Första Världskriget - Skyttegravskriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Första världskriget var ett skyttegravs och havs krig. Luftkriget kom visserligen i den senare delan av kriget men fick inte sitt stora genombrott förrän i andra världskriget.
Skyttegravarnas fördelar är många bl.a. att men stod stilla och sköt istället för dom som ska anfalla som springer sen att man låg, satt eller stod skyddat. Det är ju lättare och hålla vapnet rakt om man står stilla. Sen så är det lättare och träffa dom som har hela kroppen synlig än dom som bara har huvudet.
Men det finns också nacktdelar med skyttegravarna t.ex. att det är lätt och kasta in en handgranat i graven.



Bild över hur en skyttegrav kunde se ut.



Kulsprutor och Kanoner

1915 hade britterna en kulspruta per 230:e meter och 1916 hade dom en kulspruta per 37:e meter vilket betyder att kulsprutor och vapen utvecklingen gick fort fram under första världskriget.
Kulsprutan uppfans på 1860-talet av R.J. Gatling.
Den kallades "Gatlings arbetsbesparande uppfinning för krigföring"
Kulsprutan användes redan under Fransk - Tyska kriget år 1870- 1871.
Trots att kulsprutan var ett mycket bra vapen för skyttegravarna var det inte dom som dödade flest. Artilleriet dödade 58% medan kulsprutan stod för 39% av britternas förlust.
Framförallt var det tyngsta artilleriet effektivt i skyttegravskriget. Det lättare fältartilleriet kunde endast slå ut infanteri som lämnat sina ställningar.

Tungt artilleri.

I början av kriget var arméerna främst utrustade med ett lätta och snabb skjutande fältkanoner, detta är ett rörligt krig.
Islutet av 1914 behövdes det stora pjäser som kunde skjuta över tunga och högexplosiva granater som kunde spränga bunkrar eller borra sej ner till skyddsrum som oftast låt en bra bit under marken. Artilleriet blev större och grövre, kanonerna blev fler och bombardemangen förlängdes. Försvaret var då tvunget att bygga ut sina ställningar för att kunna skydda sej. Skyttegravslaborinterna förseddas med bunkrar och skyddsrummen grävdes djupare.
Sommaren 1915 hade britterna 105 Heavy Guns, ett år senare hade dom 761, året efter hade dom ca. 1200 och på hösten nästa år hade man 2200. Vid offensiv var siffrorna ännu värre: I början på Sommeoffensiven stod en brittisk artilleri pjäs var 52:e meter längs anfallsfronten och i Messines-atacken 1917 stod en var 20:e meter och vid amerikanernas anfall mot St. Mihielutbukningen 1918 hade man en vart 7:e meter. Det säger en hel del om utvecklingen.
Det tunga artilleriet placerade man helst långt bak så att det inte kunde bli utsatt för fientligt fältartilleri. Fälltsartilleriet placerade också sej en bit ifrån nämligen några kilometer ifrån fronten eftersom dom hade en skottvidd på en halv mil också ville dom inte hamna inom kulspruteeldens räckvidd.

Tyskt tungt artilleri.

Giftgas

De mest användbara gaserna från första världskriget var senapsgas, tårgas, fosgensgas, blåsyra, klorgas och klorpikrin.

Blåsyra(Cyanväte): Denna gasen använde nazisterna i förintelselägren. Före första världskriget ansågs denna gasen som den farligaste gasen. Den funkade inte bra på slagfälten eftersom den är sågot som ofarlig under en viss koncentration.

Klorgas: Är dödligt lungskadadande. Detta upptäckte man inte förrän 1915. Under ett slag använde man den på dom allierande som var oskyddade, då blev den mycket omtalad. Skyddet fick senare i kriget bli blöta trasor eftersom klorgas binds vid vatten och att stå istället för att ligga i skyttegravarna. Senare i kriget kom gasmaskerna som fyllde en bra funktion mot klorgas.

Klorpikrin: Hade tidigare använts för skadedjursbekämpning.
Man får omedelbar hosta och kräkningar och senare lungödem som orsakar kvävning. Soldater som fått klorpikrin har åldrats hastigt på grund av att njurarna skadas. Man använde klorpikrin och fosgengas samtidigt för att soldaten i fråga skulle behöva ta av sej sin gasmask (på grund av att det orsakade andningsproblem) och då få in det mycket farliga fosgengasen.

