Buddhismen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Buddhismen växte fram ur hinduismen och grundades av en man vid namn Siddharta Guatama, även kallad Buddha som betyder ”den som vaknat upp”. Siddharta föddes omkring 560 före Kristus i nordöstra Indien där han spenderade hela sitt liv (han blev åttio år gammal). Han föddes som son till kungen av Kapilavastu och fick en rik uppväxt. Hans far hade låtit sin son bli spådd, och hade fått två svar om Siddhartas framtid: han skulle antingen bli en fattig man eller en ståtlig kung, men han skulle bli känd genom historien. Hans far ville naturligtvis det senare, så han lät sin son omges av bara rikedom och vackerhet, han skulle inte få se världens lidanden. Men vid tjugonio års ålder lämnade Siddharta palatset där han varit ”instängd” hela sitt liv för att utforska världen. Han hade känt att den ytliga tillvaro han levde i inte gav honom allt, och han kände en tomhet som han behövde fylla. Siddharta levde de första sex-sju åren av sitt nya liv som en asket i sitt sökande efter en djupare mening. Hans religiösa övningar blev allt mer stränga, han fastade till och med så han tappade håret. Men slutligen kom han till en vändpunkt där han insåg att varken ett liv i total rikedom eller i strängaste asketism kunde föra en människa till lycka. Han började nu istället utöva lugnare meditationsmetoder, och det var på detta sätt han slutligen nådde upplysningen. Upplysningen innebar att han såg livet som det verkligen var och hur man skulle leva sitt liv för att nå fullständig tillfredsställelse. Strax efter upplysningen började Buddha undervisa det han lärt sig, och han vann snart anhängare som övertygades av den harmoni som han tycktes utlysa. Han och hans lärjungar levde tillsammans som hemlösa, och tiggare och missionerade runt i norra Indien. Sista delen av sitt liv tillbringade han i Ganges flodområde där han berättade om den frigörande sanningen om dharma och nirvana. Efter hans död och inträdelse i nirvana fortsatte hans lärjungar att sprida läran, men buddhismen hade svårt att få fotfäste i Indien. Theravadabuddhismen, som är den äldsta formen av buddhism, kan man dock finna i Sri Lanka, Burma, Thailand, Kampuchea, och Laos, och i fjärran östern förekommer Mahayanabuddhismen i länder som Kina, Tibet, Korea, Japan, Vietnam, Mongoliet, Ladakh, Nepal, Butan, och Sikkim. Samtidigt är buddhismen den mest växande religionen idag, och allt fler västerlänningar tyr sig till denna gyllene medelväg. Jag räknas förmodligen till en av dem, och det är därför jag har valt att skriva om just buddhismen.

Buddhismen föddes som sagt ur hinduismen, och även om det är två helt skilda religioner har de ändå mycket gemensamt. Det cirkulära tänkandet är ett exempel på detta. Både hinduer och buddhister ser på tiden och världen som en cirkel, till skillnad mot exempelvis kristna som ser tiden som linjär. Detta betyder att man som buddhist inte tror på att man föds en gång och dör en gång, utan födelse och död avlöser varandra och sker kontinuerligt. Man har inte bara ett liv, och en chans där man ska försöka leva gott för att sedan dömas på någon domedag av en högt uppsatt gud som styr världen, utan som buddhist tror man på återfödelse. Det samma gäller jorden, den har fötts och ska dö, men den kan lika gärna uppstå igen och dö igen, precis som den kanske har funnits förut och dött förut. Världen skapas och förintas precis som allt annat, i det eviga kretsloppet, samsara.

Just hur världen skapas står det inget om i de buddhistiska texterna. Som kristen tror man ju på en allsmäktig gud som har skapat jorden genom sin vilja, och som styr jorden mot ett medvetet mål. Även hinduer tror att världen existerar på grund av en gudomlig handling. De tror att världen styrs av gudar. Buddhister däremot tror istället att världen styrs av en slags evig kosmisk ordning kallad dharma. Allting som existerar är uppbyggt av små partiklar, även de kallade dharmas. Det är samspelet mellan dharmasen som världens (och allt levandes) existens bygger på. Dharmasen är nämligen i ständig rörelse och förvandling vilket ger upphov till kretsloppet av ständig födelse och död. Födelse och död handlar egentligen bara om dharmas som ändrar form. Ett träd är inte ett nytt träd bara för att årstiden växlar. En varelse skulle inte kunna finnas utan att en annan dog. Det betyder också att myggan du dödar kanske består av samma dharmas som din avlidne släkting bestod av. Ändå ansåg Buddha inte att det var något som direkt överfördes från den döende varelsen till den efterkommande. Ett samband finns det dock som heter karma, vilket jag ska berätta mer om senare.

