Povel Ramel

38811 visningar
uppladdat: 2003-12-26
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Sammanfattning

Povel Ramel föddes 1922 och fyller i år alltså 80 år. Han är förutom kompositör, författare och artist, även friherre. Han debuterade år 1944 med sin crazybetonade schlager Johanssons boogie woogie vals. Under sin anställning i Radiotjänst (1947-48) gjorde han bland annat de uppmärksammade serierna Föreningen för Flugighetens Främjande och Jakten på Johan Blöth. Povel Ramel är helt unik när det gäller rim, parodier och så kallade ordbajserier. Under 50- och 60-talen gjorde han de Povel Ramel och Louis Armstrong välkända Knäppupp-revyerna.

Musikalitet och en fantastisk känsla för olika stilarter kännetecknar Povels produktion. Själva melodin är inte så uppseendeväckande som texten. Han har en förmåga att i sina texter lyfta fram våra mänskliga svagheter som han presenterar i sina absurt vinklade texter som är fyllda av rim och ordlekar. Denna uppsats behandlar endast Povels uppväxt samt karriäråren fram till 1960.

Inledning

Under den största delen av min uppväxt har jag lyssnat på Povel Ramel och jag har alltid varit förtjust i hans musik. Varför inte då passa på att lära sig lite om honom, tänkte jag och lade upp förslaget för både Ivan och Beppe. Båda blev överförtjusta! Jag tänkte att det skulle bli lite mer annorlunda och kanske lite mer spännande att arbeta om en person som jag var så pass intresserad av. När Beppe föreslog att jag skulle skriva om tiden fram till 1960 tyckte jag att det var ett bra förslag, för annars blir det lätt för mycket och inte lika djupgående. Jag har valt att koncentrera mig mest på uppväxten och hur hans karriär byggdes upp, moment för moment.

Mina frågeställningar är:

1. Hur var Povel Ramels uppväxt?
2. Vad har faster Elsie Virgin haft för betydelse för Povels karriär?
3. Vad var det första steget för Povel inom nöjesbranschen?
4. När och hur började Povel bli upptäckt?
5. Var kommer Povels ovanliga efternamn ifrån?

Povel Ramels uppväxt

På Östermalm i Stockholm föddes den 1 juni år 1922 en liten pojke vid namn Povel Ramel. Hans pappa Carl stod honom mycket nära och det var alltid en otrolig spänning när han kom hem. Povels mamma Märtha hade redan tre barn i ett tidigare äktenskap: Vera, Alexandra (”Lecke”) och Wilhelm. De kom alltså att bli Povels halvsyskon. Povel skulle dessutom ha haft ett helsyskon, storasyster Lena född 1920, men hon dog sorgligt nog samma år som hon föddes. Familjen Ramel; mamma Märtha, pappa Eftersom Povel var föräldrarnas enda egna barn, Carl och lille Povel blev han väldigt bortskämd.

Det var här, i hemmets vrå, som han började sin karriär som underhållare. Publiken bestod av familjens kokerska, en jungfru och ibland en barnpiga. Povel älskade att skriva tokroliga visor redan i sexårsåldern. Han sjöng för publiken där hemma och fick i belöning kakor och godis. Han lärde sig alltså tidigt att det var lönt att vara rolig, därför var det inte konstigt att han blev klassens clown. Hans fröken sa: ”Povel vill bara göra roligt av allting”.

Släkten Ramel är en skånsk adelsätt som flyttade från Pommern till Danmark år 1581. 1770 upphöjdes ätten till friherrligt stånd. Sedan 1776 är Övedskloster i Skåne fideikommiss* inom ätten. Även om Povel tillhör adlig släkt uppför han sig inte alltid så som det anstår en friherre. Han började redan som barn att känna in hur det var att vara någon annan. En av hans barnflickor som hette Tyra har berättat följande:

”Minns han den där gången när han klippte sönder sin pyjamas då? Stora runda hål överallt, han såg ut som en schweizerost! Och när friherrinnan frågade varför han hade gjort så, svarade Povel att han ville känna hur det kändes att vara fattig!”

