Den oförglömliga festen!

6396 visningar
uppladdat: 2003-12-28
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Det kändes inte bra att ljuga för sina föräldrar, men vad skulle hon göra? Hon kunde ju inte säga att hon och Tessan skulle gå på fest hemma hos en kille hon aldrig pratat med, och att det största skälet till att hon ville gå på festen var att Achmed, en kille hon länge varit kär i skulle dit. Nej det var bättre att de trodde att hon och Tessan bara skulle gå på bio och att de skulle ta nattbussen hem. Ellen hade aldrig varit på någon fest förut så det var med fjärilar i magen hon gick hem till Tessan. Tessan hade inte heller varit på någon fest förut men hon var inte ett dugg nervös, hon tyckte bara att det skulle bli väldigt roligt. Det är egentligen lustigt att Ellen och Tessan är bästa kompisar för de är så olika. Ellen är ängslig för det mesta och är väldigt hårt hållen hemma. Med Tessan är det tvärtom, hon tvekar inte inför att pröva något nytt och hennes föräldrar är sällan hemma och de bryr sig inte så mycket om vad Tessan gör. Ellen önskar ibland att hennes föräldrar skulle vara mera som Tessans och inte lägga sig i så mycket som de gör. Tessan å andra sidan önskar ibland att hennes föräldrar skulle bry sig mer om henne, kanske inte lika mycket som Ellens föräldrar men att de i alla fall inte bara hade sina jobb i huvuden utan gjorde någonting ihop med henne. Tessan känner ibland som att hennes föräldrar inte älskar henne och det är i sådana stunder som det är extra skönt att ha Ellen.
Ellen är nu framme hos Tessan, hon ringer på dörrklockan och det dröjer inte länge innan Tessan öppnar dörren. Tessan släpper fnissande in henne och hon undrar vad det är som är så roligt. Tessan kramar om henne och Ellen tycker sig ana en svag doft av sprit från Tessans mun. Hon vågar inte fråga Tessan om hon har druckit, för det kanske bara är inbillning.