Fosgengas: Den är tio gånger giftigare än klorgas och dessutom giftigare än klorpikrin. Det lustiga med denna gasen är att men knappt märker av den, den luktar dessutom som pelargonia eller nyslaget hö. Om man fick i sej mycket kunde gasen ge en känsla av tryck i bröstet. Den orsakar lungödem och i sin tur kvävning.

Senapsgas: Den luktar ungefär som vitlök eller senap, därav namnet. Senapsgasen sa tyskarna var deras farligaste gas, vilket den var med. Den är giftig vid mindre inandning än att man kan känna det med luktsinnet och den ger ingen effekt förrän efter ett par timmar. Om senapsgasen kommer i kontakt med till exempel hud eller ögon så bildas de något liknande brännskador, som förvärras efter ett par dagar och sedan läker långsamt. Senapsgasen tränger igenom kläder och ligger kvar på marken den är igenkligen inte en gas utan som en oljig vätska. Man var tvungen att använda klortalk för att få bort gasen så därför användes den mest som ett defensivt vapen.



Så här skyddade man sej ibörjan av kriget. Längre fram skulle det komma bättre gasmasker.


Elden

Skyttegravar och löpgravar tvingades man gräva i stort sett överallt inom två kilometer från fronten, samt på de platser längre bort där de platser längre bort där fienden kunde observera rörelserna från fontän, vilket men gjorde från själva skyttegravarna och från kyrktorn eller väderkvarnar och från förvånas värt svår ned skjutna så kallade obervationsballonger. Dom var förankrade i marken med och hade ett par mans besättning. Även bakom höjder var man rätt säker om man skyddade sej från kulsprutorna.
Förutom alla kanoner och haubitsar hade man även granatkastare som ännu var en rätt stor nymodighet inom kriget. Liksom artilleriet fans det tunga, medeltunga och lätta granatkastare. Den medeltunga granatkastaren skött iväg 27 kilos granater ca. 450 meter bort. De största granatkastarnas granater skapade stora kratrar som var 10 meter djupa.
Man hade även vanliga handgranater och kastade med, då över det så kallade "ingenmansland" som jag kommer mer till senare. Men det kan ju inte vara mer en ett par 30 meter i mellan. Handgranaten hade används i rysk-japanska kriget tio år tidigare än första världskriget. 1914 då kriget började hade inte länderna så många handgranater men på sommaren 1916 kom var vecka 800 000 av sedermera standadhandgranaten till britterna. Mills No 5 heter den och ser ut som det står i texten, rutor som ett våffeljärn, det är så jag ser en handgranat framför mej, och den används fortfarande idag. Totalt levererades det 33 miljoner av Mills No 5 under kriget.
Om avståndet var långt så använde man gevärsgranater, specialkonstruerade granater med smala skaft som ser ut ungefär som en fyrverkeripjäs som man monterade i gevärspipan.
Dom kunde skjutas iväg ca. 250 meter som var ungefär ingenmanslands genomsnittliga bred.
Man hade även krypskyttar ute mitt i ingenmansland som hade ett vapen med kikarsikte som möjliggjorde en träffsäkerhet på ungefär 1 kilometer.
Även krypskyttarna blev fler i takt med att kriget raffinerades: De första åren låg det en krypskytt med observatör var 200:e meter, senare fans det en var 20:e meter.

Ingenmansland

Ingenmansland var mellan några få meter brett på vissa platser och upp till 1000 meter på vissa. Detta berodde på terräng och taktiska omständigheter samt det strategiska läget. Men som oftast var det mellan 100 och 400 meter brett och inhägnat med vissa stormhinder som tagtråd som var runt 10- 30 meter brett och ca. 1 meter högt. I början av kriget hade tagtråden funkat som larmminering, men den var så effektiv mot stormig så den utvecklades mycket. Taggtråden var betydligt kraftigare än vanlig taggtråd, den hade flera centimeter långa taggar och var kraftigare. Så klart var tyskarna överlägsna på denna delen med.
Genom tagtråden gjordes gångar för t.ex. patruller som skulle ut i ingenmansland.
Tyskarna hade kallats "skyttegravarnas arkitekter". Under hela kriget var tyskarnas skyttegravssystem det bästa och var mer kompletta och utbyggda än dom andras. Efter att tyskarna hade upphört med att ha en linje till försvar så började försvaret utvecklas på djupet. Tyskarna var avsevärt mycket bättre än Frankrike och Storbritannien som hade enklare varianter. Efter att von Hindenburg och Ludendorff tog över 1916 så blev försvaret m...