Dvärgen

5 röster
35815 visningar
uppladdat: 2003-12-07
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Vad är ondska?

Efter att ha läst Per Lagerkvists "Dvärgen" började jag fundera på vad ondska egentligen är och hur vi uppfattar det. I boken symboliserar dvärgen den absoluta ondskan, med sterila ögon betraktar han världen med kyla och förakt, men vilka är egenskaperna som Dvärgen äger som gör honom till en symbol för ondskan?

Bakgrund
Per Lagerkvists "Dvärgen" publicerades 1944 och har blivit något av en kultförklarad studie i ondska. Bokens huvudperson, vars namn aldrig framkommer, är en dvärg som lever vid ett italienskt hov under renässansen och tjänar den 1)machiavelliske fursten Leone. Boken är skriven som en dagbok eller krönika ur dvärgens eget perspektiv där han berättar om dagliga händelser och sin syn på världen och människan.

Dvärgen, fiktiv eller verklig?
Som jag tidigare nämnde representerar Dvärgen ondskan själv i romanen, han är destruktiv, saknar empati och föraktar med hela sin själ det mänskliga väsendet. Om man vill kan man också se dvärgen som en helt fiktiv person, vars ansikte getts till honom för att lättare gestalta ondskan. Om dvärgen ses som fiktiv, skulle han i så fall snarare symbolisera den ondska och de begär som vi alla bär inom oss, människans eviga följeslagare. Således också furstens;

"Jag följer honom ständigt likt en skugga" Sid.12, Dvärgen.

Det följande stycket antyder just att dvärgen symboliserar och lockar fram den ondska som bor hos människan;

"Jag har märkt att jag ibland inger skräck. Men vad människorna blir rädda för är sig själva. De tror att det är jag som skrämmer dem, men det är dvärgen inom dem, den människoliknande varelsen med sitt apansikte som gör det, som sticker upp huvudet ur djupet av deras själ. De blir rädda, för de vet inte om att de har en annan varelse i sig. De skräms överhuvud när någonting dyker upp till ytan, upp ur deras inre, ur någon av dypölarna i deras själv, något som de inte känner igen och som inte har med deras verkliga liv att göra. .. De går omkring högresta och oberörda, men sina släta ansikten som inte uttrycker någonting som helst. Men det finns alltid inom dem någonting annat, som de inte låtsas om, de lever utan att veta det samtidigt många slags liv." Sid.33, Dvärgen.

Dvärgen kan också ses ur ett tredje perspektiv, en hybrid av de båda andra perspektiven, som säger att dvärgen är en reinkarnation av ondskan själv. Oavsett vilket perspektiv man väljer att se saken ur, är det svårt att missa de många uttrycken för ondska som dvärgen gestaltar. Vid flera tillfällen säger han också att han är ondskan själv;

"Må de brinna i helvetets eld! Jag kände mig som Satan själv, omgiven av alla de avgrundsandar som de kallat på vid sin nattliga uppgörelse och som svärmade omkring dem med sina grinande ansikten och släpade deras av kroppen ännu stinkande själar ner i dödsriket...kände jag min makt här på jorden. Hur världen fylls av fasa och undergång igenom mig och förvandlas från en strålande fest till ett rum för förgörelse och skräck...För min dryck skänker glömska av att livet är något underbart och skönt och en dimma breder sig tungt över allt och ögonen brister och det blir mörkt." Sid. 158, Dvärgen.


Destruktivitet
Dvärgen tycks vara fyllt av ett outsinligt hat "Den känns bitter som galla, för den är full av hat...Jag dricker hans blod, och det bränner som en eld som ingen kan släcka." Sid.30, Dvärgen.
Hans inåtvända persolighetn blir därför extremt destruktiv och hans enda "glädje" i livet består att sprida detta hat och se människorna bryta ner varandra. Han fylls av en upphetsande glöd när han beskådar konsekvenserna av sina ondskefulla planer och tydligast blir det när han mördar Montanza och hans män med dödliga dryck. Ståendes på en stol för att fullt ut kunna beskåda hur han sprider sitt hat och förödelse, fylls han av denna eld till bristningsgränsen;

"Fullständigt vild av upphetsning stod jag där och betraktade de oerhörda följderna av mitt verk, hur jag mejade ner detta vedervärdiga släkte som inte förtjänar något annat än att utrotas. Hur mitt mäktiga svärd gick fram över dem, skoningslöst och förgörande, utkrävande straff och hämnd för allting. Hur jag sände dem att brinna i evighet i helvetets eld....Hur världen fylls av fasa och undergång igenom mig och förvandlas från en strålande fest till ett rum för förstörelse och skräck. Jag reder till min brygd och furstar och mäktiga män stönar i dödliga kval eller vältrar sig i blod. Jag bjuder kring min dryck och gästerna vid de dignande borden bleknar och inget leende sprider sig mer ifrån den ene till den andre och ingen höjer en bägare mer och lallar om kärleken...Jag vänder deras facklor nedåt och släcker dem..."
Sid.157,158, Dvärgen.

Krig, den mest destruktiva och dödsbringande process mänskligheten känner till, hyllar han mer än något annat. Han faller i en nästan barnslig extas, då han får veta att han får följa med furstens armé. Han säger själv att han "...är själv en krigisk natur." Sid. Dvärgen, "...brinner av längtan efter blod." Sid. 75, Dvärgen. och "Jag vill kämpa, jag vill d ö d a !...Jag vill se folk stupa." Sid.91 Dvärgen.