I och med att allting är uppbyggt av dharmas är även människan det, och dessa dharmas är också i ständig rörelse och förvandling. Det är därför vi aldrig är på ett och samma sätt. Hela tiden ändras vårat humör, hur vi känner, hur vi mår, tycker och tänker, osv. Vi går från sorg till lycka, ändrar form och utseende hela tiden, och ändrar ständigt åsikter om saker och ting. Detta är på grund av dharmasen som ändrar form. Buddha ansåg att det fanns fem olika slags dharmas som människan bestod av:

1) kroppsliga
2) känslor
3) föreställningar som våra sinnesintryck skapar
4) medvetande
5) drivkrafter som utlöser våra handlingar (tex vilja)

Buddhister delar därför inte upp människan i kropp och själ, utan bara i de olika dharmasen, eller existensgrupper som de skulle kunna kallas. Någon slags själ finns inte i några av dessa grupper, och kan heller inte finnas i några av de andra existensformerna man kan återfödas till. Andra existensformer än människan är helvetesvarelser, djur, förfädersandar, eller gudar. Ingen av dessa har någon del som kallas själ. Buddha menade att ingenting är evigt, och därför kan man inte ha en själ som någon slags evig bestående del av kroppen. Själen, eller ”jaget” är endast en föreställning/illusion som människan skapar. Att man upplever att man har ett jag ändå, förklarar buddhister att det måste bero på att människan till sin natur är egoistisk och har svårt för att tänka utifrån något annat än sina egoistiska behov. Läran om en ”icke-själ”, eller ”icke-självet” kallas anatta och är nog en av de svåraste delarna av buddhismen att förstå. Det gör det också till en av de viktigaste delarna i läran.

Förut kunde det dock ändå hända att man inom buddhismen använde sig av ”jag-begreppet” när man lärde ut. Detta menades iför sig inte som referens till någon slags själ utan jaget kunde ses som en samordnande, bestående, central referenspunkt för alla mentala och kroppsliga aktiviteter. Detta avskaffades dock rätt snart när man insåg att genom att använda begreppet ”jag” grundade man basen för själviskheten. Genom att tänka på ett jag var det lätt att tänka egoistiskt, vilket är något som buddhister vill komma så långt bort som möjligt från. Det finns inget jag, det finns ingen själ utan vi består bara av existensgrupper precis som allt annat. Vi är en del av det stora hela och bör därför ställa allt och alla andra som likvärdiga oss.

Något annat som kan vara svårt att förstå är hur buddhisterna kan tro på återfödelse om det nu inte finns någon själ som kan återfödas. Vad är det då som återföds? Som jag förut har skrivit tror inte buddhisterna att en varelse kan födas om inte en annan har dött. Det finns ett samband mellan den varelsen som dör och den varelse som sedan föds, även om det inte finns något som direkt överförs från den ena varelsen till den andra. Vilket sorts liv den nyfödda varelsen får beror helt och hållet på den döde varelsens karma. Det är detta som är sambandet. Karma är den summa av handlingar/gärningar som en människa har utfört under sitt liv. Om en människa har levt ett gott liv är karman god och den efterkommande varelsen får ett gott liv. Har karman däremot varit dålig blir det dåliga konsekvenser för den efterkommande. När jag dör lämnar jag alltså antingen bra eller dålig karma efter mig, och det är detta som nästkommande varelse plockar upp. Det blir förutsättningen för dess liv. Handlingar som ger dålig karma är själviska handlingar, och osjälviska handlingar ger bra karma. Karmalagen är något som ingen kan undvika, det är en av naturens lagar.