Povel började redan på tjugotalet med sina första skapelser. Han skapade seriefigurer (till exempel Gubben Långnäsa och Dobérty) som han sedan hade med i sina texter och historier. Det här är två exempel:

”Vi var ute häromdag
Gubben Långnäsa och jag
Det var hundra grader kallt
Det var kallare än allt!”



---

*egendom som för alltid ska stanna inom en viss släkt

”Tjocke Dobérty
Ha ha ha
Satt på sin stjärty

Ho ho ho
Stjärtyn den sprack
Oj oj oj
Dobérty fick ett hack
Voj voj voj”


Hur var Povel som barn? Han beskriver sig själv som väldigt blyg och osäker. Även sedan han blivit berömd ville han helst slippa uppmärksamheten på fritiden. Uppmärksamhet ville han bara ha när han stod i rampljuset. Som han själv uttrycker det:

”Det skulle helt enkelt inte finnas någon privat Povel Ramel, bara den där figuren på scenen. Den privata skulle se helt annorlunda ut och heta Jörgen Pryttlow eller vad som helst.”

Under årens lopp har Povel kommit till insikt om att han är verksam i ett serviceyrke som inte upphör bara för att strålkastarna har släckts. Lite osäkerhet har han fortfarande kvar och han blir fortfarande nervös vid privata tillställningar, till exempel stor middagar.

Redan som barn började Povel hitta på låtsasord och smeknamn i sin omgivning.

Povels barnflicka Tyra, som jag tidigare nämnt, till exempel, har även berättat följande:

”Kommer Povel ihåg henne, flickan som hette Inger Veersteg och som han kallade för Ingerfärsdeg?”

Det var inte bara Inger Veersdeg som fick smeknamn, även Tyra hade ett. Povel kallade nämligen henne för Narravena Prick Prick. Detta eftersom Povel i ett uppretat tillstånd jämfört henne med Narvavägen som var nyasfalterad med en vit asfalt. När det sedan regnade blev vägen svartprickig. Povel tyckte då att Tyra var lik den prickiga vägen, eftersom hon själv var fräknig.

När Povel var två år var hela familjen och barnjungfrun Lisa på semester i Belgien hände något hemskt. Lille Povel gick på stranden och bollade och plötsligt fick hans mamma och äldre syster höra ett gallskrik. De gick fram till den lille pojken, som nu låg ner i sanden och skrek, för att undersöka saken. Pojken skrek så mycket att de var tvungna att åka hem. Väl hemma hade Povels högra fot svullnat rejält och var tydligen väldigt öm. Bud skickades då efter en läkare.

När läkaren kom fram till hotellet hade foten svullnat ännu mer och fått en blåsvart färgton. Läkaren kastade en blick på foten och sa till de närvarnade att omedelbart åka till Brügge för operation.

Vid operationen och öppnandet av foten drogs en decimeterlång nål ut. Denna nål hade trängt in i hälbenet och bildat en varkula, stor som ett körsbär. Povel fick motgift och kamferinsprutningar för att hålla livet uppe, medan familjen och barnjungfrun Lisa satt och vakade dygnet runt.

Povels fot blev efter några år helt besvärsfri och han kunde återigen springa och leka med sina kompisar. Denna händelse har lagt hinder i vägen för Povel genom åren, bland annat fick han ägna värnpliktstiden åt skrivbordsgöra.



Skolgången

Povel Ramel gick i skolan med starkt växlande framgång. Trots att Povel var klassens clown, var han duktig i början av sin skolgång. När skolarbetet började kräva mer än teckning och enklare pysseluppgifter, tyckte han att det började bli tråkigt. Han gjorde sitt bästa för att pigga upp undervisningen i rättstavning och utantillrabblade läxor.