När han mördar flickans katt, får Giovanni Montanza ihjälhuggen, gisslar furstinnan och stryper hovets andra dvärg, fylls han också av denna eld.
Också hans självbild är destruktiv, men samtidigt något självhävdande. Han hatar sig själv och sitt folk som han vill förinta, samtidigt som han anser att alla bör vara som honom.

"Jag vill vara ensam, jag vill inte att det ska finnas något annat än jag" Sid.34, Dvärgen.

"...en obetvinglig lust att förinta mitt eget släkte."Sid.116

"Det är mitt öde att hata mitt eget folk. Min egen stam är mig förhatlig.
Men jag hatar också mig själv. Jag äter mitt eget gallsprängda kött. Jag dricker mitt eget förgiftade blod."Sid.32, Dvärgen

Han erkänner själv att det enda han kan förstå är hat, utan hatet är han försvarslös mot människan.
"Jag förstår furstinnan bättre än honom. Och det är inte så underligt, för henne hatar jag ju. Den man inte hatar är det svårt att förstå, man är vapenlös, man har ingenting att tränga in i den människan med." Sid.14, Dvärgen.

Människoförakt
Dvärgen besitter ett djupt förakt för hela det mänskliga väsendet som genomsyrar hela hans karaktär. Han föraktar kärleken mellan människor, ömhet, svaghet, skrattet och hela den mänskliga kulturen. Efter att ha förgiftat ett stortantal människor uttrycker han detta dödsförakt;
"Alla dessa varelser som kallar sig människor och som fyller en med vämjelse och äckel!...Vad ska de frossa, skratta och älska för och breda ut sig högmodigt över hela jorden!
Vad ska dessa förljugna falskspelare och skrymtare finnas för, dessa lastbara, skamlösa varelser vars dygder är ändå brottsligare än deras synder!" Sid. 158, Dvärgen.

Framförallt negligerar han barn, den yttersta symbolen för oskuldsfullhet och renhet. Kanske är det just barns naturliga sätt att visa sina känslor som berör honom så starkt;

"Man låter ofta dvärgar leka med barn...Det är en sannskyldig tortyr att använda oss dvärgar på detta sätt. Denna barnunge med sina runda, blå ögon och sin lilla spetsade mun, som somliga tycker är så märkvärdig, har pinat mig nästan mer än någon annan vid hovet."

Hans missakt rör också själva livet och kärleken som han ofta talar om med en ironisk och satirisk ton.
"Människors kärlek till varandra är någonting som jag inte förstår. Den inger mig bara avsky."Sid.102, Dvärgen.

De få individer han beundrar har mycket gemensamt. I boken uttrycker han någon form av vördnad inför fursten Leone, kondittionären Boccarossa och furstens älskarinna Fimaetta.
Fursten beundrar han främst för dennes karaktär och hans makt och Bocarossa för hans färdigheter i strid, hans kroppsbyggnad och hans kallsinnighet.
Han uttrycker också en viss, om än tillfällig, beundran inför Bernardo då han får se dennes genialiska krigsmaskiner. Alla utstrålar de någon form av makt och oberördhet, destruktivitet och ondska.

Utvecklingen i ondskan händer
Det är uppenbart att Lagerkvist åsyftar ingen mindre än Leonardo da Vinci genom hovets uppfinnare och konstnär Bernardo, vars uppfinningsrikedom i slutändan tjänar furstens äregiriga och maktfullkomliga syften. Boken skrevs som sagt 1944, under brinnande krig, och innehåller många associationer till nazismen och det här är definitivt en av dem. Många uppfinnare bidrog till utvecklingen av den tyska krigsmakten och många konstnärer hjälpte till att skapa den effektiva propaganda som förde Adolf Hitler till makten.

I det sista kapitlet där Dvärgen blir fängslad i den mörkaste och mest avlägsna av slottets fängelsehålor, förkunnar han sin dom över människan:

"Jag sitter här i mina bojor och dagarna går och det händer aldrig någonting. Det är ett tomt och glädjelöst liv, men jag finner mig i det utan klagan. Jag väntar på andra tider, och de ska väl komma, det var ju aldrig meningen att jag skulle sitta här för alltid. Jag skall nog få tillfälle att fortsätta min krönika uppe i solljuset som förr och det ska väl åter bli bruk för mig. Om jag känner min herre rätt kan han inte i längden undvara sin dvärg. Så tänker jag här i min källarhåla och är vid gott mod. Jag tänker på den dag då man ska komma och lösa mina bojor för att han har skickat bud efter mig igen."

Det är mycket troligt att det är Lagerkvists personliga uppfattning av ondskan som reflekteras
I detta avsnitt. Ondskan är människans eviga följeslagare och kommer aldrig att dö. Dvärgen väntar endast på sin furstes kallelse att åter träda hans tjänst då ondskan väcks ur sin långa dvala. Kanske är det också en direkt uppmaning att aldrig sluta kämpa emot ondskan.

Dvärgen är i den i särklass mest skrämmande bok jag läst. Lager...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Dvärgen

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2003-12-07]   Dvärgen
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2514 [2023-02-06]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×