Buddhisterna tror att man endast själv kan påverka sin situation på jorden och att alla människor föds med samma grundläggande egenskaper. Vissa har det visserligen lättare eller svårare beroende på vilken karma de fått med sig. Några av de goda egenskaper som vi föds med är tillgivenhet, engagemang, ärlighet, disciplin, och en intelligens som låter sig ledas av rätt motivation. Vi föds även med dåliga egenskaper och det är upp till oss själva att bestämma vilka av egenskaperna vi vill satsa mer eller mindre på. Detta brukar inom buddhismen kallas buddhanatur, alltså människans medfödda innersta natur, och vår kapacitet att bli en Buddha. Buddhisterna menar att människan har en fantastisk hjärna som är källan till vår styrka och upphovet till vår framtid. Om man bara kan bli medveten om sin egen kapacitet och har förtroende för sin förmåga kan man bidra till att skapa en bättre värld.

När det gäller kvinnors ställning inom buddhismen råder det precis som inom de flesta andra religioner en viss diskriminering. Jag har inte läst någonstans att de buddhistiska texterna har visat någon exakt gräns för kvinnor eller män när det gäller religionsutövandet osv., men i och med att samhället har sett ut som det gör med en mansdominans har såklart även religionen påverkats av detta. T.ex. i det buddhistiska systemet Vinaya Sutra har både män och kvinnor rätt att få de högsta graderna av invigning; bhikshu och bhikshuni, men då står bhikshu högre än bhikshuni. Allmänt anses det dock att kvinnor och män föds med samma buddhanatur, och båda har lika stor möjlighet att utveckla den högsta altruistiska strävan efter ett buddhaskap och få insikt i verklighetens innersta natur. Ändå fortsätter en viss diskriminering i samhällen runt om i världen, vilket man måste jobba tillsammans för att få bort. Det finns buddhistiska nunnekloster, men de är inte lika utvecklade som munkklostren.


Som jag nämnde förut tror buddhisterna att det finns gudar, men de tror inte att de har några högt styrande egenskaper. De dör precis som allting annat. Buddhisterna anser att det endast är människan själv som kan påverka sin situation på jorden, och det hjälper inte att tillbe några gudar i och med att de inte kan göra vår situation bättre. Det är kanske därför många anser buddhismen som en slags ateistisk religion, eftersom de inte tror på några allsmäktiga gudar. Om man inte vet så mycket om buddhismen kanske man skulle tro att buddhisterna ansåg Buddha som en gud, men det är fel. Iför sig kan de som tillhör Mahayanainriktingen se på Buddha som en gudomlig frälsare, och man tillber även bodhisattvas (munkar/nunnor som väntar med sitt inträdande i nirvana tills alla andra har nått frälsning), men den äldre, och lite strängare Theravadainriktingen betraktar bara Buddha som en lärare och andlig förebild.

Men vad innebär det egentligen att vara buddhist? Och vad var det Siddharta insåg när han nådde upplysningen? Jo, Siddharta satt under ett fikonträd under flera dagar i djup meditation när han slutligen nådde den högsta kunskapen och blev en Buddha. Han hade som jag skrev provat livet i lyx och livet i extrem asketism, och inget av dem gav honom tillfredsställelse. Det var endast nu när han levde ”normalt” som han fullt ut kunde koncentrera sig på meditation och samtidigt hålla sig frisk hälsomässigt. Hans upplysning skedde i tre stadier, och varje stadie tog en natt att ta sig igenom. Den första natten såg Siddharta sitt liv passera för sitt inre. Under andra natten såg han sina tidigare liv, och fick en insikt i födelsens, dödens, och återfödelsens kretslopp för att slutligen förstå den lag som styrde det (karmalagen). Under den tredje natten lärde han sig de fyra sanningarna om livet (sanningen om lidandet, sanningen om lidandets uppkomst, om lidandets upphävande och om vägen till lidandets upphävande). Det var genom denna upplysning han lärde sig se livet som det verkligen är, han hade fått en kunskap som gick långt utanför förnuftet och intellektets gränser, och han såg hur man skulle leva för att nå fullständig tillfredsställels –nirvana.