När Povel började i Kungsholms Högre Allmänna Läroverk med sin hårdare disciplin försvann den lilla studieglädje han hade kvar. Lärarnas anmärkningar på hans beteende brydde han sig inte särskilt mycket om. Det var värre att föräldrarna som en följd av hans ointresse i skolan förbjöd honom att gå på lördagsbio. För Povel var detta veckans höjdpunkt och förbudet var alltså en katastrof för honom. Han försökte bättra sig, men det var svårt. Till slut kom han på hur han skulle lösa problemet. Povel ljög för klassföreståndaren ”Fån-Rosen” (han hette egentligen von Rosén) att han hade tappat bort sin anmärkningsbok. Aningslöst gav Fån-Rosen honom en ny bok och Povel inledde sin, som han kallar det, oitalienska bokföring. En bok visade Povel upp med stolthet för föräldrarna, bara någon enstaka anmärkning då och då. I den ursprungliga anmärkningsboken förfalskade han sin pappas namnteckning. På så vis fick han se sin lördagsbio varje vecka samtidigt som han kunde spela pajas i skolan.

Skolan var i alla fall inte riktigt rätt miljö för Povel, han slutade helt enkelt att gå till skolan och åkte till Skansen istället. Naturligtvis höll inte detta i längden och Povels mamma kom på honom. Följden blev att Povel fick gå om ett år och då gick det bättre, fast Povel blev nog aldrig riktigt vän med skolan.

Fast när han var 12 år och år 1934 började sin första termin på Sigtuna Humanistiska Läroverk kände han sig verkligen hemma. Han började ta ut melodier på pianot i elevhemmet och blev hela tiden uppmuntrad av såväl kamrater som husmor.
Två grundläggande inriktningar satte sin prägel på Sigtuna Humanistiska Läroverk. Det ena var religionen och det andra var idrotten. Ingetdera intresserade Povel. Lärarna var inte heller överförtjusta i hans musiksmak, som var mer eller mindre schlagerbetonad med inslag av jazz. Povel kände trycket av att förkovra sig i den ”riktiga” musiken. Han anmälde sig till pianostudier och han försökte verkligen möta sin lärarinnas förväntningar. Men som han uttrycker det: ”Hon begrep emellertid inte vidden av mina musiklustar och deras styrriktning.” Nej, Povel hade redan kommit alltför långt i sin autodidaktiska verksamhet.

Povel försökte sig även på ett par teaterframställningar, varav vissa verkligen var mindre lyckade. Trots det höll Povel modet uppe och kastade sig några år senare in i ett tredje teateräventyr. I denna var han mer aktiv och lyckades till slut lappa ihop en revyföreställning med orkester. Alla instrumenten skulle spela olika stämmor och Povel och hans orkesterkompisar övade ton för ton och fras för fras och fick det till slut att sitta ihop.

Pojkarna tyckte att det lät helt fantastiskt bra, men det tyckte dessvärre inte rektorn, så han plockade bort orkesternumret. Utan orkesternumret blev revyn alldeles för kort, därför beslöt sig de molokna pojkarna för att inte ha någon revy. När skolans övriga elever fick höra att det inte kom att vara någon revy, blev de ursinniga och strejkade i på lektionerna. Rektorn hade då inget annat val än att låta pojkarna köra sin revy, inklusive orkesternummer.

På försommaren 1937 efter ett besök i Skåne, var Povel och föräldrarna på väg genom Sverige. Plötsligt dyker den upp, den mötande bilen på fel sida av vägen. Kollisionen var oundviklig. Povel uppfattade inte krocken som särskilt kraftig, han kastades bara framåt lite lätt. Pappan började blöda näsblod och mamman satt framåtlutad med händerna för ansiktet. Hennes ansikte var totalkvaddat.

Ambulansen kommer, men Povel följer inte med. Han kommer dit senare. Då är hans mamma helt ombunden. Nästa förmiddag på sjukhuset ligger mamman helt medvetslös, medan pappan ligger i sängen bredvid med endast ett plåster över näsroten och säger att ”mamsen är så väldigt sjuk”. Systern kommer in och meddelar att ”det är en överstinna Virgin i telefonen”. Povel pratar med sin faster och meddelar att det nog kommer att bli bra. Ingeting annat var tänkbart! Men då kommer sjuksystern och tar luren.

– Det här är syster Birgitta, säger hon. Jag har den smärtsamma plikten att meddela att – det tog slut nu.

