från vår dyre danske prins. Men ändå känns kopplingen till Hamlet inte helt taget ur luften, där Fredman förbannar sitt eget livs skröplighet och modern som är upphov till detta liv, så kan man jämföra med Hamlet när han förbannar sin moder med orden ”O skröplighet, ditt namn är kvinna”. En annan litterär figur som däremot med stor säkerhet står bakom denna självömkande svada är Guds egen laboratorieråtta Job.

Jobs bok i gamla testamentet behandlar ett vad mellan Gud och Satan, Gud väljer ut en lycklig, välbärgad och troende man, Job, och utsätter honom för all världens olyckor bara för att bevisa hur stark hans tro är. Han förlorar hus, familj, arbete, pengar och anseende, redan här kan man finna likheter med Jean Fredmans ömkliga liv, men Job står emot all misär och finner vägen tillbaka till gud efter ett kort, men välkänt, vacklande i tron och Gud vederkvicker honom som tack för hans förtroende. Precis som Job finner Jean vägen tillbaka till sin tro när Bacchus ställföreträdare på jorden, krögarfar med kannan, upplåter sin dörr åter efter en lång natts vedermödor. Men det är inte bara till det yttre som dessa två historier går hand i hand, Bellman var betydligt mer sublim än så, han kunde, precis som de flesta under den här tiden, sin bibel utan och innan och utnyttjade detta på ett mästerligt sätt. Dock innan han går in på den jobska tiraden så väver han in en annan biblisk gnällspik Jeremias, som senare fått ge namn till den klagolåt som betecknas jeremiad, i femtonde kapitlet i dennes bok heter det bl.a. ”ach! du min moder at tu mig födt hafwer” vilket nästan ordagrant går igen i öppningsstrofen till Fredmans Epistel no 23.

Ach du min moder! Säj hvem dig sände
Just til min faders säng.
Du första gnistan til mit lif uptände;
Ach jag arma dräng!

Jeremias har också vissa likheter med fortsättningen i episteln då han i tjugonde kapitlet förbannar sin egen födslostund, ”Förbannad ware den dag, der jag uti född war; den dagen ware osignad, på hwilkom min moder mig födt hafwer.” Men som bl.a. Lars Göran Eriksson påpekar kommer Jobs bok närmare episteln eftersom Jeremias inte förbannar själva avelse-akten vilket däremot både Fredman och Job gör. Men där Job bara nämner avlelsen kort gör Bellman ett mer frivolt utfall och lägger in en erotisk underton.

Du låg och skalka;
När du dig svalka,
Brann min blod i dig.
Du bordt haft lås och bom
För din jungfrudom.

Job förbannar likt Jeremias själva den stund då han skådar livets ljus, ”then dagen ware förtappad på hwilkom jag född är;” detta gör att dessa två skiljer sig från Fredman då han bara fördömer själva samlaget, födelsen däremot kommer in först i den sista, åttonde, versen där han tackar far, mor och hela världen för att han finns till. Den uppenbara likheten mellan Job och Fredman finns tydligt i upplägget av texten där förbannelsetemat utvecklas till en hel serie förbannelser. I verserna 3 till 13 i tredje kapitlet förbannar Job allt mellan himmel och jord, dock ej Gud, men framförallt sin mor. I tionde versen heter det ”at hon icke igenlyckte mins lijfs dör;” vilket går igen hos Bellman, i den redan citerade raden, där han låter Fredman utropa ”Du bordt haft lås och bom för din Jungfrudom.” Fredman sjunker djupare ner i sitt missmod, i femte versen finns en trosbekännelse från en ”dödssjuk” människa ”jag är en hedning, hjerta munn och krafter dyrka vinets gud.” Till och med denna hedniska åberoparn kan härledas till bibeln, hos evangelisten Lukas heter det ”tu skalt älska tin herra Gudh af alt titt hierta och af allo tine siäl och af alla tina krafter.” Genom att helt enkelt byta ut det sakrala själ mot det mer vardagliga mun har Bellman vänt detta högst alvarliga ämne till dess diametrala motsats vilket var ett annat av hans favoritgrepp, att blanda det höga med det låga. Plötsligt i sjätte versen händer något som får Fredmans livsandar att vakna.

Men krogdörn öpnas, luckorna skrufvas;
Ingen i staden klädd.
Stjernan af Morgon-rodnan liksom kufvas
Ned i molnens bädd;

Härefter kliver en något lyckligare Fredman ned i sitt tempel, Bacchi rum, där han utropar ”gif mig en sup, min själ Torstar snart ihjäl.” Vilket enligt Olle Holmberg kan härledas till psaltaren 42:1 ”min själ törster efter gud.” denna bibelallusion får en extra parodisk snärt eftersom det är i nämnda kapitel som psalmisten liknar sig själv vid en hjort som trängtar till bäcken vilket kan kontrasteras mot Fredmans brännvinstörst. Innan Fredman börjar att ta tillbaka alla sina förbannelser gör han ett sista utfall mot den heliga skrift, då han talar om att han skall sig omgjorda, och låta sina styva leder bliva smorda. Ordet omgjorda används bl.a. i Jobbs bok 38:3 och de smorda lederna ger onekligen en association till den religiösa sista smörjelsen. Härefter följer ett lycksaligt lovprisande av allt han tidigare förkastat och fördömt. Fadern, Modern alla de som varit med vid bröllopet som sedan följdes av natten då han blev gjord, till och med de som högg virket till födslosängen hyllas och tackas å det varmaste, trots att han i andra versen bokstavligen har spottat på ”det verke man til din brudsäng tog!” alltsammans slutar i ett bellmansk crescendo, där Fredman skålar med sin döde far.