- Kom, säger Tessan ivrigt och drar i Ellens arm. Mina föräldrar är inte hemma så det är fritt fram. De går upp för den långa breda ! trappan och går in i Tessans rum som är ett av de största i husen. Hennes rum innehåller allt en tonårstjej kan önska sig. Tessan är väldigt bortskämd.
- Titta vad jag fick av mamma när hon var i New York, säger Tessan och visar en lång, tight, blå klänning. Jag tänkte ha den på mig i kväll.
- Snygg, säger Ellen, hon vågar inte säga att den ser lite bar ut att ha i mitten på februari, för då kommer hon säkert att såra Tessan som gärna vill visa upp alla saker som hennes föräldrar har köpt till henne som ett bevis på att hon faktiskt är älskad av dem.
De gör sig i ordning för festen under fniss och skratt och när de går till bussen har Ellens fjärilar i magen försvunnit, hon är nu helt säker på att det kommer att bli jättekul, det har Tessan övertygat henne.
Bussen stannar och de går av, på bussen har de träffat Ida och Sofia som går i samma klass som dem. De ska också gå på festen hemma hos Markus. Det är ungefär en kilometer från busshållsplatsen och hem till Markus. Ellen får nästan en chock när hon får syn på huset. Det är stort, vitmålat med har stora vackra fönster som sticker ut mot en liten sjö. Tessan ringer på dörrklockan och öppnar sen dörren och de går in. De kommer in i en stor hall där det är fullt med jackor och skor. De hänger av sig och Sofia och Ida smiter in på toaletten medan Ellen följer efter Tessan. En kille som Ellen känner igen från skolan kommer emot dem.
- Tjenare tjejer, ska det va en sup?, frågar han och räcker fram en flaska. Tessan tar emot den utan att tveka och dricker några klunkar, sen ger hon flaskan till Ellen. Ellen tar emot den, ska hon verkligen dricka? Tessan tittar på henne och hon blundar och dricker en klunk, det bränner i halsen och hon ger tillbaka flaskan till killen. Hon följer efter Tessan in till ett stort vardagsrum som är fullt av folk. Ellen känner igen de flesta från skolan. De sätter sig i en soffa bredvid några killar och Tessan öppnar sin väska och tar fram en stor flaska vodka.
- Var har du fått den ifrån, frågar Ellen förskräc! kt.
- Farsans barskåp, säger Tessan och skrattar. Han har hur många flaskor som helst, så han kommer inte att märka att jag har tagit den här.
Tessan skruvar av korken och häller upp i ett stort glas, hon blandar det tillsammans med soda och dricker några klunkar.
- Ska du ha, frågar hon sen Ellen.
- Eh, jag vet inte, säger Ellen tveksamt.
- Men kom igen bruden, säger Markus som nu har kommit fram till dem. Det är väl klart att du inte ”bangar” sprit.
Ellen tar emot glaset och dricker lite för att inte verka barnslig, Vodkan smakar mycket starkare än det hon blev bjuden på förut och hon reser sig för att gå ut till köket för att dricka lite vatten. På väg ut till köket krockar hon med Achmed som undrar om hon vill följa med ut ett tag och ta en nypa frisk luft. Ellen tackar nervöst ja till förslaget och de tar på sig sina jackor och skor och går ut.
Ute är det lugnt och tyst, de går ner till bryggan och sätter sig. Ellen har ingen aning om vad hon ska säga, hon har aldrig suttit så här med en kille förut. Sjön har inte blivit till is fast det är väldigt kallt ute och Ellen kan se månen spegla sig i vattnet. Achmed tar hennes hand och hennes hjärta dunkar fort, fort, nu måste hon snart säga något, men vad som inte låter töntigt?
- Jo det är så här, börjar Achmed, att jag tror att jag…ehh liksom är …ehh gillar dig.
Hon känner hur hon rodnar, en kille har aldrig förut sagt till henne att han gillar henne, kanske på lekis men det räknas inte. Hon tittar in i hans stora bruna ögon, han lutar sig mot henne och hon blunder. Deras läppar möts under några sekunder.
- Ellen, Ellen!
Ellen öppnar ögon och vänder sig om. Ida står uppe vid trappan och ropar.
- Ellen skynda dig, det är Tessan, hon är helt galen, jag vet inte vad jag ska göra.
Ellen suckar, nu när hon för en gångs skull har fått ihop det med en kille så måste Tessans ha hennes hjälp. De reser sig upp och går upp till Ida.
- Förlåt om jag störde, säger Ida när hon får syn på Achmed. Men du måste verkl! igen hjälpa mig med Tessan, hon är inte klok. Hon är verkligen aspackad.
Inne i vardagsrummet står Tessan och en kille och dansar på ett bord. Ellen tar tag i Tessan hand och drar ner henne från bordet. Tessan är så full att hon knappt kan stå på benen. Ellen sätter henne i en soffa och frågar hur hon mår. Tessan bara mumlar något till svar och skrattar lite. Ellen och Achmed går ut i köket för att hämta lite vatten så att Tessan ska nyktra till innan det är dags för dem att åka hem. När de kommer tillbaka till vardagsrummet är Tessan borta. Ellen frågar en kille om han vet vart Tessan tog vägen och han säger att hon gick iväg med Markus. Ellen och Achmed sätter sig i en soffa.
Någon timme senare kommer Ida och Sofia fram till dem och säger att de snart måste gå till bussen. Ellen ber dem att hjälpa till att leta efter Tessan. De letar överallt men hittar ingen Tessan.
- Hon har säkert följt med någon kille hem, säger Ida. Kom nu så går vi till bussen.