Efter den händelsen bestämmer sig Povel för att sluta i Sigtuna. Han börjar istället på Whitlockska Samskolan som låg bara en liten bit från pappans kontor. På Whitlockska gick Povel bara en termin, eftersom det inträffade ytterligare en händelse som påverkade Povel väldigt mycket.

En jullovsmorgon väcker barnflickan Tyra Povel i ottan. Hon förklarar att Povels pappa vankar av och an i lägenheten och visar inget tecken på igenkännande av henne. Povel stiger upp och går fram till pappan och leder honom försiktigt in till sovrummet. Oroliga frågor bubblar ur Povels mun, men pappan svarar inte. Han säger ingenting. Povel inser att han inte klarar av att handskas med sin far på egen hand, utan ringer till sin bror Wilhelm som kommer med en gång. Tyra ringer upp husläkaren och även han kommer omedelbart, men kan inte heller få svar på några frågor. Kan pappan ha tagit en överdos?

Povel ringer faster Elsie Virgin, som tar kontroll över läget och inom en halvtimme är pappan omhändertagen på ett sjukhus. Detta räckte tyvärr inte. Povels pappa dog ett par veckor senare, till följd av den otillräckliga behandlingen efter bilolyckan.


Början av Povels karriär

Den nu föräldralöse Povel fick bo hos faster Elsie Virgin.
Hon upptäckte Povels stora estetiska talang och satte
honom i Welamssons tecknarskola, skrev in honom
på Wohlfahrts pianoskola och anmälde honom även
till en skrivmaskinskurs på Barlock-institutet.

Det var någon på tecknarskolan som såg en annons
och gav Povel tipset: Aftonbladet sökte talanger till
sin storsatsning, en amatörrevy med rubriken ”Vi Som Vill Opp”. Povel gick till intagningen med sitt opus ”En Sömning Serenad” och märkte att han hade hyggliga chanser. Han hade rätt, han kom med.

Povels debut i ”Vi Som Vill Opp” ägde rum på Folkan och efter det fortsatte revyerna rulla på med ”Sommarfräknar -39” i den småländska badorten Källvik. Även där var faster Elsie med i bilden, eftersom det var hon som ordnade detta sommarjobb till Povel. I och med att hon ringde upp folk när de skulle ha fest och frågade om Povel kunde få spela på festen, kan man utan överdrift kalla henne Povels första manager.

Nästa steg in i karriären var hans intresse för de musiker som uppträdde på ”Galerie Moderne”. Detta var en restaurang i Dramatenhuset som även innehöll en konstsalong. Här uppträdde en av Povels första idoler, engelsmannen Billy Grossman. Billy spelade trummor och var även en duktig sångare. Utan att han visste on det, lärde han Povel många texter och melodier. Povel stod nämligen vid ingången och tjuvlyssnade. En annan person som präglade Povels utveckling var pianisten Bosse Rosendahl som även han spelade på ”Galerie Moderne”. Han kom senare att genom faster Elsie bli Povels privata pianolärare.

Den 13 januari 1940 gjorde en annan pianist debut på ”Galerie Moderne”, nämligen Povel Ramel i egen hög person. Även detta var genom faster Elsies kontakter. Detta var en viktig milstolpe för Povel, och han var enligt egen utsago både jäsande stolt och livrädd.


Nästa steg upp på karriärsstegen var när Alice Babs blev tillfrågad att sjung ”Vårt Eget Blue Hawaii” och visst ville hon sjunga den! ”Vårt Eget Blue Hawaii” blev alltså Babs
stora schlager sommaren 1942.
Alice Babs

Povels riktiga blixtnedslag var när ”Johanssons Boogie Woogievals” kom ut. Denna fick egentligen inte spelas på radio, men av misstag kom den att spelas ändå. När låten var slut efter första spelningen blev radiostationen nerringd, som det brukade heta. Alla ville ha mer av Boogie Woogievalsen!

