Dvärgen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Dvärgen är den kortväxte tjänaren vid fursten Leones hov i Italien som levde under renässansen. Pär Lagerqvists roman är skriven i dagboksform, i vilken man får följa Dvärgens privata och fruktansvärda anteckningar. Därmed får man se allting ur Dvärgens perspektiv.
Dvärgen beskriver sig själv som idealet. En över ras. Ändå hatar han sig själv, och allt annat
som kommer i hans väg. Han är väldigt splittrad i sin beskrivning av sig själv.
Han hatar människorna som enligt honom är äckliga och idiotiska, de är helt enkelt för
dumma för att se att deras liv är poänglösa, för enligt han själv har livet ingen mening.

”De tänker bara på att vara lyckliga” (s.167) Men trots allt är han en klipsk person med vass tunga, stark moral och höga värderingar, men han saknar helt och hållet empati för andra levande varelser. Han förstår ingenting förutom hat, som enligt honom är det enda som
är bra i världen. Att hata andra och se dem lida. Han har aldrig upplevt kärlek och
det kan vara därför kärleken är källan till hans hat. Kärleken mellan man och kvinna, förälder och barn. Det är vedervärdigt och rent ut sagt förfärligt. Han förstår inte hur två människor kan älska varandra, det är bara fånigt. Hatet till just kärleken kan också vara bristen av kärlek från t.ex hans barndom som han inte nämner förutom på något enstaka ställe. Där gör han en objektiv beskrivning och försöker rationellt förklara sin mors beteende när hon sålde honom till furste hovet, det kan mycket väl ha lagt grunden till hans hat. För övrigt låtsats han inte som om han haft någon barndom eller tidigare historia innan han kom till fursten.

Men trots att han hatar kärlek älskar han furstinnan, men det förnekar han genom att förakta och önska henne död, men ändå är han lojal mot henne och behåller alla hennes hemligheter.
Han avundas också hennes älskare Don Riccardo.

Sättet han beskriver på är i negativt och föraktfullt, närmast hatiskt.
De personer som dvärgen beskriver mest är fursten Leone, furstinnan och hennes
älskare don Riccardo. Av dem är den enda han inte fullt föraktar, fursten.
Dvärgen beskriver honom som en storslagen man. Han omfattar allt och är en handlingskraftig, mäktig furste och slug som en räv. Fursten imponerar honom.

Han har gjort sig beroende av fursten, på det sättet vidhåller han sin position inom hovet och sin identitet som furstens medhjälpare. I slutet när han blir isolerad i fängelset bryts han ner allt mer och slutar till slut att skriva, men han ger inte upp hoppet om att en dag åter få vara
vid furstens sida.

En bit in i bok anländer Maestro Bernardo till furstendömet, en Leonardo da Vinci liknande figur som sätter griller i huvudet på Dvärgen och upptar en stor del av hans tankar. När det senare närmar sig krig träffar Dvärgen, Boccarossa, en kondottiär, som gör ett stort intryck på honom. Man kan säga att Boccarossa på många sätt är som Dvärgens idealmänniska. Han har alla viktiga egenskaper som Dvärgen tycker kan vara nödvändiga och beundrar. Falskhet, fysik styrka, brutalitet och okänslighet.

Den enda lycka Dvärgen finner är helt enkelt i att skada andra, så när det blir krig gör det honom upprymd och närmast barnsligt euforisk. Men i tid med att kriget stagnerar och till slut upphör förvandlas humöret till ren ilska.
Lagerqvist har gjort en stark och hemsk skildring av ondskan. Han satt en dvärg i centrum för att personifiera ondska och hat, för många män...