Gösta Berlings saga

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Huvudperson är Gösta Berling, det handlar ju också enligt titeln om hans saga, och det är just vad det är, en blandning utav fiktion och fabel, dvs. mindre verkligt och ibland långt ifrån verkligt. Vi gör Berling sällskap genom hans karriär som kavaljer i Värmland, någonstans kring år 1820. Kavaljerer var på denna tid personer tillhörande högre samhällsklasser som i brist på fast sysselsättning, lust för arbete eller tillräckliga resurser, levde som gäster och sällskap på herrgårdar, särskilt i detta landskap. Detta är sagan om kavaljererna på Ekeby, med omnejd och övriga invånare.

Majorskan Margareta Celsing/Samzelius förhindrar ett planerat självmord, när hon hittar Berling medvetslös av berusning i en snödriva, där han tänkt ligga till det att han inte längre andas. Hans planer går i stöpet då hon hastigt och lustigt gör entré i den bedrövliga och dystra handlingen och för honom med sig till hennes och makens herrgård Ekeby. Nu är det ju faktiskt så att Gösta inte är en riktig gentleman, utan istället raskt förvandlas till en sådan utav majorskan, men på Ekeby stannar han i alla fall och blir där en utav de andra regerande kavaljererna på godset. På grund av Sintram, enligt sagan Den Ondes sändebud, tar de sig så småningom för att tvinga majorskan ur sitt eget hem, som hon välkomnat dem i, och ut på de tiggarstråk Gösta själv tidigare varit, då han som avsatt fyllepräst varken hade tak över huvudet eller mat för dagen. Kavaljerernas tillvaro präglas dag in och dag ut av festligheter, skoj och hyss, som vore de åter barn. Men livets hårdhet får de ändå smaka, en kavaljer skulle man nästan kunna säga anses mer som en narr, en pajas, till för att underhålla. Inte direkt likvärdig med alla de herrar, majorer och grevar de umgås med, än mindre ekvivalent med dessa mäns döttrar, vilket vi snart blir varse om då detta leder till en hel rad förvecklingar. Berling förälskar sig i kärleken, vart helst han finner en ung, skön dam, samtidigt som både de och även kärleken, lika snabbt återgäldar hans känslor.

Den unga grevinnan Elisabeth är godheten, vars utstrålning påverkar allt och alla hon kommer i kontakt med och även balanserar vad ont den lede Sintram gör. Kanske är det tur att Gösta till slut fastnar för just henne? Den som inte är uppmärksam kan nämligen luras tro att sagan enbart skildrar lättsamhet, idel glädje och solsken, kavaljererna som sällan viker sig för upptåg eller kärleksduster, för middagar eller baler, vars paroll skulle kunna vara och kanske är: Vardagen är en fest! Men bakom denna fasad, och än mer, bortom deras egen uppfattningsförmåga, vilar en allt annat än sorglös tillvaro. En herrgård som sakta men säkert förfaller under deras frosseri i vällevnad och tanklöshet, och deras själar som rostar och blir klena. Samtidigt ringlar sig en röd tråd av förnedring och degradering genom landskapet. Länge finns där intet hopp för glädjemännen. Huruvida denna saga slutar lyckligt eller inte, är det i alla fall en fängslande väg för den frågvise att gå, då den ena sagan efter den andra bakas in i en svällande deg, som endast mot slutet kavlas ut och slätas till, för att göra plats för dess innehåll, och det är ju fyllningen som utmärker bakverket och visar vad det egentligen är…

Om Selmas fantasi kan jag inte säga något ont, den övervinner vida min och många andras, dock är det gamla språket en aning omständligt för mig, och även alla dessa långrandiga miljöbeskrivningar hon tycks vara förtjust i att ge sig in på. Men något med hennes sätt att berätta om omgivningarna, som hon gör i början av varje kapitel, är lugnande och fängslande, nästan förtrollande. På något sätt övergår drygheten till att få mig i just rätt stämning för vad som komma skall, här det förestående kapitlet. Den mycket tilltalande sagostämningen sveper med mig på sin bevingade rygg (kanske känner jag mig lite som Nils Holgersson som också han fick följa med Selma på en tur) och för en gångs skull stör det mig inte så pass mycket att jag tappar intresse för själva läsningen, som annars fallet brukar vara. Risken finns ju att författaren/författarinnan vill briljera med sin utsmyckande skildring av naturen, i den mån att det istället blir en översmyckning. Så är inte fallet här, åtminstone inte överlag. Den stora dosen fantasi suddar ut all olust gentemot långdragenhet överhuvudtaget.
Med bravur lyckas Selma Lagerlöf tvinna sin historia, med ömsom stort engagemang och många komplikationer, med varmt eller kallt hjärta, med humor och glimten i ögat, med pricken över i:et. Det känns nästan som att jag suttit vid den glödande kaminen i gumman Selmas torparstuga och lyssnat till hennes skrovliga, hypnotiserande röst och sedan när jag kastas åter till verkligheten där utanför, för...