Buddhas första insikt om karmalagen och om dharmas, som styr kretsloppet av födelse och död har jag redan berättat om. Men hans upptäckt av de fyra ädla sanningarna har jag inte gått in på än. Det ska jag dock göra nu, eftersom detta är en stor del utav den buddhistiska läran och vad alla buddhister tror på. Som jag redan förklarat föds vi och dör i ett evigt kretslopp kallat samsara. Med den första sanningen menade Buddha att allt inom detta kretslopp är lidande. Att leva är ett lidande, som vi hela tiden återkommer till. Man genomgår sjukdom, åldrande, bekymmer, oro, smärta, förtvivlan, osv. Eftersom dharmasen alltid är i rörelse återkommer vi lätt till dessa lidanden. Hela tiden lurar lyckan bakom olyckan. Ändå hakar vi ofta fast vid saker i hopp om att bli lyckliga. Vi fäster oss vid ting som går sönder, och människor som dör, oroar oss inför framtiden, osv. Men Buddha menade att detta var fel sätt att söka lycka på.

Den andra sanningen handlade om lidandets uppkomst. Buddha menade att anledningen till att lidandet finns är människans livstörst. Livstörsten skapar en känsla av otillfredsställelse då vi hela tiden strävar efter något. Vi strävar efter lycka, kärlek, styrka, hälsa osv. Men ingenting är ju evigt, så Buddha ansåg att vi hela tiden törstade efter sådant som vi aldrig kan behålla. Buddha visste ju själv hur det var att ha allt men ändå inte vara lycklig, och det ligger nog mycket i det för hur mycket man än har vill man ändå ha mer. Man strävar alltid efter något annat än det man har; ”om jag bara får det här” eller ”om jag bara gör såhär”… evig lycka kan inte finnas på det sättet.

Den tredje sanningen handlar om hur man upphäver lidandet. Det är det här som hela buddhismen går ut på; att nå evig frihet från lidandet, för det går att ta sig ur livets kretslopp! Man försöker genom buddhismen lära sig att leva på ett sätt som till sist ska upphäva lidandet, och därmed frigörs man från återfödelsens kretslopp. Att nå detta mål innebär att man tar slut på drivkraften till återfödelse: begäret och livstörsten. När man inte längre har dessa begär kan man se sig om upplyst, och kommer då att gå in i nirvana efter döden. Buddha visade härmed en väg att ta sig ur detta liv där lidandet ständigt låg och lurade. Han visade att sann lycka inte kommer från lyx eller kärlek till en annan människa, utan den verkliga lyckan når man genom att bli fri från alla dessa begär.

Den fjärde och sista sanningen som Buddha fick insikt om under tiden han upplystes talar om vägen till lidandets upphävande. Hur man skulle leva för att få livstörsten att försvinna. Buddha menade att om man följde den åttafaldiga vägen skulle detta så småningom ske. Den åttafaldiga vägen är en väg som går mitt emellan överflöd och självförnekelse, och därför har den kallats den gyllene medelvägen. De tre viktigaste delarna av den åttafaldiga vägen handlar om moral, mental disciplin, och kunskap. Symbolen för denna väg kan ofta utmärkas som ett hjul med åtta ekrar, en ekra för varje sätt som kan leda en till livsvandringens mål: att ta sig ur återfödelsens kretslopp. I mitten av hjulet finns detta mål, nirvana, symboliserat. Ofta kan dock själva strävan efter målet vara viktigare än själva målet, i och med att det ligger så långt bort i tiden. Det gäller att under kommande existenser leva så bra som möjligt, och ”samla meriter”, eller så bra karma som möjligt, för att få det som krävs för att uppnå nirvana.

För att nu komma till frågan vad det innebär att vara buddhist kan jag svara att det i grund och botten handlar om att just försöka följa den åttafaldiga vägen, med Buddhas liv som ett gott exempel. Den åttafaldiga vägen skulle kunna jämföras med de kristnas tio budord. Den åttafaldiga vägen innebär att man ska sträva efter:
- Rätt kunskap eller åskådning. Vilket innebär en slags djupare andlig kunskap än de vi vanligen menar.
- Rätt beslut eller inställning. Vilket anger en attityd av god vilja, fridsamhet, avhållsamhet från sinnlig åtrå, hat och illvlija.
- Rätt tal. Allt ska vara klokt, sanningsenligt och försonligt. Lögner, skvaller, eller tomt prat är förbjudet.
- Rätt gärning. Omfattar allt moraliskt beteende. De mest felande handlingarna är mord, stöld, och otukt.
- Rätt liv. Sättet man lever på ska inte får inte vara till skada för andra. Samma sak gäller sättet man tjänar sitt uppehälle på. Särskilt fel är bedrägeri, förförelse, siande, scharlataneri och ocker.
- Rätt strävan. Impulser till gott ska främjas, medan impulser till ont ska hämmas så att man utvecklar ädla tankar, ord, och gärningar.
- Rätt tänkande eller medvetenhet. Innebär att man noga ska tänka efter så att man inte ger efter för begäret i sina tankar, tal, handlande, och känslor.
- Rätt meditation. Genom djup koncentration kan man leda sig själv åt rätt håll i livet.

