Thérèse Raquin

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Författare: Émile Zola



Émile Zola föddes den 2 april 1840 i Paris, Frankrike. Han växte upp i fattigdom efter att hans pappa dött. Efter en del dåliga arbeten började Zola att skriva verser och noveller. Zolas första stora novell var ”Thérese Raquin” (1867). Denna bok är en psykologisk studie över mord och passion.

Zola blev senare mer och mer inspirerad av naturen och bestämde sig för att börja skriva en ny typ av noveller som skulle behandla människans existens och dokumentera alla hemska saker i samhället. Detta nya sätt att tänka och skriva på kallade han för naturalism.

Sättet att skriva på var relativt nytt och Émile möttes av mycket kritik för sina tankar. Émile klagade inte på kritiken som han fick, utan tyckte att det var förtjusande att hans medbröder hade lika svaga nerver som en flicka. Däremot kom det klagomål från hans sida mot journalisterna som läst denna bok med inlevelse, men ändå inte förstod vad syftet med boken var.



Thérèse Raquin handlar om Thérèse, en ung kvinna som blir tvungen att gifta sig med sin sjukliga kusin Camille, för att hans mor vill att någon ska kunna ta hand om honom efter hennes död. Deras äktenskap är dömt att misslyckas då de aldrig själva aldrig varit med och bestämt att giftermålet ska ske. Dagarna går och ingen av de är lyckliga. Thérèse förälskar sig sedan i en vän till familjen, Laurent. De inleder ett förhållande som bara blir mer och mer seriöst. Tillslut anser de att det bara finns en utväg till att få träffas mer och det är att mörda Camille.

Efter mordet kommer skuldkänslorna och de växer och blir bara värre och värre tills de inte går att utstå längre.



Èmile Zola har med denna bok velat studera temperament hellre än karaktär. Han valde personer som styrs av sina nerver och som drivs till varje handling, de har ingen fri vilja alls. Zola ville framhäva sitt verks huvudsyfte som vetenskapligt. Han har försökt att få fram djuret i dessa personer och genom det visa på att djuret inom oss styr mycket i våra liv.



Kärleken i denna bok är inte något som framhävs särskilt mycket. Det finns kärlek mellan Thérèse och Laurent, men den beskrivs inte så ingående. Detta är typiskt för naturalister, det som framhävs mest är det hemska i boken, i det här fallet mordet på Camille och de hemska skuldkänslorna paret får efter genomförandet.

Trots att kärleken inte beskrivs i detalj så finns den närvarande i boken, fast på ett annorlunda vis. När Thérèse och Laurents kärlek först väcks inleder de en kärleksaffär där Camille hålls utanför och inte tillåts misstänka någonting. Detta leder till att de älskade inte kan tillbringa så mycket tid de skulle vilja tillsammans. De drivs till att mörda Camille, så de dränker honom under en båtfärd. Oftast brukar kärleken förvandla onda människor till goda, det är ovanligt att en bok tar upp motsatsen.

Boken framhäver även på ett vis att kärleken behövs i förhållanden för att de ska kunna fungera. Detta kommer fram då det blir naturligt att Thérèse och Laurent inleder ett förhållande. Camille visar ingen kärlek och i det fallet får läsaren genast en annan relation till denna person i jämförelse med om han hade varit väldigt förälskad i Thérèse och hela tiden visat henne kärlek. Detta tyder på att kärleken är en mycket drivande kraft som har stor betydelse för oss läsare.



Jag tycker att boken är oerhört bra. Det känns som Camille inte har någon kärlek i sig, det känns därför naturligt att Thérèse och Laurent som är förälskade inleder ett förhållande. Däremot känns det fel när de går så långt att de t.o.m. mördar Camille. När deras samveten kommer underfund med vad de egentligen är de har gjort, kan boken bli lite djup. Då följs boken av mycket samvetskval och hemska tankar. Det känns ibland som samvetskvalen tillhör en själv och att de står en upp till öronen. Trots detta...