Tack för din låga,
För din förmåga,
Du min gamle far;
Kunde vi råkas,
Skulle vi språkas,
Supa några dar;
Min bror du blifva skull,
Och som jag så full.

Avslutningen på denna monolog ger Bellman chansen att knyta ihop epistelns värld med verkligheten på det sätt som Magnus von Platen påvisar i sin essä konsten att avsluta epistlar, det vill säga att Bellman kan vända sig direkt till publiken och avsluta med en skål under slutraden som upprepas, ”och som jag så full.” Här kan man anta att poeten uppmanar ärade publikum att höja sina glas och förena sig med honom och Fredman på Bacchus osaliga ängder.

Detaljerna i episteln skiljer sig något från andra klassiska episteldetaljer, eftersom det handlar om en monolog så finns inte en enda annan människa med, vilket är högst ovanligt, inte ens i de två sista stroferna där Fredman har klivit ner på krogen hittar man minsta skugga av supbroder eller syster, inte ens en krögarfar som far med kannan även om han med all säkerhet finns där. Den enda som tilltalas är den icke närvarande fadern. Detta för att under-stryka att detta är Sanct Fredmans egen epistel precist som den 25e tillhör Ulla Vinblad, ett sätt att knyta ihop den första delen av de planerade 100 dikterna. Här uti, Epistel 23, får vi för första gången också en bild av Fredman mer än som bara en röst, som vanligt hos Bellman så visas inget ansikte upp, utan det är genom kläderna och kroppens skröplighet som epistlarnas apostel målas upp. Ett par slitna skor en rock i trasor en skjorta som sett bättre dar och en lammskinnsperuk som förmodligen ser ut som ett fågelbo. Förmodligen är det samma klädsel som åsyftas i epistel 24 ”och jag står vid grafvens bredd, som en bacchi hjelte klädd.” Och i den bellmanska kronologin möter vi Fredman öga möt öga igen först 1785 i epistel 79 där tycks kläderna, och Fredman, chanserat ytterligare ”Söndrig är västen, Lappad är resten, Strumporna korta, Hälarna borta,” Och slutligen skjortan som en gång varit Beckmanskans särk. Fredman har i den sistnämnda episteln närmat sig den verkliga döden och står på alvar vid graven rand. Detta att Bellman numrerade vissa epistlar (Epistel 23-1768, Epistel 55-1770, Epistel 70-1773, Epistel 78-1780 och slutligen Epistel 79-1785) var ett sätt att påvisa att tiden gick och ge en illusion av att det hela faktiskt var annat än bara en fiktion, men för att ha ryggen fri så lägger Bellman första datumet 1768 ett år efter Fredmans faktiska död för att, som bl.a. Carl Fehrman påpekat, med en blink mot sin publik visa att han inte gör anspråk på att vara någon egentlig dokumentärisk diktare. För att återgå till detaljerna, eller snarare avsaknaden av dessa, så finns det inte heller i Epistel 23 någon bild av miljön, mer än som ett impressionistiskt stråk, endast på ett ställe ser man något av omgivningen i den sjätte strofens uppvaknande stad glimmar ett ensamt kyrkotorn, och en trappa antyds där Fredmans seder-mera kan ragla ner till krogens bord och stop. Detta spartanska scenario får ses som ännu en eftergift till att Fredmansgestalten och hans svada skall hamna i det första rummet.

Musiken i Epistel 23 har ingen för forskarna känd förebild. Den har dock likt de andra epistlarna en uppbyggnad som visar att Bellman arbetade med både text och musik in i minsta detalj, dess försiktiga tassande ger lyssnaren en glimt av hur Fredman, och andra av post-berusningen ansatta, känner sig, inte röra sig för fort, då kan det lätt hända en olycka. En intressant detalj är flöjten som smyger sig in i slutet av varje strof, denna lilla återkommande trudelutt är en uppgående E-durskala, törhända ett sätt att söka sig mot högre makters sfär. Då en skala även kallas för en tonstege kan man tänka sig att Bellman med att lägga in densamma velat peka på den viktiga detaljen med trappan ner till Bacchi rum. Enligt Bellmans samtida hade han inte något speciellt brett tonregister och han ackompanjerade sig ofta väldigt sparsamt, även om han enligt hävderna bl.a. i Carl Bondes och Johan Gabriels Oxenstiernas dagböcker var väldigt teatral, så en bellmansk epistel skall inte överarbetas eller brölas fram med stöd av diafragman, Då det av naturliga skäl inte finns någon inspelning av Bellman får man gå till sentida tolkare för att höra hur det kan låta, vill man höra en någorlunda representativ version av Epistel 23 så rekommenderas Fred Åkerströms andra inspelning av den samma. På Freds första inspelning av 23:an från Fred sjunger Bellman så håller han sig alltför slaviskt till melodin, och verkar inte riktigt våga släppa loss, och förlorar därmed ...