Efter ett år i lumpen blev Povel inför hösten 1944 uppringd av någon från Scalateatern som undrade om han ville följa med Lasse Krantz på turné som ackompanjatör. Lasse Krantz var dåtidens revynestor och han var även en av Povels stora favoriter inom svensk revy. Povel tackade ja med stor glädje och fick följa med och studera Krantz under dessa augustiveckor. Han upptäckte att hans favorit var en domptör av Guds nåde. Lasse Krantz hade en spelglädje som var epidemisk och han älskade att groteska till och spöka ut sig mellan charmörvarven. I en paus då Krantz skulle byta om från en dam till någonting annat, frågade han Povel om han kunde köra något eget. Vad passade perfekt då om inte den alldeles pinfärska ”Johanssons Boogie Woogievals”? Detta blev en succé, eftersom ingen hade väntat sig något sånt överraskande av en tillsynes blyg pianist. Applåden blev, enligt honom själv, oroväckande lång.

Under det tidiga 40-talet blev en man vid namn Ulf ”Uffe” Sandström Povels kapellmästare, då Povel lyckades skriva in sig i den av Uffe då övertagna och drivna ”Embassy Sextett”. 1945 hade ”den nya” Embassy Sextett sin debut på Långedrags sommarrestaurang. Av bandet, som då bestod av fem personer: Povel Ramel (piano), Ulf Sandström (trummor), Martin Kåge (gitarr och klarinett), Bengt Elmberg (fiol och trumpet) och Ivan Berg (bas) var tre analfabeter på notläsning och ingen kunde mer än små spån av underhållningsmusiken på restaurangerna. De beslöt sig därför för att spela sin vanliga dansmusikrepertoar, men i fritt tempo.

Efter många önskemål och ibland även klagomål från publiken bestämde sig Embassy Sextett för att öva in några ”restauranglåtar”. Povel började även själv skriva på sådan musik som de spelade på kvällen. Han skapade en man som hette Rudolf Hecke, det var han som var kompositören. Herr Hecke skrev ett par låtar innan han gick ur Povel år 1947.

Det hände ofta i Embassy Sextett att kapellmästar-Uffe tog befälet över de övriga och ibland även tryckte ner dem. Uffe hade till exempel sagt: ”Det märks att man spelar med amatörer” en kväll och då bestämde sig Povel för att skämta lite med honom. Povel gick hem
och skrev text och musik till ett stycke som kom
att heta ”Priffe” – en förkortning för
Professionella Uffe”.
Povel vid pianot

Texten handlade om en odräglig liten parvel som satte skräck i alla kringliggande kvarter med sitt trummande, gata upp och gata ner. Refrängen bestod av de återkommande raderna: ”Titta där kommer Proffe, min lilla trumslagarvän”. Denna låt fick omedelbar publikframgång och redan nästa dag kom Uffe springandes, dunkade Povel i ryggen och skrek: ”Jävla bra låt! Den ger vi ut!” Povel blev otroligt paff. Vi?

Povel har även varit aktuell i radioshower. År 1945 släppte radions underhållningschef Per Martin Hamberg fram FFF – Föreningen för Flugighetens Främjande, en förnyelse av svensk radiounderhållning. Det var ett helt nytt sätt att underhålla i radion och programmet blev oerhört populärt. Efter det blev Povel år 1947 anställd vid radion. Han producerade då ett program som hette Frukostklubben och även det blev en succé. Povel i sändning
Knäppupp AB

Knäppupp AB bildades av Povel Ramel och Felix Alvo år 1952. Nöjesbolaget satte upp en rad revyer som nu har blivit klassiska, framförallt som tältturnéer. Sverige drabbades av Knäppupp- och Ramelfeber som härjade i 16 år! Under de första tio åren sågs Knäppupprevyerna av 5 miljoner svenskar. Med Knäppupprevyer menas revyer som i huvudsak är skrivna av Povel Ramel och som är präglade av hans originalitet och uppfinningsrikedom. De flesta räknar bara med fyra riktiga Knäppupprevyer, nämligen Akta huvet (1952), Denna sida upp (1954), Tillstymmelser (1956) och Dax igen (1962). Knäppupp AB finns fortfarande, men är sedan 1968 vilande.

Språket och texterna

Povel Ramel satte fart på den svenska crazyns utveckling. I texterna driver han också gärna med saker och ting. Som i ”Naturbarn” och ”Titta jag flyger”, där han parodierar och driver med massturismen som började på 50-talet.

