Ur en annan vinkel

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Där satt han i det nästintill tomma rummet. Det enda som fanns i rummet förutom den malätna fåtöljen han satt i, var ett bord som var fullt av aska, fimpar, burkar och flaskor. Det luktade unket och instängt. Det var tidigt och tyst på fredagsmorgonen i den annars livfulla staden, några enstaka sirener, ett tåg, skall från hundar och en slags oro låg i den ljumna morgonluften. Det var något som var fel. Han hade inte sovit sen dess. TV: n stod på men hade inget väsentligt att visa. Skor, jacka och mössa. Går ut på den lilla bakgården, ut på de tomma gatorna. Det är inte långt dit men, känns ändå så avlägset.

Var jag verkligen där då? För två dagar sen när det hände? Vad har jag gjort? Ska jag sticka härifrån? Nej, det kan jag inte! Eller kan jag? Dom kommer att hitta mig. Vart jag än gömmer mig kommer dom att hitta mig. Det gör dom alltid.

Det hördes ett svagt buller från hans mage. Mat hade vart en av de saker han avstått ifrån, vem kan äta när man har sådana här saker att tänka på? Då finns det lättare sätt att mätta sig på. Han gick och tömde blåsan vid närmaste gathörn. Den stora byggnaden som bevarade så många hemligheter däribland hans egen, låg där framme. Han såg den, det började snurra, kallsvetten pärlades på hans rakade huvud och ärrade ansikte.

Det ständigt dunkande ljudet, rösterna, det kvävda skriket jag hör det! Den bedjande, stolta och svikna blicken från en älskande! Han såg den! Ska jag få leva med denna ångest hela livet? Jag kommer inte klara det, lika bra att göra slut på det! Har inget mer här att göra, lika bra att lämna det.

Paniken tog överhand, var tvungen att komma där ifrån. Han småsprang genom centrum mot den såkallade lägenheten han lämnat för bara en halvtimme sen. Tänkte inte längre, det var för mycket för att kunna koncentrera sig på en tanke. Gick in i det motbjudande trapphuset som stank av mögel och urin. Dörren var låst. Rotande i fickan efter nycklarna, fann han lappen med det numret.
Bara synen av det fick det att hugga till i hjärtat. Numret till den han hade svikit, älskat, hatat, saknat, fruktat och beundrat mest av alla. Illamåendet började tränga upp i hans hals, låste upp dörren och sprang mot det snuskigt skitiga badrummet och kräktes. Det sved och ömmade i hela kroppen. Åter på fötter igen såg han det tomma skåpet som annars varit fullt av flaskor med rofyllande vätska. Fumlade runt i lägenheten efter något han inte visste, tills han föll ihop på soffan i djup sömn. Telefonen ringde. Han hörde den, men var rädd för vem det kunde vara på andra sidan. Reste sig och rusade mot toaletten för att spy igen, nu fanns det inget kvar att spy upp. Vattnet kändes strävt mot hans torra strupe, mer, mer, mer och mer. Han kunde inte släcka den eviga törsten. Tillslut så orkade han inte mer. Tankarna började rusa runt i huvudet.

Varför gjorde jag det? Varför struntade jag inte i det? Men dom gav mig inget val! Vad skulle jag göra då? De tvingade mig! Men man har alltid ett val! Skulle JAG satt livet till då eller? Men det är ingen fara, det var bara en skråma. Det vet jag. Eller? Tänk om det inte var det! Vad händer då? Kommer jag att bli funnen? Vart ska jag ta vägen? Det var fel det jag gjorde! Jag ska rätta till det! Jag gör det nu! De förstår om jag förklarar att de tvingade mig. Men tänk om de inte gör det! Så mycket ”tänk om”! Vad ska jag göra då?

TV: n stod fortfarande på. Av någon anledning fångade den hans uppmärksamhet, hon var där, på TV: n. Varför förstod han och bytte kanal. Även där var hon, nervosi...