Dessa bildar den åttafaldiga vägen som alla buddhister försöker följa. Buddhismen är dock ingen påtvingande religion. Vid de kristnas varje tio budord står det ”du skall…” men buddhismens åtta vägar inleds ”jag påtar mig att…”. Det är helt enkelt en vägvisning till ett bättre liv, och det är upp till människa själv att välja hur hon vill leva. Vägen är till för att träna människan till att lära sig handla med allkärlek. Buddhister tror nämligen att ondskan i världen endast kan fördrivas genom att ta till motsatsen till ondska: godhet. De har utvecklat en etik som är till för att fördriva onda egenskaper: girighet, hat, och okunskap, och detta ska göras genom att använda sig av fyra grundläggande goda egenskaper: allkärlek, medlidande, medglädje och jämnmod. Allt detta är en mycket viktig del i det buddhistiska levnadssättet, och det märks väl. Alla har väl hört talas om Dalai Lama, eller sett någon buddhist på film. Vad är då inte mest utmärkande hos dem om inte deras harmoni, lugn, glädje, och tålamod? De verkar alltid gå runt med ett leende. Och det är väl ett bevis på att Buddha hade rätt om den rätta vägen till sann lycka?!

Som buddhist anser man att sinnet behöver vara fritt och opåverkat för att man ska kunna handla rätt och hålla sig koncentrerad. Detta innebär att de inte använder sig av några som helst berusningsmedel. Även sexuellt utsvävande avstår många buddhister från, eftersom det är ett begär, och alla begär som binder en till livstörsten ska man vara försiktiga med. Det finns dock inriktningar inom buddhismen som inte är lika noga med att avstå från sex.

Buddha var noga med att poängtera att ett liv i medkänsla och välvilja bara kunde bringa gott. Han ansåg att människan hela tiden måste sträva efter ett altruistiskt leverne. I texten Dhammapada står det:

”Om någon talar eller handlar i god avsikt, följer honom lyckan likt en skugga som aldrig lämnar honom. - Han misshandlade mig, han slog min, han föraktade mig, han plundrade mig – hos dem som hyser sådana tankar skall hatet aldrig dö. – Han misshandlade mig, han slog mig, han föraktade mig, han plundrade mig – hos dem som icke hyser sådana tankar skall hatet dö. Ty hatet dödas aldrig av hat; men hat dödas av kärlek.”

Dalai Lama, Tibets andlige ledare, menar att vi inte ska ägna tid, kraft och kärlek på människor som redan lever och handlar kärleksfullt. De vi ska rikta kärlek och medlidande till är istället de människor som går runt med hat i kroppen. Det är ju trots allt deras onda karma som återföds och fortlever, men om vi kan vända den onda karman återföds bara mer och mer god karma. Men en viktig regel, som jag själv anser att det ligger mycket i, är att man måste förstå sig själv innan man kan börja förstå andra. Det samma gäller att hjälpa andra. Man måste försöka må bra i sig själv innan man kan gå vidare och hjälpa andra på traven. Men att skada andra medan vi själva försöker finna lycka är fel, ingen ska behöva må dåligt av ens handlingar.

Meditation är en stor del av en buddhists vardag. Meditationen är till för att nå frid och harmoni i sitt inre, och man gör det för att tömma sitt inre på tankar och intryck. Det är genom denna känsla av tomhet ett lugn sprider sig som kan ge en glimt av hur nirvana kan kännas. Andningen och sittställningen är viktig under meditationen för att man ska kunna koncentrera sig så bra som möjligt. Buddhister använder sig av olika meditationsmetoder för att tacklas med olika känslor som kan vara svåra att hantera. Om man lär sig att tänka på ett visst sätt kan man även lära sig att använda sina känslor på ett konstruktivt sätt, och därmed stärka sin moral.

