Colombia

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Fredag 5/6
Hejsan dagboken, gissa vart jag är någonstans? Aha, jusstdet, i Colombia. Måste vara en överraskning eftersom jag int har sagt något.. Jag är här med RödaKorset, det är en sorts utbildning. Vi är en grupp på åtta personer, och meningen med denhär resan är att vi ska lära oss om dagens Sydamerika, problem som de olika länderna har, historia.. Ja, sånt som är bra att veta om ett land, länderna vi ska besöka är Venezuela och Brasilien, Det hade varit så dyrt om vi hade besökt fler länder. Jaja..

Just nu sitter jag på stadshotellet här i Bogotá, ett riktigt mysigt hotell med trevliga människor. Vi gick direkt hit efter att ha kommit ut ur flygplanet och fått våra bagage, som i sin tur tog dryga timmen eftersom det var någon som hade tagit fel väska, usch. Tur att han hann märka dt innan han kommit alltför långt härifrån! Av flygresan vart jag helt utmattad, jag har suttit och varit superrädd för att störta hela vägen hit, jag är nämligen så himla flygrädd att det inte är sant, en av mina bästa kompisar dog nämligen i en flygcrash för två år sedan.. Mamma vet inte ens om att jag har flygit hit, hon skull aldrig låtit mig göra det. Hon tror att jag åker buss..
Nej, men nu ska jag gå och duscha och äta middag, vi ska äta tillsammans hela gruppen här på hotellet samtidigt som vi får träffa våran guide. Senare ikväll ska jag och Maria, en av mina resekompisar gå ut och promenera litegrann i mörkret. Kanske smaka lite på Bogotás uteliv.

Lördag 6/6
Gud vad skönt det har varit att sova! gäsp*
Maria som jag var ute med igår är jättetrevlig. Efter att vi ätit middag gick vi ut för att uppleva en fredagkväll i Colombia, vi tog en promenad längs en jättefin gågata och betraktade stadens alla ungdomar som roade sig mid att drick sig fulla och skämma ut sig totalt, måste säga att vi skrattade en hel del, det var ju bara för patetiskt. Det var ganska varmt, ljummet, jääteskönt, vi bestämde oss för att hitta något litet kafé eller något liknande ställe, vi hittade inte så mycket trots att alla sa att det fanns hur mycket ställen som helst lite överallt i stan. Men innan vi hittade någon som vi tyckte passade träffade vi två colombianska tjejer, måste ha varit i våran ålder, runt 19-20, dom var söta bådatvå, mörka ögon och mörkt hår, underbart vacker hy, sådär chokladbrun. Vi pratade lite med dem, och efter ett tag sa de att de skulle gå till någon kompis på fest, för det var någon som fyllde år, eftersom vi inte hade något bättre för oss följde vi med.
När vi väl var där var dessa tjejer helt borta, och vi stog bara i ett hörn och tittade på alla dessa unga människor som gick runt och bjöd varandra på kokain. Innan vi gick ifrån hotellet hade vi blivit varnade av våran guide att det fanns mycket kokain i landet, att det var ett av de största problemen landet hade, så vi skulle se upp med det. Det var riktigt bra, annars kanske vi hade trott på att det var något “colombianskt godis”, som de försökte lura oss med. Vi gick därifrån och hittade ett mysigt litet kafé tillslut, det var helt tomt, det var nästan bara vi och servitrisen där. Vi blev faktiskt riktigt förvånade över att nästan ingen kunde engelska här, inte ens servitrisen. Han kunde några enstaka ord, och för att få upp stämning försökte han dra några vitser, det slutade med att vi låg alla tre (servitrisen, Maria och jag) låg dubbelvikta på bordet och skrattade så tårarna sprutade, vi förstod inte så mycket av vad han ville ha sagt, men trevligt var det iallafall.
Nu är det dags att äta lunch, sen tror jag vi åker iväg till Magdalenafloden och ta ett dopp, titta på lite fåglar och ha det allmänt mysigt. Jag skriver mer när jag kommer hem ikväll!