- Men vi kan inte gå utan att veta om Tessan är hos någon kille eller om hon är kvar, säger Ellen förskräckt. Tänk om hon mår jättedåligt.
- Hon får skylla sig själv, säger Ida lite irriterat. Det är ingen som har tvingat henne att dricka så mycket. Kom nu så går vi.
- Men…, säger Ellen.
- Det ordnar sig nog, säger Achmed och tar Ellens hand. Hon står säkert redan vid busshållsplatsen och väntar.
Ellen nickar och de går iväg.
Men på busshållsplatsen står ingen Tessan och väntar. Bussen kommer och Ellen kastar en blick bakåt för att se om Tessan är på väg men vägen är tom. Ska hon verkligen åka med bussen och kanske lämna Tessan hemma hos Markus? Men om hon inte åker med bussen så kommer hennes föräldrar att bli oroliga och så kommer de att upptäcka att hon har varit på fest istället för på bio. Peter tar tag i hennes arm och drar in henne i bussen.
När de går av bussen snurrar fortfarande tankarna på Tessan i Ellens huvud.
- Hon är säkert redan hemma och sover ruset av sig, säger Achmed när han ser att Ellen är! orolig. Vill du att jag ska följa dig hem?
Ellen nickar. Hon hatar att gå ensam hem när det är mörkt ute, särskilt eftersom hon måste passera kyrkogården. Det är kallt ute. Ellen drar sin jacka ännu tätare om sig och Achmed kramar om hennes hand. Med Achmed känns det inte alls kusligt att gå förbi kyrkogården. De är nu framme vid Ellens hus och Achmed kysser henne godnatt och sen går hon in.
Följande morgon väcks hon av att solljuset som strålar in mellan persiennerna. Hon sträcker på sig för att titta på klockan, den är redan en bit över elva. Nu borde Tessan vara vaken, tänker hon. Hon behöver inte ens titta när hon slår siffrorna hem till Tessan, hon kan numret utan och innan. Det är Tessans mamma som svarar. Ellen frågar om Tessan är vaken.
- Tessan? Hon har inte kommit hem än, jag trodde att hon sov hos dig,. Men det gjorde hon inte alltså?
- Nej, säger Ellen. Men hon har säkert sovit hos någon annan kompis, tillägger hon snabbt.
- Ja, ja, hon kommer väl hem så småningom, jag hälsar henne att du har ringt, hej då.
Ellen lägger på luren och går ner och äter lite frukost. Telefonen ringer och hon slänger sig på luren och ber tyst att det är Tessan som ringer. Men det är inte Tessan som ringer utan Achmed. Hon blir glad av att höra hans röst. När hon berättar att Tessan inte har kommit hem än frågar Achmed om de ska åka ut till Markus och se om hon är där. Ellen tycker att de hela låter som en bra idé så de stämmer möte vid bussen.
Bussresan till Markus som bara tar tjugo minuter tycker Ellen känns som en evighet men till slut är de ändå framme. Ellens hjärta dunkar fort, fort, tänk om Tessan inte är hemma hos Markus. Vart kan hon då ha tagit vägen? Huset ligger helt öde när de kommer fram. Hon ringer på dörrklockan, det dröjer ett tag och sen öppnar Markus dörren, han har på sig en T-shirt och ett par joggingbyxor, i handen håller han ett mjölkpaket.
- Hej, vad vill ni?
- Är Tessan här?
- Inte vad jag vet, men det är mycket möjligt, jag gick precis upp.
- M! en du var ju tillsammans med henne igår kväll.
- Ja ett tag, men sen så spydde hon på mig och då gick jag in och sen kommer jag inte ihåg mer.
De går in till vardagsrummet där Tessan dansade på bordet. I sofforna ligger några av Markus kompisar. Hon frågar om någon har sett till Tessan men det är det ingen som har gjort. Achmed säger att han kan leta igenom undervåningen och så kan hon leta på övervåningen. Ellen springer upp för trappan och letar igenom alla rum, men ingen Tessan. Hon tittar till och med under badkaret fast det är alldeles för smalt för att någon person ska få plats där, men hon vill vara på den säkra sidan. Hon går ner för trapporna och in i vardagsrummet, men där är det tomt. Var är de? De var ju här nyss. Hon går ut och får se alla stå nere vid sjön, alla står runt den uppochner vända båten, det ser ut som de tittar på någonting.
- Tessan, skriker hon.
Alla runt omkring båten tittar på henne och hon börjar springa. Någonting känns fel, väldigt fel. Achmed kommer emot henne.
- Tessan, skriker hon igen och springer ännu fortare.
Achmed ställer sig i vägen för henne men hon slår bort honom. Ringen runt båten går sönder och hon får syn på Tessan och skriker till- Tessan ligger på marken, hennes nya klänning är alldeles förstörd av lera och spyor. Hennes blonda, mjuka, fina hår som Ellen kunde fläta i timmar när de var mindre är alldeles trassligt och fullt av smuts. Ansiktet är likblekt och hon har mascara utsmetat på kinderna. Men värst av allt är ändå ögonen. Tessan fina, blåa ögon som brukar vara fulla av liv är nu helt kalla och de stirrar rätt på Ellen. Hon sjunker ner bredvid Tessan och tar hennes hand, den är iskall. Herregud! Vad är det som har hänt? Hon vaggar fram och tillbaka medan tårarna börjar ri...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Den oförglömliga festen!

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2005-02-25

    Jag måste erkänna att jag börj

Källhänvisning

Inactive member [2003-12-28]   Den oförglömliga festen!
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2590 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×