Buddhister menar att döden är vår ständiga följeslagare. Döden kan när som helst dyka upp. Men för buddhister är inte detta så hemskt som det kan te sig för oss västerlänningar, eftersom död för dem inte innebär ett slut. Efter döden återföds man bara igen (karman), om man inte har nått livets mål och kan inträda i nirvana. Det finns två huvudinriktningar inom buddhismen som heter Theravadabuddhismen, och Mahayanabuddhismen och dessa inriktningar har väldigt olika syn på nirvana. För Theravadabuddhister är det något som bara ett fåtal når upp till, och i historien har det bara funnits tjugoåtta personer som blivit Buddhor. Mahayanabuddhister tror däremot att det finns lika många buddhor som sandkorn. För dem är nirvana något som ”vanliga människor” kan nå.

Men nirvana, vad är det? Theravadabuddhisterna är noga med att inte sätta ord på vad det är, men Mahayana kan ge en mer konkret bild. Ordet nirvana finns inom flera indiska religioner och i varje har det sin egen innebörd. Alla betecknar dock ordet som slutmålet för människans strävan efter befrielse från återfödelsens kretslopp. Man skulle kunna förklara det som en lampas utslocknande, eller att livet är en smärta som sakta men säkert försvinner ju närmare nirvana man kommer och som sedan lämnar en behaglig känsla efter sig. Lampan symboliserar begäret, ondskan, och okunskapen. Man kan också se på det som en bortblåsning, t.ex. att livet är som ett löv som blåses bort av vinden. När lövet är bortblåst (och man nått nirvana) finns då ingenting kvar, vilket skulle betyda en frånvaro av allt som människan känner till. Vad som dock sker med människan bortom denna gräns nämns det ingenting om i de buddhistiska texterna, det lämnas obestämt. Men det är säkert värt eftersträvan i och med att man under livet innan man kan kliva in i nirvana eller inte i alla fall uppnår ett tillstånd av ”icke-lidande” som i sig är en positiv upplevelse. Känslan av total tillfredställelse i livet…

Till sist kommer vi till delen där jag ska försöka berätta om vad jag tycker om buddhismen, vilka tankar jag har kring denna religion och levnadssättet. Jag kan ju börja med att säga att andra religioner och sätt att se på livet alltid har fascinerat mig, precis som andra kulturer alltid har fascinerat mig. Jag gillar att lära mig om saker som för mig är främmande, att se saker ur andra människors perspektiv, sätta mig in i andra människors kultur, religion, åsikter, mm. Därför har jag tyckt att det har varit väldigt intressant att få sätta mig in i buddhismen. Att jag just valde buddhismen beror på att jag hade läst lite om den och tyckte de verkade ha ett bra sätt att se på livet. Det kändes lite mer som ett levnadssätt än en religion. Det var lättare att förstå sig på den religionen i och med att det inte fanns några gudar med i bilden. Jag tror nämligen jag alltid har haft lite svårt att tro på just någon högre gud som styr allt efter sin vilja. Det har alltid känns lite overkligt för mig, att det skulle kunna finnas någon sådan gud. Men buddhismen lägger upp allt på ett annorlunda sätt, de är väldigt vetenskapligt medvetna. Inte för att andra religioner inte är det, men de väver liksom in vetenskapen i religionen. Förklaringen om dharmas t.ex. Det är lätt att förstå det, för vetenskapen har fastställt att det t.ex. finns atomer som allting är uppbyggt av. Man skulle kunna jämföra dem med dharmasen. Dharmasen skulle kunna vara atomerna. Bara att människorna endast har fastställt den ”kroppsliga” formen av atomer. Kanske är det så att känslor, tankar osv. också består av dem. Det skulle kunna vara precis så som buddhismen säger: att världen existerar på grund av samspelet mellan dharmasen, och att allting är i ständig förändring på grund av dem. På något sätt känns det som en mer vettig förklaring än att ”gud har skapat människan och så här, och så här är hon”. Men då kan man ju i för sig fråga sig vad gud är. Andra religioner kanske också menar att gud är någon form av evi...