I ”Titta jag flyger” beskriver Povel hur tillvaron har förändrats vad gäller tempot i samhället. Han börjar sången med att berätta hur det var förr i tiden:

”När farmor åkte skridskor och när seklet än var ungt,
då var livet mindre tungt och tillvaron flöt lugnt.
Man färdades väl mest med häst och vagn från punkt till punkt,
men framförallt så höll man sig på jorden”.

Under sångens gång ökar tempot hela tiden och slutar sedan med ett stycke där han till slut vill hoppa av flygplanet:

”Har navigatören
framme i fören
några små snören
jag tror att jag gör en
fallskärm utav min scarf!
Ahaa haa haaa,
Jag vill hoppa av!”

Samma sak gäller med ”Jazzen den anfaller” som kritiserar samhället. I ”Jazzen den anfaller” driver han även med rasister och dem som inte ville släppa in jazzen i samhället, eftersom den ansågs vara ”de svartas musik”.

Povel har även skrivit en sång som låter ungefär likadant som ”Titta jag flyger”, men handlar om snö istället. Det är väldigt lätt att blanda ihop dessa sånger, eftersom de även börjar likadant. ”Titta det snöar” börjar så här:

”När farmor åkte skidskor upp på Nybrovikens is
så pigg och uppertis
Bland andra kavaljerer fanns en nyponröd polis,
polisen som så småningom blev farfar.”

Povel Ramel introducerade ett nytt sätt att vitsa. Han vrängde till orden och gjorde helt nya ord av gamla. Ett exempel är ur Povels Småfoglarne/na, där han sjunger: ”Se där simmar en smörgås med ungarna sju”. I detta sammanhang syftar han ju då inte på att det kommer en macka simmandes, utan en fågel.

Ett par år in på 1940-talet avväpnade Povel en tjänsteman vid namn Bååth. Tjänsteman Bååth var taxeringsintendent och Povel hade till sin stora fasa fått en restskatt på 35 000 kronor. Det var en mindre förmögenhet på den tiden. Povel hade för avsikt att så snart som möjligt betala tillbaka sin restskatt och började sin avbetalning tillsammans med följande text: ”Bååth behöver inte känna sjögång för min skull. Tillsammans ska vi ro det här iland! I väntan på bättre vind i seglen skickar jag 5 000 luidorer med ett glatt Skepp Ohooj!”
I sin korrespondens med skattekontoret hade Povel beslutat sig för att liva upp tjänsteman Bååth. Andra uttryck
som Povel använde i sina brev till Bååth, var att det ”rådde totalt bleke” när han exempelvis inte kunde betala av ett så stort belopp eller att det var ”spända segel” eller ”styvaste av kulingar” när hans verksamhet gav bra utdelning.



Egna åsikter och avslutning

Upplägget har varit bra, men arbetet har gått lite för långsamt. Jag är väldigt glad över att jag valde att skriva om Povel Ramel, eftersom jag har lyssnat på honom så pass mycket, men egentligen inte vetat så mycket om honom. Alla i familjen är väldigt förtjusta i honom och vi har ofta lyssnat på hans musik i bilen.

Det har däremot inte varit lätt att hitta fakta, eftersom det inte finns så många böcker om Povel, andra än självbiografier/memoarer. De flesta artiklar har varit skrivna i modern tid om aktuella händelser. På Internet har jag nästan inte hittat någonting och inte på biblioteket heller (förutom i uppslagsböcker). De böcker som jag till största delen har använt mig av har varit Povels egna memoarer samt uppslagsböcker.

De texter jag framför allt har fastnat för är ”The gräsänkling blues” (1950), ”Titta jag flyger” (1951), ”Naturbarn” (1956) och ”Var är tvålen” (1959). De är otroligt fyndiga och har verkligen ett budskap. Rimmen är fantastiskt bra!
Naturbarn

”The gräsänklingsblues” klargör precis hur man inte ska göra nä...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Povel Ramel

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2003-12-26]   Povel Ramel
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2569 [2020-04-03]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×