Ja, då var jag på hotellet igen då. Du skulle bara veta hur underbart det var att bada! Varmt, ljummet vatten, jag skulle kunna ligga där och plaska i flera, flera timmar! Åh..
Under tiden vi låg där på stranden och åt bullar och drack kaffe, äkta, Colombianskt kaffe, var det flera gatubarn som var fram till oss och bad om en liten slant till mat, dt var ju naturligtvis inte så lätt, ger vi pengar till dom, vill dom också ha. Så vi bestämde oss att inte ge pengar, men däremot köpte vi en hel del brändamandlar, det var flera barn som gick runt med små lådor på magen och sålde. Det var inte särskilt billigt, men det struntade vi i allihopa, för en gång skull. Eller rättare sagt alla utom en. Sanna, en annan resekompis vägrade att köpa något som helst, för det var alldeles för dyrt, och domdär barnen kan int göra sådär, sa hon. “Deras föräldrar borde ha uppfostrat dom på ett bättre sätt”, jag tror nog inte att hon riktigt fattat att det är fattigdom här i landet. Maria och jag har satt och pratade om hur vi skulle kunna göra för att få henne att förstå hur det är ställt här
i landet, men vi kom inte fram till någon vettigt svar. Tiden får väl utvisa hur det blir, om hon ska förstå överhuvudtaget.
Om vi ska gå tillbaka till hur det var på stranden; Våran guide Juan bestämde sig för att vi skull få lära oss litegrann om landets historia, en del av det han berättade var att spanjorerna kom till Colombia från landets karibiska sida (alltså med båt från karibiska havet) på 1530-talet, och att namnet “Colombia” kommer från Colombus, och honom antar jag att du redan känner till. han berättade också att spanjorerna dödade en hel del Indianer när de steg iland på Colombia, och att ännu fler Indianer har dog när dom skickades ned i gruvorna för att leta guld och smaragder åt spanjorerna, därnere behandlades de som slavar, så inte var det konstigt att de dog heller. Trots att alla dessa Indianer dödats, så härstammar både maten, musiken och dansen från det Indianska släktet.
I vilket fall så var det ganska intressant och mysigt, nu har jag dessutom en egen uppfattning om hur gatubarnen går till väga för att få mat för dagen.
En annan sak vi gjorde medan vi låg där på stranden var att vi bstämde oss för att göra en liten visit uppe i Anderna imorgon, det är ju den sista dagen vi har tid med sånt här i Colombia.. Jaja, Anderna är den stora bergskedkan som sträcker sig allra längst nerifrån i Chile upp till spetsen i Colombia, de flesta invånarna bor i små byar runt om i Anderna, eftersom det blir för dyrt att bo nere i de stora städerna. Det är många som flyttar från Anderna ner till de stora städerna, bl.a. Bogotá, speciellt de fattiga. för att de tror att de kommer få det bättre där. Men oftast slutar det med att de är fattigare än när de kom dit..
När det blv dags att ta oss hem var det ingen som kände för att sätta sig i en varm buss utan luftkonditionering, så vi tog en riktigt lång promenad istället. Det var roligt, vi såg jättemånga olika vackra fåglar, bönder, åkrar, djur..
Efter två timmars buss var helt plötsligt alla med på att åka buss, t.o.m. Juan.
Åh, en sak jag inte får glömma att berätta är att vi såg en sådandär grön sköldpadda, den var otroligt fin, och stor. Det är tydligen inte så jättemånga sådana kvar, eftersom honorna inte riktigt kan lägga sina ägg ifred, stränderna är ju fulla av turister, och där är det nog lite riskabelt att lägga ägg. Men det var då en stor tur vi hade, Juan som bott här i hela sitt liv har inte sett fler en 4-5 stycker säger han.
Jaja, nu ska jag ta och flytta mi ur rummet, Juan ropar att vi ska samlas. Vi ska åka iväg till ett museum som heter Museo de oro “guldmuseumet” på svenska. Det ska ligga väldigt nära, en tio minuter om man går. Enligt broshyren vi tog nerre i receptionen ska det finnas 36.000 guldföremål där, bl.a. ElDorade-statyetten, den föresteller ElDorado (guldmannen) som tar emot offergåvor på en flotte. Enligt myten så ska det ha funnits en hövding kallad ElDorado som härskade över stad med gator gjord av guld. “ElDorado” hedrades i vissa indianstammar genom att pudra Hövdingen i stammen med guld. Det var dethär som fick upp ögonen på spanjorerna så de kom över till Colombia och började leta guld.
Den här helgen har de också en extra utställning om José Manuel Marroquin, en föredetta colombiansk president. Och om du inte visste det så är Colombia fortfarande republik, alltså att de har president och inte kung. den nuvarande presidenten heter Álvaro Uribe Vélez.
Nu tror jag Juan börjar bli irriterad för att jag inte kommer, det låter så iallafall. Tror inte att jag skriver något mer förrän jag kommer hem från Anderna imorgon, så sov gott!

Söndag 7/6
Halloj! Puh, jag är helt utmattad. Vi har varit upp till Anderna som planerat, det var inte.. kul direkt. Jag menar att få se alla dessa fattiga människor som jobbar i gruvor på riktigt.. Vi fick tillochmed tillstånd att gå ner i en av gruvorna, jag förstår inte hur de som är tvugna att jobba där överlever. Det luktade inte gott, och de hade inte heller särskilt mycket maskiner. Jag pratade med en av gruvarbetarna, som av någon otroligt konstig anledning kune engelska, inte helt bra visserligen, men han fick mycket sagt, så att jag förstod dessutom.

Han berättade att han får så pass dåligt betalt att han inte ens kan köpa kläder till honom och sin familj, de bor i ett litet skjul för att de int har råd med annat, på dagarna är de mindre barnen ute och går ärenden till de med mer pengar, och den stora dottern som är 14 år är prostituerad i Bogotá, hon är hemma på måndagar och tisdagar och lämnar av pengarna. Det var en hemskt upplevelse, men sån är verkligeheten, och det är int mycket det går att göra åt. Såfort jag kommer hem till Sverige igen ska jag se till att starta någon kampanj för att hjälpa alla dessa människor. Det är iallafall min stora d...